Humleflugan

– Kolla, sa maken där han stod precis utanför altanen på landet. Här ligger en död humla.

Att säga en sån sak är ett bra sätt att fånga min uppmärksamhet. Jag satt vid bordet och läste men la förstås genast ifrån mig boken och klev ner för att titta efter. Jag böjde mig ner och skärskådade den lilla insekten som låg hopkrupen på sidan. Gul och svart, vit rumpa, luden och rätt stor, jo det torde ju vara en arbetare av någon av jordhumlearterna. Som var lite illa ute. Men den var faktiskt inte död.

– Titta, den rör på benen, sa jag. Den är inte död. Den är kanske bara utmattad. Jag hämtar sockervatten.

Maken höll den lilla oidentifierade humlan under uppsikt medan jag tillredde lite ”Red Bull” á la humla. Det vill säga mycket socker utrört i lite vatten till en gröt på ett fat. Snabb energi till utmattade insekter. Väl ute med fatet igen var konsten att få upp humlan i sockervattnet så den kunde äta men utan att putta ner den i sockerlösningen. Det gick inte den här gången heller. Svag som den var tumlade den rakt ner i i geggan när jag lyfte upp den med hjälp av ett blad. Och tämligen snabbt var humlan glaserad i sockervatten. Som vanligt. Men jag tänkte att det löser sig sen. Det viktiga var att den fick energi.

Där låg den sen i några timmar. Sprattlade lite med benen då och då. Jag antar att den drack av lösningen. Men det verkade tyvärr inte hjälpa. Den blev inte piggare. Den kravlade inte iväg för egen maskin och flög hem, som jag tänkt.

Lite sorgligt. Men så blir det ibland. Man kan inte hjälpa alla.

Men en sak var lite märklig. Jag kunde inte identifiera humlan. Färgerna stämde med jordhumla, två gula streck och vit rumpa. Men den här individen hade även gul nos. Och det har bara humlehanar. Och de är inte födda än. De brukar komma först i slutet av juli, när humlesamhället når sin kulmen. Så hur kunde vi ha en halvdöd jordhumlehane på en tallrik redan nu?

Svaret var att det inte var någon humla. När man tittade ännu närmare såg man att huvudet inte stämde. Det var inte ett humlehuvud med humleögon. Inte heller vingarna stämde, som maken uppmärksamt konstaterade. De var mer trekantiga och bara ett vingpar, inte två. Och ögonen stora och runda. Vi gissade på någon sorts fluga. En helt annan insekt än humla i alla fall. Men väldigt, väldigt lik. Jag vet inte vad det var för art. Inte alls. Men förmodligen en art som tjänat på att efterlikna en humla, av någon anledning. Kanske för att slippa bli uppäten. Vad vet jag.

Den fick hur som helst ligga kvar i sin sockerlösning. Ett liv är ett liv som man räddar om man kan. Men när den framåt kvällen, många timmar senare, fortfarande låg kvar i samma ställning i sockerlösningen, fortfarande levande men utan förbättring, var det dags att ge upp. Jag lyfte ner den lilla flugan på en sten i en av våra rabatter och tänkte att den får sluta sina dagar bland lite grönska i alla fall.

Det blev natt och det blev morgon, midsommarsöndagen. Jag vaknade, tog min tekopp och gick ut i solen. Fick syn på stenen i rabatten och gick dit för att se hur det gått för flugan från kvällen före.

Och den var borta. Märkligt. Jag hade väntat mig att hitta ett litet fluglik. Men inte ett spår fanns av den. Undrar vad som hänt. Kanske en hungrig fågel som kommit förbi och fått kvällsmål och efterrätt i ett (med tanke på allt socker flugan var indränkt i)?

Sen tänkte jag inte mer på det. Det var dags att börja plocka ihop och förbereda för avfärd och lämna stugan. Packa, slänga sopor, tömma vatten och så vidare. Det tar ju några timmar.

Men.

Precis när vi var klara att åka fick jag en överraskning. Jag hade precis tagit ut det sista ur stugan och var i färd med att trycka igen stugdörren för att låsa. Då kommer en rätt stor, gul och svart, luden insekt flygande och sätter sig alldeles intill mig på stugväggen.

Och det var inte en humla. Det var en slags fluga som var väldigt lik en humla. Och väldigt lik den hopkrupna, vissna lilla stackaren som jag marinerat i sockerlösning kvällen innan. En alldeles frisk och kry fluga som flög runt utan problem.

Förmodligen var det en annan individ än den jag räddat. Fanns det en, fanns det säkert fler runt stugan. Men tänk om. Tänk om min räddningsinsats faktiskt hjälpte? Tänk om det var samma fluga som på något sätt ville tacka för hjälpen? Och visa att den nu var frisk och mådde bra?

Jag väljer att tänka så. Man blir lite gladare då.

Publicerat i Humlor, Insekter | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Restaurangfilial

När vi åkte upp till stugan i nationaldagshelgen, 5 juni, hängde vi upp en fågelmatare full med solrosfrön i det vi tror är ett äppelträd. Det fanns ju fullt med tättingar i skogen runt omkring stugan så det var ju klart att vi skulle mata fåglar även där, precis som hemma. Men med tanke på att ingen säkerligen matat på flera år och att varningslätena från sagda tättingar skräller högt från träden varje gång vi kommer upp hade vi inga större förhoppningar om några besökare. Fåglarna var inte vana vid människor, så att säga.

Döm därför om vår förvåning när röret var soptomt när vi kom upp till midsommarhelgen. Inte ett frö kvar. Jösses.

Men som maken torrt konstaterade:
– Med vår tur är det väl ekorrarna som har rensat rent.

Jag kunde dock glädjande nog snabbt konstatera att han hade fel. Det var inte bara ekorrar som varit där. När jag fyllde på röret med nya fräscha frön såg jag fågelspillning överallt på bladen runt om. Det hade suttit fåglar där! Och ätit! Ha!

Nu väntade vi förstås med spänd nyfikenhet på vilken eller vilka matgäster vi hade haft, och om de skulle dyka upp igen. De var ju som sagt skygga.

Inte förrän sent på midsommardagen vågade de sig fram. Vi satt på vår veranda med något kallt att dricka och njöt av den tidiga kvällen. Vi hade slagit vad sinsemellan om vilka arter som skulle dyka upp. Jag gissade på talgoxe eller blåmes. Maken trodde på koltrastar. Jag hävdade att de inte äter frön ur rör. Dessutom äter de mask på sommaren.

Medan vi dividerade dök den första matgästen plötsligt upp. Ett vingfladder in bland bladen. Äntligen! Vi väntade spänt. Vingfladdraren också. Så vågade den sig ner. Hopp och hopp. Ett sista hopp ner på en pinne framför ett hål på mataren. Fullt synlig. Tog ett frö och flydde. Och det var en – bofink.

Bofink, hane
Foto: Hasse Andersson
http://www.hasseandersson.se/

Vi tittade lite snopet på varandra. En bofink! Det var typ det sista vi väntat oss. Jag har aldrig sett bofinkar äta ur frömatare tidigare. Bara på marken under. Men någon gång skulle väl vara den första.

Mysteriet med middagsgästen var löst och kvällen fortskred. Men än var överraskningarna inte över. Någon timme senare kom nämligen nästa middagsgäst. Och den var sannerligen en överraskning.

En domherre.

Det var om möjligt ännu mer osannolikt än en bofink. De brukar ju vara tokskygga. Hemma har vi bara sett dem någon enstaka gång. Men å andra sidan. Här bodde vi ju mitt i skogen med många barrträd. Kanske inte så osannolikt ändå.

Den dök inte upp igen under vår vistelse utan lämnade walk over till sin polare bofinken, som var mer frekvent vid mataren när den väl insett att vi inte utgjorde någon fara. Och innan vi åkte hem på söndagen kunde vi konstatera en tredje middagsgäst – större hackspett.

Där ser man. Fågelmatning etablerad vid stugan på bara två veckor. Det hade jag inte väntat mig.

Vi åker upp första helgen i juli nästa gång. Jag tar med mig extra mycket frön då. För jag gissar att röret är tomt och att jag har hungriga middagsgäster som väntar. Så kul!

Publicerat i Fåglar | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

En rökt midsommar

I år var det nog den varmaste midsommaren på flera år, tror jag. Sol och blå himmel. Som upplagt för det perfekta firandet med sill & co i trädgårdar runt om i landet. Jag hoppas ni alla hade en sån fin midsommar som ni önskat.

Det hade vi. Till slut i alla fall. Men det började inte optimalt, kan man säga.

Vi kom upp till torpet redan på torsdagskvällen. Vi var inställda på att fredagen, midsommarafton, skulle bli slitsam eftersom vi inte varit uppe på två veckor och gräset fått frodas utan tillsyn. Men vi var kanske inte helt beredda på vad som väntade oss. Det var närmare 2 dm högt. Vi fick vada genom ett gräshav för att få in grejerna. Utöver det hade kirskålen kämpat hårt för att återerövra förlorad mark runt om torpet och växt sig hög. Igen. Så medan jag ställde i ordning stugan slet maken fram lien och fick bukt med den värsta kirskålen redan på torsdagskvällen.

På midsommarafton var vi uppe redan 07.30 och satte igång med gräsklippningen direkt efter frukost. Eller ja, maken i alla fall. Det är 2 000 m2 samt 800 m gräsbevuxen skogsväg att ta hand om, så han tog traktorn och gav sig iväg med målet att ta hand om väg och gräsplan. Mitt jobb var de knappa 1 000 m2 runt huset och uthusen med handgräsklipparen. Inga problem. Men först skulle jag sätta eld i vedspisen för att få ut fukten och få varmvatten.

Det började bra. Jag fick fyr, det brann skapligt. Sen började det krångla. Eftersom vi inte eldat på ett tag var min föreldning i skorstensstocken troligen för svag, för gissningsvis föll köldproppen ner igen i den höga skorstenen. Vilket gjorde att det började ryka in. Och det rejält. Trots mixtrande med luckor och spjäll fick jag inte ordning på det. Grå rök bolmade ut genom spisringar, sotluckan, askluckan, springorna, ja genom i stort sett varenda hålighet i den gamla spisen. Till slut blev stugan så rökfylld att jag fick utrymma. Ögonen rann och det stack i halsen. Jag ställde upp alla dörrar eftersom fönstren inte gick att öppna och gjorde mitt bästa för att vädra ut. Maken kom puttrande tillbaka på sin gräsklippartraktor i hopp om förmiddagskaffe, men jag upplyste honom att det av säkerhetsskäl fick vänta. Det gick helt enkelt inte att vistas i stugan utan hälsorisk.

Så han puttrade i väg igen. Snällt nog utan vidare kommentarer om mina misslyckade eldningsförsök. Och jag tog tag i handgräsklipparen och gav mig i kast med djungeln runt huset och uthusen. Jag klippte och klippte, bytte vedrök mot bensinångor, vilket bara var marginellt bättre. Efter en stund, kanske en halvtimme, blev jag varse att jag glömt solhatten inne. Och att det var väldigt, väldigt varmt i solen att köra en tung gräsklippare för de branta slänterna. Jag började bli ordentligt varm. Men jag ville också bli klar så jag matade på. Tills maken dök upp en stund senare och tvingade mig att ta en paus. Jag såg ut som en tomat i ansiktet. Värmeslaget var nära.

Så vi tog en paus i skuggan. Jag trotsade rökutvecklingen och gick in i stugan för att göra kaffe. Röken hade lättat något så nu gick det någorlunda att andas, men inte att vistas särskilt länge därinne. Synd. För det var det enda svala stället på tomten.

Halva midsommaraftonen passerad och där satt vi, slutarbetade, i skuggan av friggeboden med vårt kaffe, utan skymten av en sillunch eller midsommarfrid. Svettiga efter kampen mot gräset, som ännu inte var avklarad men som vi dock såg ut att vinna, och med en inrökt stuga där frukostdisken fortfarande stod kvar. Onekligen en annorlunda start på midsommarfirandet.

Men vad fan. Det var ju fint väder. Det var sommar och ledighet. Och efter att ha kört ner huvudet i en balja kallt vatten (egen brunn är guld värd) för att svalka hjärnan tog jag det sista av gräsklippningen och sen var det värsta gjort.

Resten av midsommaraftonen förflöt faktiskt i lugn och ro. Vi fick vår sill framåt eftermiddagen, vi kunde sitta på vår veranda när värsta hettan lagt sig och det gick att vistas inne i stugan fortare än vi trott. Visst satt röklukten kvar men den var i stort sett borta dagen efter. Rätt fantastiskt. Till slut var det bara kökshanddukarna som bar spår av missödet i form av röklukt, men de gick ju att tvätta. Friden lägrade sig. Till slut.

Nu blev det mycket text i det här inlägget, så för att kompensera lägger jag till några bilder. Det får bli av all blomsterprakt vi hade omkring oss. För när kirskålen tuktas belönas vi med mängder av blomsterängar, ända in på gräsmattan. Och med sparade öar av prästkragar i gräsmattan har vi små ängar överallt. Till insekternas fromma.

Publicerat i Fåglar, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer

Min man trädgårdsexperten

– Du, jag tänkte på en sak, sa maken medan han kom in i köket efter en rökpaus på altanen efter middagen.
– Vadå? svarade jag med händerna i diskbaljan.
– Ska vi ta med ett skott av den där amerikanska blåbären upp till landet?
– Den där amerikanska blåbären? sa jag frågande och vände mig om med droppande händer.
– Ja, den där som sprider sig så mycket i trädgården och som du är så glad i. Som växer vid berget.
– Som växer vid berget……?
Jag tänkte så det knakade men fick inte ihop det.
– Men alltså hjärtat, vi har ingen amerikansk blåbär i trädgården, sa jag.
– Jo men den som växte här redan när vi flyttade hit. Som du brukar prata om. Som insekterna gillar, sa maken, nu en smula otåligt.
Jag stirrade tomt på honom.
– ….. Alltså… Jag har ingen aning om vilken växt du menar, sa jag.
– Men den som växer i massor, alldeles intill altanen!
Nu började maken vifta lite upprört med händerna mot baksidan till, som för att understryka hur korkad jag var som inte förstod.
– Vänta, sa jag och torkade händerna. Jag måste se vilken växt du menar. Det här är obegripligt. Vi har ingen amerikansk blåbär mig veterligen. Eller också har jag uppenbarligen missat en hel etablering.

Vi gick ut på altanen tillsammans och maken stegade målmedvetet tvärsöver trädäcket fram till den lilla bergsknallen.
– Här! Den här, sa han bestämt och pekade med hela handen mot den stora växten alldeles vänster om berget.
– Jaså, den, sa jag. Det är ingen amerikansk blåbär. Det är en rosenhallon.
– Jaha. Jaja. Ja, men den då, sa maken lite surt och kom av sig lite i sin upprördhet. Den kan vi ju ta ett skott med till landet av.
– Ja, det kan vi säkert, sa jag. Det är en bra idé. Rosenhallon är tålig. Men någon amerikansk blåbär är det inte. Vad i hela friden fick du det ifrån?
– Ja men inte vet jag, du har ju pratat om blåbär och allt möjligt som du har eller vill ha i trädgården, jag kommer väl inte ihåg ….
– Men den ser ju inte ens ut som blåbär. Det är rosa rosor på grenarna, inte blåa bär.
– Nähä, ja, nä, det är väl möjligt. Jag kan inte trädgårdsgrejer. Det kanske blir blåa bär sen, vad vet jag?
Maken började inse att han varit en smula fel ute och viftade nu istället lite uppgivet med händerna medan han vandrade iväg för att trösta sig med lite mer nikotin. Jag tyckte lite synd om honom och sa:
– Tack för att du engagerar dig i växterna och kommer med idéer om vad vi ska ha på landet!
Han muttrade något ohörbart till svar men såg lite ljusare ut i uppsynen.

Jag återvände in till min middagsdisk medan jag skakade på huvudet. Amerikansk blåbär, ja jösses. Min man trädgårdsexperten.

Trevlig midsommar på er!

Rosenhallon:

Amerikansk blåbär:

Amerikansk buskblåbär.
Foto: https://blekingeplantan.se/amerikanska-buskblabar/

Publicerat i Växter | Märkt , , | 8 kommentarer

Nässlor, fjärilslarver och fredlig samexistens

Jag är ingen jättevän av brännässlor. De bränns ju. Och det gör ont i flera timmar efteråt. Men jag är samtidigt högst medveten om nässlornas nödvändighet i naturen. De behövs för fjärilar, för gödning, för ekosystemet i stort. Så därför accepterar jag att de växer i min trädgård och jag låter dem göra det ostört, under vissa villkor: att de växer där jag inte dagligen vistas. Som bakom komposten, i bergsslänten bakom hallonsnåren eller bakom häcken på baksidan.

Och just där, bakom vår häck på baksidan, har ett par stora stånd av nässlor slagit rot, på andra sidan gränsen till grannens tomt. I soligaste läget och med vätan från grannens flitiga häckvattnande frodas de och blir mer omfångsrika för varje dag. Och på behörigt avstånd så jag slipper bli bränd. Perfekt.

Perfekt tycker även nässelfjärilarna, som år efter år återkommer och lägger sina ägg i just de här bestånden. Häromdagen gjorde jag en liten exkursion för att se hur det gick för årets generation. Och jösses vad med fjärilslarver!

Små än så länge, bara 1,5 cm, men ruskigt många och ruskigt effektiva. Bladet på bilden var spårlöst borta på nolltid. Det åts upp praktiskt taget framför mina ögon.

När jag var liten samlade jag, i likhet med många andra naturintresserade barn, ofta ihop diverse smådjur och bar hem i burkar. En gång hittade jag ett helt gäng stora, fina nässelfjärilslarver som jag lyckligt plockade ner på en bädd av löv i en stor glassburk och bar hem (jag minns inte hur jag lyckades undvika att bli sönderbränd).

Min mor var inte lika lycklig och larverna fick inte vara husdjur särskilt länge, vilket förmodligen var deras smala lycka och väg till överlevnad. De fick flytta ut igen.

Desto gladare är jag att jag nu, i vuxen ålder, istället kan erbjuda en trädgård där de trivs. Jag behöver inte samla in dem i en glassburk för att studera dem. Jag kliver bara ut på baksidan och ställer mig och tittar på dem närhelst det passar. Perfekt för alla.

Jag hoppas på egna nässelfjärilar till hösten.

Publicerat i Insekter, Växter | Märkt , | 1 kommentar

Växtkraft

– Har du köpt jordsäckar på Bauhaus? frågade en granne när han gick förbi på trottoaren med sin hund.
– Ja, jo, det har jag ju, sa jag och rätade på ryggen från ogräsrensningen i häcken, tacksam för en paus. Blev nog 10 säckar inför årets säsong. Hur så?
– Jo jag ser att du har samma ogräs i dina pallkragar som jag. Och jag tror det kommer från jorden.
– Ogräs? Jaha, du menar mållorna? sa jag och tittade i en av pallkragarna där några små stänglar av sagda mållor stack upp. Jamen, de kommer ju alltid upp så snart det blir en bar jordyta på våren, la jag till. De är som maskrosor, plötsligt finns de bara överallt.
– Eftersom de kommer från köpejorden i säckar, sa grannen tålmodigt. Fröerna ligger däri. Det är inte så bra kvalitet på jorden nuförtiden.
– Tror du? Men vi fick ju massor av mållor när vi sådde gräsmatta på baksidan för ett par år sen, och det var ju inte jord i säck, det kom direkt med lastbil…
– Spelar ingen roll. Som jag sa, det är sämre kvalitet på jorden numera. Det kommer ogräs med. Jag funderar på att åka tillbaka med säckarna och begära pengarna tillbaka.
– Jaja, strunt samma, sa jag som nog tyckte grannen överdrev en smula. De är ju lätta att rycka upp i alla fall. Det finns ju värre ogräsproblem, menar jag.

Grannen hälsade och gick vidare med sin hund medan jag återvände till min rensning av det värre ogräsproblemet i häcken. En stund. Sen satte jag mig bekvämt bredvid en av pallkragarna och ryckte upp mållor. Små, lättuppryckta mållor. Satt där i den varma sommarbrisen med det lättrensade ogräset. Det var faktiskt rätt trivsamt. Tänkte lite på att det nog var rätt orimligt det grannen sagt, att fröna kommit med jorden. Det rimligaste var väl ändå någon slags vind- eller rotspridning?

Så fel jag hade.

När jag gick för att hämta lövkorgen att slänga allt ogräs i råkade jag passera en av de kvarvarande jordsäckarna. Och där, ur ett av ventilationshålen i säckens nedre del, spirade en målla. Ur säcken.

Jag upprepar: den spirade UR säcken. Det var ju onekligen lite svårt att bortförklara. Jag lyfte till och med på säcken för att se så att mållan inte växt upp från marken, genom säcken, möjligen. Men nä. Den växte verkligen ur säcken.

Där ser man. Han hade faktiskt rätt, grannen. Fröna fanns verkligen i jorden.

Man lär sig något nytt varje dag.

Publicerat i Växter | Märkt , , , , , | 8 kommentarer

Dialog i torpet

Dialog tidigt den regniga nationaldagsmorgonen i ett torp strax norr om Ockelbo:

– Du anar inte vad jag just hittade i farstun när jag skulle ut på dass, sa jag till maken medan jag tog av mig regnjackan och kurade ner mig under sängtäcket igen.
– Nä, vadå? gäspade maken och sträckte på sig under sitt eget täcke. Mygg, som vanligt?
– Nä. Eller jo, det fanns det ju förstås, men det var inte det jag menade. Nej, något mycket märkligare.
– Vad? sa maken nyfiket, nu lite mer vaken.
– En groda.
– En groda?
– En groda.
– I farstun?
– Japp. En groda.
– Vad konstigt.
– Eller hur? Jag kan gå med på att mygg, spindlar och bromsar flyger in i huset. Jag kan till och med acceptera att mössen smiter in på natten via städskrubben. Men en groda, liksom?
– Fick du ut den då?
– Jadå. Jag fick hålla på ett tag, den var bara långa ben och panik, men till sist fick jag upp den i handen och ut på gräsmattan.
– Du har väl….
– …. tvättat händerna, jadå.
– Bra, sa maken och la armarna bakom huvudet och sjönk ner i sin kudde. Men jag undrar hur den kom in i farstun egentligen?
– Den var ganska liten. Bara 2 cm. Så antingen har den följt med någon sko in igår kväll eller så har den hoppat in på egen hand genom dörrglipan.
– Eftersom någon är lite slö på att dra igen den skeva ytterdörren, ja.
– Jaja. Men jag tror egentligen inte den följt med någon sko. De hade man ju på sig hela vägen in. Eller lämnade du dina arbetsskor ute på kvällen efter middagen, innan du tog in dem, så den kan ha hoppat ner i någon av dem?
– Nä, jag hade dem på mig senare och då var det ingen groda däri.
– Alltså måste den ha hoppat in på egen hand.
– Och då kvarstår frågan – varför?
– Tja. Det kanske regnade för mycket.
– Jo, det öser ju verkligen ner ute.
– Det kanske blev för mycket till och med för grodan.
– Haha. Ja, kanske.
– Då vet man att det regnar mycket.
– När till och med grodorna söker skydd inomhus.

Vanlig groda, unge
Foto: Sandra Standbridge, Getty images

Publicerat i Grodor | Märkt , , , | 6 kommentarer

Hjälp med ogräsbekämpningen

Jag har visserligen slutat svära över maskrosorna. De får växa som de vill i min gräsmatta. I alla fall tills de blommat över och då slutat vara till nytta för humlorna. Men ett ogräs är de likväl, och det är ju trevligt att få bort dem innan de blir vita bollar och förökar sig något alldeles otroligt. Till och med jag har en gräns.

Som tur är har jag hjälp med bekämpningen.

Stod och vek tvätt i tvättstugan häromdagen när jag skymtade några små färgklickar i gräset. Det var inte insekter eller kvarglömda trädgårdsredskap. Det var två steglitser som patrullerade baksidan i jakt på frön. Steglitser är fröätare av stora mått som brukar röja rent i fågelmatningen. Den var förmodligen tom just nu, vilket kunde förklara fröjakten på gräsmattan.

Vilken tur då att jag hade så många maskrosor som kunde erbjuda ett skrovmål. De rensade rent på samtliga maskrosor bakom hela stenmuren. Bara stjälkarna var kvar. Ett fint teamwork. De fick mellis, jag fick en ogräsfriare gräsmatta.

Sen kom grannen hemkörande med sin bil och skrämde bort mina ogräsrensare. Jag hoppas de kommer tillbaka och fortsätter. Nästa gång fågelmataren är tom, gissningsvis.

För er som i likhet med mig själv tycker mitt foto från mobilkameran genom tvättstugefönstret är mer än lovligt suddigt, kommer här en bättre bild på steglits. Som äter frön.

Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html

Publicerat i Fåglar, Växter | Märkt , , | 3 kommentarer

Björkarna slog ut medan vi såg på

Jag erkänner. Vi var vid vår sommarstuga i Kristi himmelfärdshelgen. Trots karantänsregler om max 2 timmars resa från hemlänet. Men givet att vi redan varit sjuka (med mildare förkylningssymptom), att vår stuga ligger ensligt i skogen och vi därför inte träffar folk och att stugan helt enkelt måste ses till efter vintern, så åkte vi. Vi tog med oss vår karantän, så att säga. Och som en granne vid de gemensamma soptunnorna sa: ”Här är vi ju som i karantän allihop. Stugorna ligger ju som långt ifrån varandra.” (läses med norrländsk dialekt). För övrigt verkar den allmänna uppfattningen i byn vara att corona-karantänen mest är ett Stockholmspåfund…

Vi hade fina dagar. Och så många upplevelser. Jag försöker förmedla dem bäst jag kan.

En tidig och klar vårmorgon. Solen har nästan precis gått upp över tallarna. Det är kanske 8 grader varmt. Man knuffar upp stugdörren medan man sveper fleecejackan om axlarna. Och möts av öronbedövande fågelsång. Talgoxar, koltrastar, taltrastar, rödhakar, lövsångare, bofinkar, blåmesar. En veritabel ljudmatta. Ny för mig var rödvingetrasten. Den hittade gott om maskar i vår näringsrika gräsmatta. Men gillade inte att vara iakttagen. Blängde på mig och försvann.

Inte så mycket i blomsterväg hade slagit ut ännu. Våren var sen häruppe. Men några vita små blommor fanns överallt i gräsmattan. De var populära bland humlorna. Jag fick sällskap av en idog jordhumlearbetare vid fönsterputsningen (min blå hink i bakgrunden).

En annan humla, en drottning av åkerhumla, var nyvaken, vrålhungrig och förvirrad. Hon landade på min fot och kravlade vilset runt. Trodde min lila toffel var en blomma. Eller kanske en lämplig boplats. Hålen var ju lagom stora. Och ett tu tre hade hon krupit in i ett av dem och jag hade plötsligt en humla på foten. Inuti toffeln. Hm. Det var mindre bra. Inga hastiga rörelser nu. Jag ville inte bli stucken. Det gällde att försiktigt, försiktigt dra ut foten. Allt gick bra, humlan satt på min stortå när toffeln var väck och flög strax iväg. Jag hoppas hon hittade ett bättre bo än min toffel. Eller så får jag en överraskning nästa gång jag kommer till stugan.

Det var rent otroligt många humlor, faktiskt. Jag skulle gräva upp såpnejlikorna för att flytta till ny plats eftersom de växte intill husgrunden som skulle friläggas från fuktig jord. Men jag blev aldrig klar. Det fanns så många humlor att titta på, som flög förbi hela tiden. Medan maken röjde ut ladan, servade gräsklipparna och lagade vedförrådet ägnade jag mig åt artbestämning av det lokala humlebeståndet. Inte så produktivt för tomtrensningen eller för min del av städuppdragen. Men mycket roligare.

Men allra först fick det bli storstädning. Jag dammsög upp musbajs i farstun, städskrubben och gamla skafferiet. Mössen hade bott i stugan över vintern. Det visste vi. På baksidan av huset var en stor jordhög utgrävd på gräsmattan. Tydligen hade grävlingen också bott i stugan över vintern. Eller snarare under. Det visste vi inte. Den fick dessvärre flytta. Nog för att jag är tolerant, men grävlingar i grunden är inte bra för stugan. Vi väntade tills vi var säkra på att den gått ut, sen stängde vi igen hålet med stenar. Och förstod plötsligt varför det fanns små stenrösen här och där längs husgrunden. Det var inte första gången grävlingen flyttade in.

Andra nya grannar hade vi också. Ett talgoxpar hade byggt bo innanför vindskivan på västergaveln. En liten glipa mellan vindskivan och taknocken under vattbrädan räckte. De får förstås bo kvar. I sommar, när alla ungar flugit ut, får vi laga springan.

Alltså, hur svårt kan det egentligen vara att elda i en vedspis? Det är väl ingen konst?
(Jag tror inte att jag behöver uttrycka mig tydligare. Ni fattar.)

Myggorna har redan vaknat. Mer är liksom inte att säga om det heller. Som med vedspisen. Det talar för sig själv.

Varje kväll, när skymningen föll, flög morkullan över huset. Och den gjorde det flera gånger. Fram och tillbaka. Hanarna sträcker på kvällen för att imponera på brudarna. Kanske var det bara en, kanske var de två. Och kanske lyckas jag nästa gång få ett eget foto.

Våren var sen, som sagt. När vi kom upp var björkarna fortfarande kala. Bara antydan till ett grönt skimmer på ett par av dem. När vi åkte hem bara några dagar senare fanns det små, små musöron på nästan alla våra björkar.

Björkarna slog ut medan vi såg på.

Och vi längtar redan till nästa gång vi kan åka upp.

Publicerat i Humlor, Insekter, Växter | Märkt , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Konsekvenser av karantän

Det är ju ingen nyhet för någon hur vi människor i och med covid-19 har tvingats begränsa vår tillvaro och leva i karantän. Man hålls hemmavid och undviker att gå ut, frivilligt eller tvingad till.

Som en följd av det har det rapporterats från många håll i världen hur djuren och naturen, i och med att vi människor lämnat walk-over, sakta börjat återta sina forna domäner. Smogen minskar när vi inte åker omkring i våra bilar, alltså blir luften renare. Vattnet klarnar när båttrafiken minskar, vilket gör att delfiner fritt simmar runt i hamnbassängerna i världens hamnstäder. Och i Australien hoppar kängurur runt på tomma stadsgator. Lite fascinerande. Och kanske inte alls så tokigt, när man tänker efter, att miljöförstöringen klingar av.

Och jag kan nu rapportera samma fenomen även i Stockholm – djurens återinträde.

Här är förvisso inte lika folktomt som i de länder där karantänen är av mer tvingande karaktär, men nog är det tommare än vanligt alltid.

I torsdags morse hände det sig att jag korsade Hötorget på väg till busshållplatsen på Kungsgatan. Klockan var 08.40 på morgonen och det var jag och ett fåtal torghandlare som rörde sig på torget. Inte ens femton personer. Ödsligt, som sagt. Och långt färre människor än vad det brukade vara, före corona-tiderna.

Och så framför mig, på Sergelgatan, strosade det här paret.

Två gräsandshanar på morgonpromenad. Stillsamt vaggande, utan brådska eller ängslan. Stannade och pickade i sig något intressant då och då. Strosade vidare.

De passerade hörnet på Filmstaden Sergel, kastade en blick på Konserthuset men valde att svänga vänster. Avstod både bio och klassisk musik. Tog istället sikte på närmaste torghandlare för att se vad för gott som fanns att tigga till sig.

Jag kunde inte låta bli att skratta. De rörde sig så självsäkert, så självklart. Naturligtvis är det ingen sensation med gräsänder i Stockholm, det är ju trots allt en stad på vatten. Men jag har aldrig sett några på Hötorget förut, en bra bit från Karlbergskanalen, och framförallt inte änder så lugna till sinnes. Hela deras uppenbarelse utstrålade ungefär att detta var deras område och vi människor var där på nåder, typ. Nu hade vi fått backa, nu var det deras tur.

Eller så inbillade jag mig bara. Man blir ju lite knasig av de här tiderna. Kanske var det bara två extremt orädda gräsänder även i vanliga fall.

Men det var i alla fall ett coolt morgonmöte.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 3 kommentarer