Total samhällsförstörelse. Det var vad jag ägnade mig åt. Men det var inte meningen. Alls. Och jag försökte verkligen minimera skadorna så fort jag blev varse om vad som pågick.
I lördags skulle jag omlokalisera mina lungörtsplantor från den plastkruka de övervintrat i till en mer permanent plats i gräsmattan på baksidan. Den där plastkrukan var nämligen inget bra vinterviste. Den var för tunn. Minusgraderna och snön hade tagit hårt på plantorna och det var knappt att de kom igång den här våren. Så efter att ha grävt en bra grop till dem började jag försiktigt bända upp plantorna en och en ur krukan.
Och upp vällde horder av svartmyror. Och ägg. Och puppor. Och larver.
Ett helt svartmyresamhälle hade flyttat in i krukan tillsammans med lungörten. Herre. Jösses. Vad. Med. Myror. De var överallt. Hysteriska. De for runt, runt. In i mina handskar, in i tröjärmarna, överallt. Jag borstade febrilt av mig myror till höger och vänster, helt häpen över vad jag frilagt.
Jag insåg samtidigt att detta möjligen också kunde vara en förklaring till den klena växtutvecklingen. Trångt i krukan var bara förnamnet. Växtrötterna var yngelkammare istället för näringspåfyllare till blommorna. Desto större anledning till att låta blommorna flytta hemifrån.
Så jag fortsatte mitt värv, räddade undan mina lungört, hällde alla myror, larver, ägg och puppor som råkade följa med, tillbaka i krukan. Blundade för förödelsen i krukan, med myror som for åt alla håll för att rädda alla ätteläggar. Jag planterade mina växter. Vattnade. Donade.
När jag var färdig föll min blick återigen på plastkrukan. Hysterin hade lugnat sig något, nu när jag slutat gräva i krukan. Febril aktivitet rådde dock fortfarande. Samhället sönderfallet, rädda vad som räddas kunde. Myror sprang fram och tillbaka med ägg och jordkorn, flyttade och stökade.
Och jag slogs av en insikt där jag satt. Jag hade tänkt hälla ut all jord och ställa undan krukan. Men egentligen var det ju inte nödvändigt. Jag kunde ju ställa tillbaka krukan där på framsidan. Låta den stå där över sommaren. Låta myrorna vara ifred. Leva i sitt samhälle. Så kanske de lät bli att invadera, vad vet jag, min pallkrage?
Så jag bar tillbaka den, krukan, till framsidan igen, och ställde ner den. Utan växter. Bara full med jord och hispiga myror. Såg nog rätt märkligt ut. Men på något sätt kändes det rätt. Även om de inte hade i min kruka att göra från början, hade jag raserat deras samhälle. Jag behövde ju inte vräka dem också. Inte än i alla fall.
Dagen efter tittade jag till krukan. Och har man sett. Ordningen var helt återställd. Nya gångar var grävda, jorden hade blivit tillrättalagd (hur? hur!?), arbetarmyrorna patrullerade. Samhället var tillbaka i normal drift. Lugnet återställt. Som om inget hänt.

Man kan ju inte låta bli att imponeras. Vilken målmedvetenhet. Från totalt kaos till ny, organiserad tillvaro på bara några timmar. Vilken struktur, vilken effektivitet. Nästan så man blev inspirerad. Tänk om samma effektivitet kunde råda i ens egen arbetsvardag. Klara riktlinjer, tydliga direktiv, alla vet vad de ska göra, när de ska göra det och hur. Fantastiskt.
Inte är det synd om myrstackarna, inte.