Halverad äppelskörd

Det verkar som om vårt äppelträd är ett vartannat års-träd. Förra året fick vi hur många äpplen som helst. I år blev det bara två. Det kan tydligen vara så med Ingrid Marie, har jag fått veta.

Men två äpplen är bättre än inget. Och två äpplen räcker till en liten äppelpaj för två personer. Vilket var vad jag hade bespetsat mig på inför skörden i oktober. Och lovat maken. Men som alltid ska man inte ropa hej.

Det visade sig finnas fler intressenter av äpplena. Förstås. De lokala ungdomsgängen av talgoxar och blåmesar hade också upptäckt att det fanns äpplen i vårt träd. Och de väntade inte på skördetid innan de försåg sig, inte.

Fåglarna gillar också ingrid marie äpplen. Omogna.

Vilket jag blev varse alldeles häromdagen när jag passerade äppleträdet på min väg till fågelmatningen. Det var inte särskilt mycket kvar av det ena äpplet. Det var rätt så urätet. Fåglarna hade varit flitiga.

Det äpplet blir det ingen paj av. 50 % av skörden borta, kan man säga.

Nu hoppas jag på att det andra äpplet får vara ifred tills det är dags att skörda. Så vi åtminstone får halva skörden i år. Till en halv paj i alla fall.

Publicerat i Fåglar, trädgård | Märkt , , | 3 kommentarer

Morgon på Värmdö

Så här kan det se ut vid strandkanten på norra Värmdölandet en torsdagsmorgon i september, strax efter klockan sex.

Norra Värmdö, kl 06.12 på morgonen

Inför andra dagen på en konferens på närbelägna Siggesta gård hade jag tagit en tidig morgonpromenad på skogsslingan, med en avstickare till naturstranden.

Det var alldeles stilla i luften och i vattnet. Tyst och rofyllt. Några svanar och en flock änder var de enda som fanns vid stranden förutom jag själv. Solen var på väg upp bakom molnen. Inom några minuter skulle stranden bada i morgonljus.

Andlöst vackert.

Jag stod där stilla en stund och lät mig hänföras av den vackra morgonen.

Sen var det dags för morgondoppet. Av med allt, ut i vattnet, några simtag, sen upp igen. Temperatur i vattnet? Kanske 15-16 grader. Temperatur i luften? Kanske 7.

Så efter att ha snabbt ha torkat mig och fått på mig kläderna igen blev det en rask promenad tillbaka till hotellrummet för att få upp värmen igen.

En fantastisk start på dagen.

Publicerat i Allmänt, Fåglar, Okategoriserade, Vatten | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fina Gunnar

Fina Gunnar, världens snällaste och mysigaste lille kattfarbror, finns inte längre. Han fick somna in i fredags. Hans lilla kropp orkade inte längre.

Vi märkte redan sent i våras att han började bli trött och långsam. Plötsligt hade han blivit så gammal. Han blev tunnare, sov mera, orkade inte lika mycket, gick långsammare. Han var inte längre lika pigg och glad, även om han alltid spann och alltid var glad att se en.

Under sommaren ville han inte längre vara inomhus. Han ville hellre ligga avskilt, i en rabatt eller på gräsmattan och spana ut på omgivningarna eller sova. Maten fick serveras utomhus. Korta stunder kunde han vara inne, ligga en stund i soffan, få lite närhet. Men mest gjorde han nog det för att vara snäll. Helst låg han ensam. Drog sig undan.

Samtidigt växte magen. Den blev mer och mer svullen. Medan resten av Gunnar blev tunnare och tunnare. I augusti blev det ett par turer till veterinären för diverse provtagningar. Röntgen, blodprov, urinprov (jag ska bespara er beskrivningen av hur man säkrar ett urinprov av en utekatt, men den involverar en tålmodig husse, en transportbur av plast och en bilresa med många krokiga vägar) bland annat. Men proverna visade inget konstigt. Vilket var konstigt.

En av de sista bilderna på Gunnar. Den uppsvällda magen syns tydligt.

För Gunnar blev inte bättre. Han blev sämre. Magen blev större, Gunnar ännu tröttare. Förmodligen var det någon form av cancer som växte i magen. Eller kanske en invärtes varböld efter alla slagsmålsskador han fått de senaste åren. Kanske båda. Oavsett fick han till slut svårt att äta. Drack nästan ingenting. De sista dagarna ville han mest ligga och vila ute i solen. Bli klappad. Låg och väntade. Som att han var färdig. Att det räckte nu.

Det blev dags för den sista turen till veterinären. Allt gick fint och lugnt. Både Gunnars husse och jag var med när Gunnar stilla somnade in. Och lämnade ett stort, stort tomrum efter sig.

Så gör de, våra husdjur. De flyttar in i ens hjärta utan att be om lov, och sen tar de en bit av det med sig när de går. Just nu, när tårarna rinner, saknaden är enorm och huset alldeles för tomt kan det kännas alldeles omöjligt att fortsätta. Hur gör man det?

Men då väljer vi att tänka på allt det fina med Gunnar. Allt som var han innan han blev sjuk.

Det kurrande glada ljud han gav ifrån sig när man öppnade dörren och han med svansen i vädret satte kurs mot köket och matskålen. Ett ljud som raskt förbyttes i ett uppfordrande jamande om matserveringen inte var tillräckligt snabb.

Hur han krafsade bort mina omsorgsfullt uppodlade salladsplantor i pallkragen när han skulle ha den som sin sandlåda.

När han bredde ut sig i halva ens säng så man själv bara fick en hörna att sova på. Och lagom till att man äntligen somnat vaknade han och började jama för att få gå ut, varpå man fick gå upp igen.

Hur han njutningsfullt tuggade på och rullade runt i mina kantnepetor, så alla stjälkar bröts och humlorna blev utan mat, bara för att de smakade kattmynta.

Alla gånger han stal pålägget från min smörgås när jag råkade titta bort en sekund eftersom han älskade smörgåsskinka.

Hur han la sig nära och spann när man var sjuk för att skänka tröst.

När man slog sig ner med en kopp kaffe på förstukvisten och han materialiserade sig från ingenstans och slog sig ner bredvid för att njuta av solen, dagen och livet tillsammans med en.

Hur han så självklart för fem somrar sen stövlade in på vår altan, rakt in i våra liv och krävde mat, uppmärksamhet och ett hem. Trots att han redan hade ett hem. Som han behöll. Och detta – att ha två hem, två familjer, och få det att vara den naturligaste saken i världen – var så typiskt Gunnar.

Någon gång kommer vi inte längre att titta ut genom fönstret för att spana efter en gul liten katt på väg nerför backen, hem till oss. Någon gång slutar vi sträcka oss efter dörrhandtaget för det fall Gunnar kanske väntar utanför och är hungrig. Någon gång förväntar vi oss inte längre att han sitter på trappen och väntar när vi kommer hem från jobbet. Men det kommer att dröja. Än så länge tittar vi. Och sträcker oss. Och väntar. För det känns så ofattbart att han faktiskt är borta.

Tack för att du lät oss vara en del av ditt liv, Gunnar. Det har varit en ära.

Publicerat i Katter | Märkt , , , | 7 kommentarer

Riktigt larvigt

Senaste googlingen jag gjorde var inte ”vad ska vi ha till middag idag” utan ”gråvit larv med svarta prickar”. Jag fick massor av resultat. Inget passade.

Vilket är en bra beskrivning av hur svårt det är att identifiera alla olika larver som kravlar runt i trädgården just nu. Fjärilslarv? Mätarlarv? Flylarv? Spinnarlarv? Möjligheterna är lika många som antalet larvindivider.

Den chica gråvita prickiga larven, kanske 2 cm lång, stötte jag på tillsammans med ett gäng syskon i ett oidentifierat ogräs i häcken som jag tänkte rensa bort. Jag rensade inte bort ogräset. Bara för larvernas skull. Det kunde ju vara viktiga larver, som blir viktiga fjärilar i den biologiska mångfalden.

Oidentifierad gråvit larv med svarta prickar – fjäril eller stekel? Eller något annat?

Fast nu när jag googlar lutar det sannolikt åt att det var stekellarver, givet antalet ben och bröstfötternas utformning, enligt informationen på den här sidan hos naturhistoriska riksmuséet. Inte fjärilslarver alltså.

Å andra sidan hade jag turen att på samma sida råka på en bild med artbeskrivning av den här gynnaren, som råkade följa med mig hem i blåbärshinken för ett tag sen:

Larv av alaftonfly – en liten, tuff AIK:are med vackert namn

Det visade sig vara en larv av alaftonfly. Ett fly jag aldrig någonsin hört talas om. Men ett väldigt vackert namn.

Se där. Åtminstone en larv artbestämd, av två möjliga. Det får betraktas som lyckat.

Publicerat i Fjärilar, Insekter | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Vilsen

Det är lätt att känna sig vilsen i livet ibland. Vilken riktning ska jag välja? Vart vill jag ta vägen? Vad ska jag bli? Så många vägar att välja, så många olika möjligheter. Det kan kännas svårt och spretigt.

Den här moroten verkar ha känt samma sak. Men tydligen utan att komma till beslut om riktningen. Istället blev det liksom allt på en gång.

Odling kan lyfta existentiella frågor till ytan, märker jag.

Publicerat i Roligheter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer

Pay back time

I början av sommaren skrev jag om vår björnbärsbuske som då blommade för fullt, till stor glädje för traktens alla insekter och tillika pollinatörer. Nu har busken blommat över sen länge och blommorna har på sedvanligt vis enligt naturens egen instruktionsbok omvandlats till bär.

Enorma. Mängder. Bär.

Björnbär. Och bara en del av dem.

Jag har nog aldrig sett så många björnbär på en och samma gång. På samma buske. Vi formligen drunknar i björnbär. Det är verkligen pay back time, i ordets mest positiva bemärkelse. Pollinatörerna tackar för all mat de fick i juni i form av björnbärsblommor genom att förse oss med minst lika många bär.

Vi brukar alltid få rätt mycket björnbär. Förra året omvandlade vi några liter till sylt, muffins, kakor och marmelad. Och då har vi ändå fortfarande bär kvar i frysen (hjälp). Men detta. Det är helt galet. Vi kan omöjligen ta hand om alla dessa bär. De kommer att fylla halva frysen. Det kommer att bli björnbärsgryta istället för köttgryta i vinter. Inga andra matvaror kommer ju att få plats i frysen.

Men det fina är ju att vi faktiskt inte behöver det. Ta hand om alla bär själva. För det finns ju andra intressenter som också gillar björnbär. Sexbenta såna. Blombockar och andra skalbaggar som gillar den söta björnbärssaften. De kravlar nu redan nu förnöjt omkring och äter av de bär som redan hunnit mogna.

Så jag tänker att vi delar. Jag tar de bär jag behöver, insekterna tar de bär de vill ha. Och blir det några bär kvar tar säkert koltrastarna hand om dem senare i höst. Win-win för alla. Igen.

Publicerat i Fåglar, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer

Bakiskråka

I morse gick jag förbi en tonårskråka som satt uppflugen på en lyktstolpe på Liljeholmskajen. Den lät väldigt märkligt. Jag tror att den försökte lära sig kraxa. Men det lät mer som om den var bakfull och på väg att kräkas. Ett hest kr-ääääääööööurk, typ.

Utmaningen att bli vuxen kan ta sig många olika uttryck, antar jag.

Kråka, dock varken tonåring eller bakis.
Foto: Wikipedia
Publicerat i Fåglar, Roligheter | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Kapitulation eller maktdemonstration?

Den lilla grå katten dök upp på trottoaren utanför vår tomt igår morse. Nu var det ett tag sen vi såg den. Kanske har familjen varit bortrest. Nu var den i alla fall här. Och Gunnar också.

Jag kom just hem från en blåbärsplockningsrunda och blev varse de två katterna som starrbligade på varandra i vanlig ordning, på vår uppfart. I och med att jag kom gående bröts dödläget och den grå slank iväg, som alltid undergiven i rang, erkännande Gunnar som revirkungen. Inget slagsmål denna gång heller, alltså.

Men Gunnar verkade märkbart skakad. Orolig. Svansen låg. Följde efter mig mot dörren – ingen situation får den katten att riskera att missa en erbjuden måltid – men kastade hela tiden blickar över axeln. Kollade att den grå inte slank tillbaka.

Väl inne satte han i sig en andra, eller möjligen tredje frukost, innan han oväntat satte kurs mot badrummet. Utan tvekan stegade han rakt in och satte sig i sin sandlåda.

Till saken hör att Gunnar avskyr sandlådor och bara använder dem i yttersta nödfall (och ett sånt inträffade senast i januari 2019 när det var snöstorm). Han har alltså inte gått på lådan hos oss på tre år. Och nu, med strålande sommarväder och öppen altandörr, med alla möjligheter att göra sina behov utomhus, valde han alltså att gå på lådan.

Vi begrep ingenting.

Eller kanske ändå. För de senaste månaderna har Gunnar blivit märkbart äldre och tröttare. Han är inne på sjuttonde året, hör dåligt, ser dåligt, går dåligt. Han har inte riktigt samma ork längre. Och kanske orkar han inte med tanken på att bråka om revir med de yngre förmågorna längre. Han inser sina begränsningar och avstår fajten. Drar sig tillbaka. Och vågar inte gå och kissa i rabatten som han brukar, med risk för att bli påhoppad kanske? Väljer istället det säkra alternativet inomhus, sandlådan.

Så tänkte vi att det kanske låg till. Den gamle gubben lämnar walk-over, typ.

Fast det var nog för tidigt att ropa hej, visade det sig. Medan jag tömde den stelnade klumpen i sandlådan stegade Gunnar demonstrativt ut och la sig under altanbordet (där den grå brukar ligga), intog sfinxposition och stirrade sen stint mot husknuten (där den grå brukar dyka upp). I timmar. Orörlig. Bevakning. Försvar. Hold the fortress. Inte det minsta undergiven. Tvärtom. Snarare herre på täppan.

Så vi omvärderade vår tidigare slutsats. Att han valde sandlådan var nog inte alls ett tecken på kapitulation, dvs att han inte vågade kissa utomhus. Det var nog snarare en maktdemonstration: ”Detta är MIN sandlåda. Små grå ungkatter göre sig icke besvär. Revir inmutat! Så det så!”

Han ville säkert bara försäkra sig om att den grå fattade vinken: tillträde förbjudet, både inne och ute på den här adressen.

Gunnar. Still going strong.

Publicerat i Katter | Märkt , , | 2 kommentarer

Annorlunda jakttider

Den här jaktanordningen står numera framme hela tiden på vår skänk. Ett dricksglas ovanpå en styvare bit papper, ett presentkort på Melanders som vi ännu inte har hunnit lösa in. Den står framme eftersom den behöver användas i tid och otid, troligen hela augusti ut.

Jaktanordning för insekter. Iittala-glas och presentkort.

Och vad sjutton jagar vi med den?

Jo, alla dessa förbenade insekter som envisas med att fladdra in. Dygnet runt men framförallt på kvällarna. Det är flugor, svärmare, de där små beigebruna mininattfjärilarna som tycks gå 25 på dussinet, en och annan spindel och, inte att förglömma, alla förvirrade harkrankar som panikslaget virrar runt med alla ben åt alla håll, särskilt framför TV:n.

Jag har inte hjärta att låta dem dö en långsam död i inomhusvärmen. Jag klarar inte att ha ihjäl dem. Gunnar jagar dem – tack och lov – inte. Återstår att hjälpa dem ut i friheten igen. Och det är där glaset kommer in.

Rutinen är som följer: lokalisera insekten, vänta tills den landat, fånga den under glaset, peta in presentkortet som golv/lock, lyft upp hela anordningen, släpp ut den hysteriska insekten. Emellanåt kan rutinen inledas med momentet ”hämta en stegpall” för det fall insekten i fråga väljer taket som trygg tillflyktsort.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger om dagen jag fångar och släpper ut insekter. Men det är trots allt rätt okej. Det som är tröttsamt är när den korkade insekten, precis när jag lättat på glaset utomhus för att låta den flyga iväg, flyger tillbaka in igen. Mest irriterande är det när harkrankarna väljer att göra så. Som om de inte begriper vilket pysselarbete det är att få in dem i det där glaset tillsammans med alla ben och vingar utan att något hamnar i kläm. Till ingen som helst nytta, uppenbarligen.

Maken skrattar gott från sitt soffhörn över mina verkningslösa vedermödor varje gång det händer. Frågar varför jag envisas, när de ju ändå bara flyger tillbaka in.

Varför? Tja. Kanske är jag en smula knäpp. Men varje insekt som får leva lite längre därute, istället för att ge upp andan i mitt kök, oavsett hur många gånger jag måste släppa ut den, är på något sätt en seger. Ett liv sparat. Och förflyttat dit det hör hemma.

Och så slipper jag ju spretiga insektshögar på golven.

Publicerat i Insekter | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Det blir nog grodor i Trylen i år

Häromdagen blev det en tur till den lilla tjärnen Trylen i Rudans naturreservat. Med betoning på ”lilla”. Den känns ungefär lika stor som vårt hus till ytan (som är 120 m2), även om den påstås vara 2 ha stor. Den är hur som helst ett trevligt utflyktsmål, precis på gränsen mellan Huddinge och Haninge. Läs mer om den här: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trylen

Det tog en knapp timmes vandring genom skogen hemifrån, en lagom tur denna soliga soliga sommardag. Precis när jag började lessna på de envisa myggen öppnade sig skogen och Trylen visade sig mellan träden, med en inbjudande och solglittrande vattenyta.

Men det är ingen pöl man badar i, direkt. Det är en grund skogstjärn omgiven av kärrväxter och med brunt vatten som faktiskt visade sig vara ännu varmare än luften, hur nu det var möjligt.

Men en trevlig omgivning är det och perfekt för en fikautflykt. Trollsländorna surrade över vattenytan när jag kom fram till bästa rastplatsen vid klipphällen i söderläge, tog av mig ryggsäcken och slog mig ner. Och medan jag satt där på klippkanten med fingrarna lättjefullt virvlande i det varma vattnet, vilandes mina trötta fötter och med kaffetermosen hägrande i ryggsäcken, föll min blick på det som rörde sig precis under vattenytan.

Ett helt gäng små, svarta klumpar.

Grod- och paddyngel. I mängder.

Det tog faktiskt pinsamt nog någon sekund innan jag fattade att det inte var någon slags algpåväxt eller snäckor. Det var istället en ofantlig mängd grodyngel som trängdes, alldeles under ytan. Betandes alger på klippväggen, lojt simmandes upp till ytan för att hämta luft, knuffandes och puffandes på varandra.

Jag satt alldeles fascinerad. Kaffetermosen helt glömd för stunden. Så många yngel hade jag nog aldrig någonsin sett på samma ställe. Så coolt!

Eller yngel förresten – de flesta hade redan utvecklat både ben och grodkropp. När som helst såg de ut att kunna studsa upp ur vattnet och ge sig iväg över klipphällen, på väg mot sitt vuxna grodliv. Även om många av dem sorgligt nog kommer att hamna i någon annans mage innan de ens hunnit in i skogen. Typ.

De största ynglen var nästan dubbelt så stora som de blivande minigrodorna. Och de befann sig en bit efter i utvecklingen. De hade knappt utvecklat bakben än och påminde fortfarande mer om yngel än färdiga djur. Jag misstänker att det var paddyngel. De kanske har en långsammare utvecklingscykel än grodorna. Jag har ingen aning.

Men alldeles oavsett så verkar det bli gott om både grodor och paddor i Trylen i år. Vi får hålla tummarna att så många som möjligt överlever.

(Och nej, ingen av dem hoppade upp ur vattnet som mirakulöst färdig groda just under tiden det tog mig att fika och sen packa ihop och ge mig av igen på min fortsatta vandring. Jag får nog ge mig till tåls någon vecka till eller så. )

Publicerat i Grodor, Vatten | Märkt , , , | 2 kommentarer