Så här vackert kan det se ut en tidig morgon i slutet av november. Utsikt från Liljeholmskajen mot Årstabron och Årsta holmar bortanför den. Nyfallen snö och några minusgrader. En vaknande vintersol med rosa morgonhimmel. Några storskrakar som makligt patrullerar viken i förgrunden.
Trots skenande elpriser och oväntad superkyla finns det små ljuspunkter. Som en vacker vintermorgon till exempel.
Årstaviken/Liljeholmskajen, 23 november 2021
En annan ljuspunkt är att Gunnar nu äntligen är på bättringsvägen. Det krävdes ett extra besök hos veterinären i fredags där han fick ett nytt dränage, eftersom varbölden inte läkte ut som den skulle. Ytterligare några dagar med tratt alltså. Men han är tapper och tålmodig och imorgon är det dags för sista återbesöket. Då tas tratt, dränageslangar och stygn bort. Frihet.
”Han är ett offer för gängvåldet”, som veterinärpersonalen sa. Sant. På sitt sätt. Man måste väl försöka se det med någon slags galghumor, antar jag. Om man ska orka.
Jag försöker så gott jag kan, förmår och orkar att leva miljövänligt. På flera sätt. Ett av dem är att sortera ut mitt matavfall. Då kan det komposteras av det lokala renhållningsföretaget och bli till värmeenergi eller nåt, istället för att bara eldas upp som de vanliga hushållssoporna gör. Finfint.
Man måste bara vara noga med vad man slänger i kompostpåsen. Bara matrester, tepåsar, kaffesump och sånt. Inga tandpetare, bomullstussar eller krukväxter. Och framförallt inte klisterlappar.
Därför blir jag så trött på att mataffärerna envisas med att sätta just klisterlappar på sin frukt. Som ICA. De sätter inte bara en, utan TVÅ klisterlappar på sina Ingrid Marie-äpplen.
Varför då? Exakt vad tillför en sån lapp till att börja med? Jag vet redan att jag har handlat just Ingrid Marie-äpplen på just ICA, jag behöver ingen lapp för att påminnas om det. Eller är just ICAs Ingrid Marie-äpplen särskilt unika? Så unika att det måste framhållas att det är just ICAs äpple jag håller i? För det fall man skulle råka gå in i en annan affär och köpa äpplen där också? Gud förbjude att de skulle kunna blandas ihop? Eller?
Jag tänker att chansen är rätt stor att det ändå skulle vara Ingrid Marie-äpplen från samma grossist. Som levererat till både ICA och den andra affären. Och att vi som handlar äpplena struntar rätt friskt i själva klisterlapparna. Vi vill åt själva frukten. Och få slippa hålla utkik efter dumma lappar på den som man riskerar att råka få med i sin matkompost. Och bli en miljöbov.
Kommer ni ihåg den där novemberkaktusen från i somras? Som rasade ned, splittrades och dog och sen fick återuppstå i ny form genom de grenar som kunde räddas? Och som – framförallt det, faktiskt – fick bo i planteringsjord för utomhusbruk?
När väl den konkurrerande maskrosen, som osynligt och en smula lömskt följt med utomhusjorden in, var avlägsnad ur bilden fick den fart, kaktusen. Växte och trivdes rent ofantligt. Inte ens mina ogröna fingrar har lyckats ta död på den.
Och nu, i november, ganska exakt tre månader efter pånyttfödelsen, har den börjat BLOMMA.
Alltså, blomma? Det brukar ta minst TVÅ säsonger innan en nyplanterad novemberkaktus ens kommer på tanken att börja blomma. Två. Säsonger. Och nu står den här, grön och frodig med flera knoppar och blommor, hur nöjd som helst med livet.
Det var tydligen en bra idé att använda utomhusjord. Det var väl mycket näring, tänker jag. Där ser man. Kanske något att ha i åtanke när jag i vår ska försöka rädda fikusarna som flämtar i köket.
Jag stod påklädd med bildörrarna öppna, på väg att stuva in transportburen med Gunnar i bilen, för färd till Bagarmossens akutdjursjukhus. En hel dags ringande till samtliga, jag menar verkligen samtliga, veterinärkliniker i södra Storstockholm, hade visat sig fruktlöst. Inga lediga tider någonstans. För mycket sjukdom bland personalen på grund av corona. Nu återstod bara akuten, en torsdagskväll med många timmars väntan men vad gör man inte när Gunnar är trasig igen?
Så ringde husse. Just när jag skulle sätta mig i bilen och åka. Han hade på något övermänskligt vis nedifrån Småland, där han just nu befann sig, mot alla odds, lyckats tjata till sig en tid på Gunnars hemmaklinik. På morgonen dagen efter.
Vi kunde andas ut efter några timmars anspänning. Gunnar skulle få vård.
För ja. Nu var han trasig igen. Ett kattslagsmål föregående vecka hade fått fler konsekvenser än det sår på vänsterbenet vi hittade då och som sedan länge var läkt. Eller så var det ett nytt slagsmål. Oavsett så hade han nu fått en ny varböld, på höger länd denna gång, och ett irriterat öga. Katters ögon är viktiga att ta hand om fort, därav brådskan att få tag i en veterinär. Plus att han inte åt, inte drack och var allmänt slö.
Och det var verkligen i sista stund han kom in. När husse hämtade sin nyopererade katt på fredagseftermiddagen visade det sig att Gunnar fått två sår på hornhinnan som behövde börja medicineras omedelbart, annars fanns risk att ögat inte skulle kunna räddas.
Så nu gäller ögondroppar 3 gånger om dagen, tvättning av varböldsdränage 3 gånger om dagen och innevistelse. Denna stackars lilla olyckskorp till katt. Jordens mest fridsamma lilla kattfarbror som inte gör någon förnär, men som ständigt utmanas av traktens nyinflyttade katter som ska hävda revir. Och så går det som det går. Gunnar blir trasig, husse blir fattig och alla blir ledsna.
Gunnar vårdas förstås hemma av husse men igår söndag fick vi rycka in som temporära vårdare när husse skulle jobba. Och det var en rätt ynklig kisse som lämnades in tillsammans med en kasse medicin.
En trött och medtagen men ändå rätt nöjd Gunnar i sin strutDränage för varbölden ovanför höger bakben. Bölden var stor som en knytnäve till ytan (!)
Han såg verkligen förfärlig ut. Och var förstås trött och medtagen. Men inte värre än att han orkade visa att han var glad att se oss och nöjd att sova i vår soffa igen. Det blev trots allt en mysig eftermiddag, med kel och dränagetvätt om vartannat.
Lagom till att middagen blev klar skulle han ut. NU! GENAST! Han stod vid dörren och tjöt i sin strut. Koppel på, ut i den mörka novemberkvällen för ett besök i grannens avenbokshäck. Den är nu gödslad, kan man säga. Sandlåda inne är inte riktigt Gunnars grej. Inte ens under de här omständigheterna.
Vi får se hur lång tid det tar för honom att återhämta sig den här gången. Han är en liten fighter så det kommer gå bra.
Och en annan granne upplyste mig om att radhusfamiljen med fyra katter, varav vi misstänker en av dem för att vara den värsta grälmuckaren, ska flytta inom kort. Det torde minska mängden kattslagsmål avsevärt. Det tackar vi alla för. Särskilt Gunnar. Och husses plånbok.
I fredags förra veckan jobbade vi hemifrån, Gunnar och jag. Så här såg dagens arbetsschema ut.
07.15 Jag öppnar dörren för att ta en morgonpromenad före jobbet. Gunnar slinker in. Jag avbryter för att servera kattfrukost.
07.20 Jag gör ett nytt försök till morgonpromenad. Gunnar äter klart och lägger sig i min säng och sover.
07.55 Jag kommer tillbaka från promenaden. Gunnar sover vidare.
08:00 Jag sätter igång med dagens arbete. Gunnar sover vidare.
09.15 Kafferast. Gunnar sover vidare.
09.40 Jobbar vidare på att göra-listan. Gunnar sover vidare.
11.45 Lunch. Gunnar sover vidare.
12.50 Börjar förbereda ett möte som startar kl 13. Gunnar vaknar. Jag serverar sen kattlunch.
13.00 Mötet börjar. Gunnar går tillbaka till min säng och sover vidare.
13:52 Mötet avslutas. Jag dokumenterar och efterarbetar. Tar en kort paus. Gunnar sover vidare.
14.30 ca Formulerar en beställning på ett dataunderlag till statistikberäkningar. Gunnar sover vidare.
15:05 Beställningen klar, e-postar den till leverantören. Tar en paus. Gunnar sover vidare.
15.25 Avverkar det sista på dagens att göra-lista, skriver en ny lista inför måndagen och kommande vecka. Gunnar sover vidare.
16.05 Avslutar för dagen och tar helg. Gunnar sover vidare.
16.20 Maken kommer hem från sitt arbete. Gunnar vaknar, sträcker på sig, gäspar och går ut.
– Har ni haft det bra idag? frågar maken medan han hänger av sig. – Jodå, jag har fått rätt mycket gjort, svarar jag. – Gunnar då? – Ja han har väl också varit – fokuserad, kan man säga…
Ibland vill jag nästan vara katt. Nästan.
Gunnar utövar sin favoritsysselsättning – att sova
Läste på Natursidan att tokregnandet över Gävle i augusti hade en oväntad bieffekt av det positiva slaget. Medan hela samhället hamnade under vatten och förtvivlade husägare såg sina hus och sitt bohag flyta bort, visade det sig att fiskbeståndet fick en oväntad fördel.
Det höga vattenståndet som uppstod i Testeboån gjorde att laxar och öringar på väg från havet nu enkelt kunde ta sig förbi vattenkraftverken upp till sina lekområden. Dessutom spolades en mängd insekter ner i vattnet vilket gav mer mat åt fiskarna.
Se där en positiv effekt av dessa bistra klimatkatastrofer.
Som bekant blev det ju en del äpplen på vårt äppelträd i år. Nu är alla äpplena lyckligen nedtagna och därmed säkrade för frost. Och nu återstår den trevliga biten: äta dem.
Ett av äpplena fick följa med mig till kontoret häromdagen, som ett eftermiddagsmellis. När det väl var dags för fika plockade jag upp det ur påsen och la det på bordet. Tittade. Tittade lite noggrannare. Insåg att det var ett rätt stort hål i det. Inte orsakat av en fågelnäbb. Mer som ett – insektshål.
– Du, sa jag till kollegan vid bordet bredvid. Visst ser det här ut som en bostad? Kollegan lutade sig närmare och kikade på äpplet. – Japp, sa hon. Det där är ett bohål. – Jaha, svarade jag och kvävde en suck. Det är väl rönnbärsmalen som varit framme igen. – Högst sannolikt, nickade kollegan. Den har flyttat in i ditt äpple. Vi studerade äpplet och det lilla malhålet en stund under tystnad. – Fast det ser ju rätt obebott ut nu, tillade jag efter en stund. Brunt i kanterna. Liksom lite förfallet, tycker du inte? – Jo, svarade hon. Det kanske inte bor någon där längre. – Ingen bostad längre då, svarade jag. Mer ett… tja, dödsbo. – Ja, så är det nog. Ett dödsbo. Vi tittade en stund till. – Jag vill nog inte äta det där äpplet längre, konstaterade jag sedan. – Nog klokt, nickade kollegan.
Bebott äpple – eller dödsbo?
Äpplet hamnade i kontorets matkompost.
Tur att jag har 27 andra äpplen hemma i kylskåpet att välja på. Såvida de nu inte råkar utgöra någon slags bostadsrättsförening allihop.
Jag har aldrig varit tonårsförälder. Men varje höst finner jag likväl hela huset belägrat av just tonåringar.
Det är ju förstås inte mänskliga tonåringar det handlar om. Det är alla årets fågelungar som vuxit upp och nu drar omkring i stora, nyfikna gäng runt hela tomten. Och beter sig som tonåringar gör mest:
Äter, sover och ockuperar badrummet.
Det är ständig aktivitet, kan man säga. De äter kopiöst. Fröna i fågelmatningen tar slut på nolltid och om jag är för slö på att fylla på blir jag utskälld. ”Ööh, morsan, finns det något hemma att äta, eller?”
Talgoxar, steglitser och blåmesar vid fågelmatningen
Kön är stundtals lång till badrummet, dvs fågelbadet. Blåmesar, talgoxar och steglitser är de flitigaste besökarna. Häromnatten hade vi minusgrader vilket ledde till att en del av vattnet i badet hade frusit på morgonen. Trots det badades det friskt. ”Ööh, morsan, varmvattnet är slut”!
Steglits badar, talgoxe väntar på sin tur. Blåmesarna är redan klara.
När de ätit och badat är det dags att dra runt med polarna. Ett populärt ställe att hänga på är utemöblerna. Här kan man tjattra (chatta?) med övriga, skojbråka, kolla om stolarna går att äta (nej, inte den här gången heller) och gärna klottra lite. Dvs bajsa. Företrädesvis på just stolarna.
Blåmesar hänger vid utemöblerna. Det coola stället.
Så fortskrider dagen. Äta, bada, hänga, sova, repeat. Som sagt. Tonåringar.
Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Man får slinka in med mobilkameran när tillfälle bjuds, mellan påfyllning av frön och byte av badvatten. Det är ett heltidsjobb att serva tonåringar.
När man sitter så här mitt i höstrusket, två veckor före omställningen till vintertid, är det lätt att bli en smula deprimerad. Då kan man alltid glädja sig själv med att tänka tillbaka på hur det var i juni – sol, spirande grönska, ljumma vindar, en löftesrik sommar full av ledighet framför en.
Det jag minns bäst från juni är alla blommorna på vårt äppelträd. Jag blev så glad. Förra året blommade nämligen inte äppelträdet alls. Då blev vi utan frukt. I år såg det mer hoppfullt ut.
Äppelblom i början av juni. Mycket äppelblom.
Och pollinatörerna var i sanning snälla mot mig. Kanske som ett tack för de krokusar och andra vårblommor jag försökt hålla liv i och motat och hotat rådjur och harar ifrån, för att pollinatörerna skulle få mat under våren. De pollinerade i alla fall flitigt äppelträdet. Nästan alla blommor bar frukt. Små kart som sakta växt sig större under sommar och tidig höst.
Väntan, väntan. Och googlande på ”när plocka Ingrid Marie äpplen?” Det var det flera som hade gjort eftersom den dök upp som en vanlig googling. Det är inte bara vi som är ovana äppelodlare, alltså. Och säkert inte heller bara vi som blir frustrerade över svaret ”så sent som möjligt på säsongen men före frosten”. Och när är det då? Kan man inte bara säga ett datum, liksom? Förra gången väntade vi till slutet av oktober. Och då kom vi precis försent. Fåglarna hann före. Så i år ville jag vara först.
Nu har vi kommit in i oktober. Mitten av oktober. Och i söndags bestämde jag att den långa, långa väntan på vår frukt var över.
Ingrid Marie äpplen. Många Ingrid Marie äpplen.
Ungefär 20 äpplen har vi fått i år. Stora, fina, röda Ingrid Marie äpplen. Det är kanske inte så många, tänker ni. Men det beror ju lite på hur man jämför. Första året fick vi 6 äpplen. Nu har vi 20. Det är drygt tre gånger så många. En ökning med ca 300 %. (Se där hur man kan trixa med statistik.)
Trots allt plockade jag bara sex av dem, denna första vända. Eller en tredjedel, om vi nu ska fortsätta med de matematiska definitionerna. Hälften av dem fick bli en god smulpaj till söndagsefterrätt. Den andra hälften blev mellanmål. Resten av äpplena får sitta kvar några dagar till. Så får de lite mer sötma. Och jag hinner röja plats i kylskåpet så jag kan lagra dem.
Men så värst länge till får de inte hänga kvar. Enligt Eva på bloggen Seniorvinklat ska äpplena vara skördade senast på Gallusdagen den 16 oktober. Det betyder att jag – äntligen! – har fått ett datum för när äpplena kan plockas. Tack för det Eva!
Och det ger mig tre dagar från idag. Tre dagar att lägga alla äpplen i samma korg. Det ska jag nog hinna. Och jag kommer plocka med vördnad. Egna äpplen. Fantastiskt.
Efter att Folkhälsomyndigheten nu har släppt på restriktionerna kommer man under en övergångsperiod att återanpassa all personal successivt till att arbeta på kontor igen. Några dagar hemma, några dagar på kontor. Allt för att undvika negativ inverkan på personalens arbetsmiljö och välbefinnande.
Amatörbiologen 