Det blev en påsk vid Tåkern

Andra påsken under pandemin beslutade vi oss för att fira isolerat i Östergötland. Inte en trist ensam påsk hemma en gång till. Vi bokade en stuga utanför Vadstena där vi höll oss för oss själva och spenderade övrig tid vid den stora fågelsjön Tåkern och i det vackra reservatet Omberg. På vederbörligt avstånd från andra människor, förstås.

Förhoppningen med resan, förutom semester och se det vackra Östergötland i vårskrud, var att äntligen få se skäggmes som är vanlig vid just Tåkern. (Och en av de arter jag hade velat se den där dagen i Tyresö när jag bröt benet istället. )

Skäggmes, hona och hane Foto: Dennis Heidrich http://www.pinterest.com

På långfredagen byltade vi på oss och gav oss glatt iväg i den soliga men kyliga vårdagen. En fyra km lång promenad på spängerna vid Tåkerns strandängar och vassbälten väntade.

Naturligtvis var det gott om fåglar i fågelsjön. Det var ju april. Vårflyttning. Det var fåglar precis överallt i sjön och på strandängarna. Tranor, svanar, änder, skrakar, rovfåglar, kråkor, små tättingar, stora tättingar – alla möjliga. Men det största utrymmet, både i luften, vattnet och i den ofantliga ljudmattan som uppstod av alla fågelläten, upptogs av grågässen. Grågäss pratar oavbrutet. Högt och ljudligt. Och inte särskilt vackert. Och var det inte grågässen som hördes, var det skrattmåsarnas gigantiska släktträff som tog över. Det var inte tyst en sekund. Ett sånt där tillfälle när man kanske inte är fullt så tacksam över sina hörapparater, så att säga.

Vi travade vidare på spängerna, ljudmattan avtog i takt med att vassen tätnade. Snart var vi djupt inne.

Långa spänger tar en ut i vassbältet runt Tåkern

Nu var det tystare. Fåglarna färre, liksom övriga tvåbenta besökare. Vi tittade och lyssnade. Spanade efter skäggmesarna. Jag visste att de skulle vara svåra att se. Men kanske kunde vi höra dem?

– Stanna ett tag, sa jag till maken som travade före med kameran i högsta hugg. Om vi står still och lyssnar kanske vi hör skäggmesarna. Det ska vara ett väldigt kort anonymt läte.

Så vi stannade. Lyfte huvudet och lyssnade. Kamerorna beredda.

Och så kom en flock grågäss inseglande över vasshavet, karaktäristiskt skränande, dränkande precis alla övriga fågelläten. Och resten av sjöns samlade gåsstyrka svarade på gässens vis i samma tonart. Det blev ett skränande utan like. Som pågick länge.

Och så fortsatte det. Av och till. Vi insåg att någon skäggmes skulle vi inte höra så länge gässen höll låda i sjön. Vilket de ju skulle fortsätta göra i några veckor till. Så vi gav upp tanken på en skäggmes. Igen. Inte den här gången heller, alltså. Men nästa gång. Kanske.

Men ni ska inte tro att vi gick lottlösa. Någon kilometer till in i vasshavet och plötsligt flaxade det till i toppen av ett vasstrå en bit bort. En fågel! En liten en! För en kort stund hägrade glädjen – kunde det ändå vara en skäggmes? – men kameran avslöjade något helt annat.

En sävsparv.

Sävsparv, en signalart för Tåkern

Vi kunde knappt tro vår tur. En sävsparv! En art typisk för Tåkern! Vilken jackpot! Och den satt stilla länge nog så vi kunde få schyssta foton. Bara en sån sak.

Minst lika bra som en skäggmes. Faktiskt.

Därifrån blev det om möjligt bara bättre. Vi lyckades få ännu en för Tåkern typisk fågel på bild. Den bruna kärrhöken. Den var det förvisso gott om, men likt Kalle Ankas tröstlösa försök på julafton att få en vettig bild på en fågel så gäckade oss den bruna kärrhöken allt som oftast – grått blurr mot blå himmel var det vanligaste resultatet.

Men till slut så.

Brun kärrhök

En imponerande figur. Och livsfarlig för de mindre livsformerna i sjön. De små däggdjuren och fåglarna.

Det blev dags att vända tillbaka längs spängerna mot naturum och strandängarna. Ju närmare vi kom, desto oftare blev det möte med andra människor som i likhet med oss var på fågelspaning i det vackra vädret. Eftersom spängerna inte var gjorda för coronaavstånd fick alla turas om att klafsa ner i våtmarken. Vilket vi alla förstås gjorde med gott humör. Vad gör man inte för att alla ska kunna komma ut i naturen.

Strandängar runt Tåkern

Under ett sådant stopp fick vi syn på det här gänget. Brunänder.

Medan jag fascinerades av de rödögda änderna lyckades maken få en tjusig tofsvipa på bild. Det är tur att hans kamera är bra. Jag trodde det var en strandpipare. Min kikare räcker uppenbarligen inte till hela vägen emellanåt.

Den fick bli det sista vi fotograferade för den här gången i Tåkern. Men jag hoppas vi snart kan komma tillbaka. Om inte annat för att någon gång få se den där j-a skäggmesen.

En vacker kväll vid utsiktsplatsen Västra Väggar på Omberg, med sin vidsträckta utsikt över Vättern, får avsluta inlägget. Glad påsk så där i efterskott på er.

Utsikt från Västra Väggar på Omberg
Publicerat i Fåglar | Märkt , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Den skyldige är hittad

Jag tror vi har hittat den skyldige. Till decimeringen av mina vårblommor, alltså. Grannskapets råbock, som med ofejade horn lugnt slöar i solen på vår baksida idag.

Sannolikheten är hög för att det är han som satt i sig mina krokusar och lackvioler. Men sen jag sprejade Trico Garden på mina blommor har jag i och för sig fått ha dem i fred. Medlet funkade. Så kanske ligger råbocken inte alls och slöar utan surar istället. För uteblivet mellis.

Sak samma. Bara han lämnar mina blommor i fred kan han väl få ligga där och slöa bäst han vill.

Inte krig längre, alltså. Mer väpnat stillestånd.

Publicerat i Rådjur | Märkt , , | 4 kommentarer

Nu är det krig

Det var ju inte haren som åt upp mina krokusar. Det var det förbaskade rådjuret.

Hur jag kan vara så säker på det? Jo. Av två skäl.

1) I fredags eftermiddag spände jag till slut upp nät över mina stackars kvarvarande krokusar, i hopp om att få ha dem kvar. I lördags morse var nätet nedtryckt till marken och resten av krokusarna borta.

2) Mina nyinköpta lackvioler på verandan var först lika borta de på lördagsmorgonen. Först trodde jag någon stulit dem. Sen hittade jag dem liggande omkullvälta nedanför trappan. Alla knoppar avslitna, bara stumpar kvar, med jord utstrött runt om krukorna.

Nätet i fredags – när de vita krokusarna fortfarande levde.

Ingen hare finns som skulle orkat trycka ned det nätet. Den enda skyldige med sådan kraft är rådjuret. Och harar sliter aldrig av blommor. De knipsar snyggt och prydligt av dem. Avslitande av knoppar är rådjurets avdelning. Ingen hare har heller någonsin gett sig upp på min veranda. Det har rådjur däremot har inga som helst problem med att göra.

Den nya brottsplatsen avslöjade således förövaren. Det var rådjuret. Haren var oskyldig.

Aaargh! Tillbaka på ruta ett! Alla nyinköpta humleblommor uppätna! Inget kvar i rabatten! Jäkla rådjur! Nu var jag arg. Och ledsen. Men mest arg.

Nu var det krig.

Jag gillar inte kemiska bekämpningsmedel. De har ingen som helst plats i min trädgård. Eller i någons trädgård för den delen. Men som tur är finns ett biologiskt, krav-märkt och godkänt medel som avskräcker rådjuren från att äta upp ens grödor – trico garden, som är gjort på fårtalg.

Både miljövänligt och funkar faktiskt, enligt en bekant. Nästan för bra för att vara sant. Men jag var beredd att prova allt.

Så Trico garden inhandlades. Tillsammans med två nya lackvioler. Visserligen kommer ju de stympade jag har att börja blomma igen, men det kommer dröja. Jag behöver blommor NU.

Så därav en ny tur till hyllan med lackvioler på Blomsterlandet. Men besvikelse.

Det fanns bara en lila lackviol kvar. Och humlor är ju särdeles förtjusta i blå eller blålila blommor. Skulle verkligen en gulrosa lackviol funka?

Och medan jag stod där och velade med en blomma i var hand kom en drottning av mörk jordhumla flygande in genom det öppna taket i växtavdelningen och landade i just den gulrosa. Bökade runt och sög i sig nektar innan hon drog vidare.

Så. Därmed var beslutet fattat åt mig. Tack för det. Gulrosa lackviol funkar. Förstås.

Nu är samtliga lackvioler omplanterade i större krukor och flyttade till bortre delen av altanen på husets baksida. Ända dit hoppas jag att rådjuret inte vågar sig.

Gulrosa lackviol till höger, stympade och ostympad lila lackviol till vänster.

Både lackviolerna och de nya krokus- och scillaknopparna som – hurra! – är på väg upp i rabatten har dessutom behandlats med Trico garden. Rejält.

Nu borde humlematen vara säkrad. Hoppas jag.

Såg att det är extrapris på kompostgaller på Granngården. Det blir nog en tur dit. Med högt galler runt krukan borde inte ens ett rådjur som är djärvt nog att stövla upp ända längst bort på altanen ändå kunna komma åt mina lackvioler.

Utifall att, liksom.

Publicerat i Harar, Humlor, Rådjur | Märkt , , , , , , , | 7 kommentarer

Rapportera årets första humla!

Forskare vid Lunds universitet vill ha allmänhetens hjälp för att kartlägga vårens första humlor i hela landet.

– Vi vill ta reda på både när humlorna vaknar om våren i olika delar av landet, och om de väljer att leta efter mat och boplats i olika typer av miljöer, till exempel trädgårdar, parker och natur. Genom att ta reda på mer om humlornas aktivitet på våren hoppas vi kunna förstå hur de allt tidigare och varmare vårarna påverkar dem, säger Anna Persson, forskare vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC) vid Lunds universitet.

Humlor och pollinerare är viktiga, det har väl knappast undgått någon. Så, om ni råkar få syn på en humla – hjälp till! Rapportera in den! Så får vi mer kunskap.

Det är inte så svårt som man kanske tror. Enkäten är enkel och man får god hjälp med att artbestämma och beskriva humlan man sett. Kort sagt behöver man inte alls vara expert på humlor för att kunna hjälpa till.

Här på Natursidan kan ni läsa mer om undersökningen.

Och här rapporterar ni in humlan via ett formulär hos Lunds universitet.

Förstås rapporterade jag in krokushumlan, min första humla för i år. Gör det du också!

mörk jordhumla i rödklint
Publicerat i Humlor | Märkt , , | 5 kommentarer

Första humlan – i resterna av krokusrabatten

Det var ju som typiskt. Det tog inte många timmar efter att jag konstaterat att min krokusrabatt blivit frukostbuffé för haren innan den första humlan dök upp. I just krokusrabatten. Vrålhungrig. Just när det inte längre fanns något att äta.

Det var, som väntat så här års, en drottning av mörk jordhumla. Hon var så desperat på energi att hon förtvivlat försökte bryta sig in i en vit krokus som ännu inte slagit ut (och kanske därför ratats av haren) men det var ju rätt lönlöst.

Mitt förmiddagskaffe fick kallna på trappen medan jag speedade in och gjorde i ordning energidryck till humlor – mer strösocker utrört i mindre vatten till en tjock, sockrig lösning.

Tillbaka ut till den uttröttade humledrottningen som nu kravlade runt bland fjolårets vissnade blomstjälkar. Lite sockerlösning på fingret och upp mot humlans ansikte. Och hon var inte sen att reagera. Girigt slickade hon i sig all den söta, viktiga energin.

Jag smetade av en stor klump på en stjälk och lät henne frossa i lugn och ro. Ställde fatet med resten av lösningen nedanför. Hon länsade rent överallt, kan jag säga. Inte så konstigt. Om jag inte hade ätit på ett halvår skulle jag också vara rätt hungrig.

Jag lutade mig bakåt och gladdes åt det faktum att årets första humla dykt upp redan i slutet av mars. En högtidsdag värd att markera i almanackan. Väntan är äntligen över. Humlorna är här!

Men jag kan ju inte springa ut med sockergegga varje gång jag får syn på en humla. Med uppäten vårblomsrabatt var det nya vårblommor som måste lösas.

Vilket senare på kvällen också var löst. Efter ett besök på Blomsterlandet pryder nu ett par lila gyllenlack verandan.

Ett gott val, tydligen. Jag har redan haft besök av flera nässelfjärilar. Och en humla.

Publicerat i Humlor | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Inte uppätna ännu

I höstas knölade jag ner några blomsterlökar på vinst och förlust i resterna av min gamla 20 % rabatt under köksfönstret. Frampå sommaren försvinner den alltid under alla ängsblommor, men innan de kommer igång ser det alltid kalt och tråkigt ut. Vårblommor kunde ju vara lösningen, tänker jag.

Nu blommar vackra krokusar i en lång rad. Det funkade alltså. Jag blir lika fascinerad varje gång. Lökar trotsar verkligen mina ogröna fingrar och växer ändå. Jag tackar och tar emot.

De har faktiskt fått stå i fred, krokusarna. I över en vecka. Jag är lite förvånad. De brukar bli uppätna ganska fort på övriga ställen där jag knölat ner lökar. Men jag är tacksam så länge det dröjer. Och passar på att njuta av prakten.

Krokus

Detta var igår. Jag skulle ha lagt upp inlägget i går men hann inte.

Idag är situationen en annan. Där det igår stod vackra krokusar står idag bara stumpar kvar. Rubriken stämmer alltså inte längre. Nu är de uppätna. Någon blev hungrig. Jag misstänker haren.

Tja. Det är så det är. Som sagt. Jag var förvånad att jag fick ha dem ifred så länge. När jag nu inte iddes täcka över dem med nät. Då får man skylla sig själv. Och kanske mättade de en hungrig och frusen harmage, kantänka. Gott så.

Men nu får det bli en tur till handelsträdgården igen. För att inhandla krokusar på kruka. De får stå på verandan på harsäkert avstånd. Jag måste ju ha mat till mina bin och humlor.

Haren får leta frukost på annat håll.

Publicerat i Harar, Okategoriserade, Växter | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Dövhjort

Ännu en måndag. Ännu en arbetsdag ensam hemma i pandemiisoleringens fortsatta ”jobba på distans”-tillvaro. Motivationen går minst sagt trögt just nu, i avsaknad av mänsklig fysisk interaktion.

Fick då den här bilden av en kollega. En gammal goding av Killinggänget. Med betoning på gammal. Men vi var båda tillräckligt uttråkade för att det skulle liva upp arbetsdagen väsentligt. Håll till godo.

dövhjort

Publicerat i Däggdjur, Jakt och skytte, Roligheter | Märkt , | 3 kommentarer

Vem beställde snöstorm?

I tisdags gladde jag mig åt att de första tussilagona äntligen tittat fram hemma på tomten. Solen sken från himlen och på min baksida sken små solar i den frusna marken. De trotsade vintern och levererade vår.

Idag, två dagar senare, arbetade jag för ovanlighetens på kontoret inne i stan. Tittade upp från datorn en kort stund. Och möttes av snöstorm utanför fönstren.

snöstorm, Essingen

Inte riktigt en syn man vill ha när både man själv och vårblommorna bestämt att det är vår ute.

Vem beställde en snöstorm, liksom?

Publicerat i Allmänt, Växter | Märkt , , , | 6 kommentarer

Offer för fågelinfluensan

Fågelinfluensa. Jag har inte skänkt den många tankar, ska jag erkänna, sen den utgjorde hett nyhetsstoff för många år sen. Då med anledning av att människor riskerade att smittas.

Men i år är den vanligt, fågelinfluensan, har jag just fått veta. Fler och fler vilda fåglar drabbas, och smittar även tamfågelproduktionen. På Natursidan kan man läsa mer om det: Fågelinfluensan sprider sig snabbt bland vilda fåglar. Och det är onekligen läskig läsning. Även om vi människor inte ligger illa till denna gång.

Idag kom influensan dessutom påtagligt nära min egen vardag. En liten blåmes tackade för sig och dog, sittande på marken på baksidan, nästan inför ögonen på maken.

Vi såg den igår kväll vid vår fågelmatning, där den satt uppburrad och åt solrosfrön. Vi tänkte dumt nog att den nog mest frös, att det var därför den var uppburrad. Men i morse satt den på marken nedanför matningen, uppburrad och ointresserad av sin omgivning. Typiskt sjukdomstecken. Och strax efter var den död.

Om det inte vore så sorgligt är det nästan lite komiskt hur den dog – den har verkligen dött på stället. Tippat framstupa ned med näbben i backen. Pang bom.

Vi vet ju inte med säkerhet att det är fågelinfluensan. Men det är sannolikt. Så jag har rapporterat in fyndet till Statens Veterinärmedicinska Anstalt via deras formulär på rapporteravilt.sva.se. De vill gärna att man gör just det, rapporterar in, så de kan spåra fågelinfluensan och följa utbredningen.

Det kan bli tal om att skicka in den döda fågeln för undersökning och provtagning. I så fall skickar de hem förpackningsmaterial. Det kan ju bli en intressant uppgift att lösa, tänker jag. Jag får göra mitt bästa.

Ja jösses. Arma fåglar.

Publicerat i Fåglar | Märkt , , , | 4 kommentarer

De började utan mig

Jag har googlat och läst på om hur man ger sina sättpotatisar bäst förutsättningar att växa och frodas. När de senast måste i jorden för att man ska få skörd till midsommar, och när de i så fall senast måste läggas på förgroddning för att kunna sättas i jorden för att kunna ge skörd till midsommar. Ett himla bakåträknande, alltså.

Idag, 14 mars, var en bra tidpunkt att lägga på förgroddning. Då får potatisarna några veckor på sig för att odla groddar innan de ska i jorden senast 10 april för att vara klara till midsommar.

Så idag gick jag ut i garaget med mina äggkartonger, sparade för ändamålet, och grävde fram min potatispåse ur papperskassen där den legat sen jag köpte den. Svalt och mörkt. Så som potatis vill ha det för att hålla sig fin.

Men se där. En liten överraskning. De hade börjat utan mig.

Utan någon som helst hänsyn till alla fakta som internet tillhandahåller kring hur sättpotatis ska hanteras, hade de redan börjat gro. Där i mörkret, i sin papperspåse. Utan att fråga först.

Jahapp. Det hade jag inte räknat med i min tidplan. Men nåja. Det kan ju faktiskt ha en gynnsam effekt på tidsplanen. Om än att det innebär att vi får potatis redan till Kristi himmelsfärd istället för till midsommar. Med den här entusiasmen, så.

Hur som helst. Nu ligger de i sina äggkartonger, alla 32 potatisarna, för att groddarna ska fortsätta växa och bli kraftiga.

Och jag har ännu en gång lärt mig att mina planer inte spelar någon som helst roll när det gäller odling. Växterna gör som de vill i alla fall.

Publicerat i Växter | Märkt , , , , , | 3 kommentarer