Dödsbo

Som bekant blev det ju en del äpplen på vårt äppelträd i år. Nu är alla äpplena lyckligen nedtagna och därmed säkrade för frost. Och nu återstår den trevliga biten: äta dem.

Ett av äpplena fick följa med mig till kontoret häromdagen, som ett eftermiddagsmellis. När det väl var dags för fika plockade jag upp det ur påsen och la det på bordet. Tittade. Tittade lite noggrannare. Insåg att det var ett rätt stort hål i det. Inte orsakat av en fågelnäbb. Mer som ett – insektshål.

– Du, sa jag till kollegan vid bordet bredvid. Visst ser det här ut som en bostad?
Kollegan lutade sig närmare och kikade på äpplet.
– Japp, sa hon. Det där är ett bohål.
– Jaha, svarade jag och kvävde en suck. Det är väl rönnbärsmalen som varit framme igen.
– Högst sannolikt, nickade kollegan. Den har flyttat in i ditt äpple.
Vi studerade äpplet och det lilla malhålet en stund under tystnad.
– Fast det ser ju rätt obebott ut nu, tillade jag efter en stund. Brunt i kanterna. Liksom lite förfallet, tycker du inte?
– Jo, svarade hon. Det kanske inte bor någon där längre.
– Ingen bostad längre då, svarade jag. Mer ett… tja, dödsbo.
– Ja, så är det nog. Ett dödsbo.
Vi tittade en stund till.
– Jag vill nog inte äta det där äpplet längre, konstaterade jag sedan.
– Nog klokt, nickade kollegan.

Bebott äpple – eller dödsbo?

Äpplet hamnade i kontorets matkompost.

Tur att jag har 27 andra äpplen hemma i kylskåpet att välja på. Såvida de nu inte råkar utgöra någon slags bostadsrättsförening allihop.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , | 3 kommentarer

Tonåringar runt hela huset

Jag har aldrig varit tonårsförälder. Men varje höst finner jag likväl hela huset belägrat av just tonåringar.

Det är ju förstås inte mänskliga tonåringar det handlar om. Det är alla årets fågelungar som vuxit upp och nu drar omkring i stora, nyfikna gäng runt hela tomten. Och beter sig som tonåringar gör mest:

Äter, sover och ockuperar badrummet.

Det är ständig aktivitet, kan man säga. De äter kopiöst. Fröna i fågelmatningen tar slut på nolltid och om jag är för slö på att fylla på blir jag utskälld.
”Ööh, morsan, finns det något hemma att äta, eller?”

Talgoxar, steglitser och blåmesar vid fågelmatningen

Kön är stundtals lång till badrummet, dvs fågelbadet. Blåmesar, talgoxar och steglitser är de flitigaste besökarna. Häromnatten hade vi minusgrader vilket ledde till att en del av vattnet i badet hade frusit på morgonen. Trots det badades det friskt.
”Ööh, morsan, varmvattnet är slut”!

Steglits badar, talgoxe väntar på sin tur. Blåmesarna är redan klara.

När de ätit och badat är det dags att dra runt med polarna. Ett populärt ställe att hänga på är utemöblerna. Här kan man tjattra (chatta?) med övriga, skojbråka, kolla om stolarna går att äta (nej, inte den här gången heller) och gärna klottra lite. Dvs bajsa. Företrädesvis på just stolarna.

Blåmesar hänger vid utemöblerna. Det coola stället.

Så fortskrider dagen. Äta, bada, hänga, sova, repeat. Som sagt. Tonåringar.

Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Man får slinka in med mobilkameran när tillfälle bjuds, mellan påfyllning av frön och byte av badvatten. Det är ett heltidsjobb att serva tonåringar.

Publicerat i Fåglar | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer

Från hopp till verklighet

När man sitter så här mitt i höstrusket, två veckor före omställningen till vintertid, är det lätt att bli en smula deprimerad. Då kan man alltid glädja sig själv med att tänka tillbaka på hur det var i juni – sol, spirande grönska, ljumma vindar, en löftesrik sommar full av ledighet framför en.

Det jag minns bäst från juni är alla blommorna på vårt äppelträd. Jag blev så glad. Förra året blommade nämligen inte äppelträdet alls. Då blev vi utan frukt. I år såg det mer hoppfullt ut.

Äppelblom i början av juni. Mycket äppelblom.

Och pollinatörerna var i sanning snälla mot mig. Kanske som ett tack för de krokusar och andra vårblommor jag försökt hålla liv i och motat och hotat rådjur och harar ifrån, för att pollinatörerna skulle få mat under våren. De pollinerade i alla fall flitigt äppelträdet. Nästan alla blommor bar frukt. Små kart som sakta växt sig större under sommar och tidig höst.

Väntan, väntan. Och googlande på ”när plocka Ingrid Marie äpplen?” Det var det flera som hade gjort eftersom den dök upp som en vanlig googling. Det är inte bara vi som är ovana äppelodlare, alltså. Och säkert inte heller bara vi som blir frustrerade över svaret ”så sent som möjligt på säsongen men före frosten”. Och när är det då? Kan man inte bara säga ett datum, liksom? Förra gången väntade vi till slutet av oktober. Och då kom vi precis försent. Fåglarna hann före. Så i år ville jag vara först.

Nu har vi kommit in i oktober. Mitten av oktober. Och i söndags bestämde jag att den långa, långa väntan på vår frukt var över.

Ingrid Marie äpplen. Många Ingrid Marie äpplen.

Ungefär 20 äpplen har vi fått i år. Stora, fina, röda Ingrid Marie äpplen. Det är kanske inte så många, tänker ni. Men det beror ju lite på hur man jämför. Första året fick vi 6 äpplen. Nu har vi 20. Det är drygt tre gånger så många. En ökning med ca 300 %. (Se där hur man kan trixa med statistik.)

Trots allt plockade jag bara sex av dem, denna första vända. Eller en tredjedel, om vi nu ska fortsätta med de matematiska definitionerna. Hälften av dem fick bli en god smulpaj till söndagsefterrätt. Den andra hälften blev mellanmål. Resten av äpplena får sitta kvar några dagar till. Så får de lite mer sötma. Och jag hinner röja plats i kylskåpet så jag kan lagra dem.

Men så värst länge till får de inte hänga kvar. Enligt Eva på bloggen Seniorvinklat ska äpplena vara skördade senast på Gallusdagen den 16 oktober. Det betyder att jag – äntligen! – har fått ett datum för när äpplena kan plockas. Tack för det Eva!

Och det ger mig tre dagar från idag. Tre dagar att lägga alla äpplen i samma korg. Det ska jag nog hinna. Och jag kommer plocka med vördnad. Egna äpplen. Fantastiskt.

Publicerat i Humlor, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 8 kommentarer

En stegvis anpassning är mycket viktig

Efter att Folkhälsomyndigheten nu har släppt på restriktionerna kommer man under en övergångsperiod att återanpassa all personal successivt till att arbeta på kontor igen. Några dagar hemma, några dagar på kontor. Allt för att undvika negativ inverkan på personalens arbetsmiljö och välbefinnande.

Annars kan det gå illa. Läs här bara:

Publicerat i Däggdjur, Rådjur, Roligheter | Märkt , , , | 2 kommentarer

Vårlökar? J(g)ärna!

Det känns alltid som en god idé varje höst. Att sätta några vårlökar. Så man får sådär fint med blommande lökar framåt mars-april och alla humlor och bin får sig ett skrovmål efter vinterns fasta.

Sen kommer man hem med sina lökar, tar fram sina redskap och ger sig ut i trädgården för att peta ner sina små skyddslingar i jorden. Och inser att man återigen glömt vilket j-a jobb det är. Hård jord, grässvål, olika sådjup, avstånd, benmjöl som näring i botten, planteringsjord…. Trots att man köper färre lökar än man velat är det lik förbannat ändå för många när man väl sitter där och ska ha ner dem allihop.

Men i år var jag förutseende! Jag investerade nämligen också i ett lökjärn. Expediten i affären höll med om att det var jättebra. ”Bara tryck och vrid så får du upp fina små rundlar av gräsmattan. Lägg i löken, fyll på med jord och sen lägger du bara tillbaka gräsrundeln. Klart!” Det lät ju lätt som en plätt.

Vet ni vad som hände? Det allra första som hände? Lökjärnet böjde sig. Jag tryckte och vred, som man skulle, och det enda som hände var att handtaget vek ner sig helt och hållet. Utan synlig effekt på gräsmattan alls.

Tillknycklat och delvis återuträtat lökjärn

Vad hände med ”tryck och vrid så får du upp fina små rundlar av gräsmattan”? När jag väl lyckats vika upp handtaget någorlunda igen och sen fatta tag längre ner och skruva ner järnet i gräset – ja, det gick faktiskt till slut – fick jag bara upp små hårda jordkokor som sen föll i bitar. Med några bitar löst gräs sorgset svajande här och där. Inte riktigt enligt plan.

Jag ska bespara er vad jag högt uttryckte vad jag tyckte om Weibulls lökjärn. Man kan sammanfatta med att jag inte ansåg att det levererade särskilt bra.

Men några väl valda kraftuttryck senare hade jag ändå fått ner fem påskliljelökar i gräsmattan. Det fick f-n räcka. Resten tryckte jag ner i jorden i köksängsrabatten, som var något mer lättbearbetad. Något. Det var i alla fall ingen grässvål att ta sig igenom. När jag väl kom till de sista lökarna av våriris var både tålamod och ork slut så de fick flytta in i en kruka och där göra ängsvädden sällskap. Så.

Ett prydligt, runt hål innehållande en påskliljelök med sitt gräslock – eller?

Nu är det gjort i alla fall. Tjugofem vårlökar nedkörda i jorden. Inte som det var tänkt, men åtminstone utfört. Om sådjupet blev rätt ska jag lämna osagt. Men de blev täckta av jord i alla fall.

Sen får vi se om de blommar nästa år. Jag hoppas det. Och att de inte enbart slutar som mat i en harmage.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , , , , , | 6 kommentarer

Växtlig oreda

För några år sen planterade jag ringblommor och gurkört i en av mina pallkragar. Trevlig blomsterfägring till fromma för pollinatörer. Vad jag inte visste var att jag därmed dömt min pallkrage till att för evigt försörja just ringblommor och gurkört, oavsett vad annat jag skulle försöka odla i den.

Både ringblommor och gurkört fröar nämligen av sig frikostigt. Och växer ohämmat oavsett hur mycket man rensar. Och konkurrerar gärna ut annat som vill växa. Så därför fick jag inga morötter i år. De kvävdes (de som inte blev uppätna av sniglar vill säga, som gärna bistod ringblommorna och gurkörten i sitt herre på täppan-värv).

Men jag fick ju väldigt många ringblommor och gurkört. Och strängt taget gör det ju inget. De är vackra. Och det är rätt bekvämt att ha en pallkrage som grönskar helt på egen hand. Grönsaker får jag väl odla någon annanstans.

Dessutom fick jag en bonus. När all gurkört framåt augusti växt över alla bräddar och dessutom blommat över och såg rätt trist och vissen ut, klippte jag ner den. Och se där. Det gjorde att den sköt nya skott. Vilket har lett till att jag nu i mitten av september återigen har en pallkrage prunkande av fint blålila blommande gurkört. Himla fint.

Och de enstaka kvarvarande pollinatörer som fortfarande surrar runt i min trädgård, diverse bin och några jordhumlor, tackar och tar emot.

Sensommarprakt till allas fromma.

Pallkrage med ringblommor och gurkört. Ser ni biet i gurkörtsblomman?
Publicerat i Humlor, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , , , | 8 kommentarer

Vresrosor och nyponrosor

Gunnel, en av mina trognaste läsare, hörde av sig efter mitt inlägg om kommunalarbetarens övergrepp på min rosenbuske. Gunnel är en av de mest kunniga personer på växter som jag vet och hon hade en del viktig information att bidra med. Tyvärr föll hennes kommentar bort, så därför delar jag den så här.

Var det en vresros eller en nyponros jag hade i diket? Det var Gunnels fråga. Vresrosen är nämligen invasiv, men det är inte nyponrosen. Och man kan inte kalla en vresros för en nyponros, för det är inte samma sak.

Vilket jag förstås trodde. Nypon som nypon, typ? Men så är det alltså inte. En riktig nyponros ser ut så här:

Nyponros, rosa dumalis Foto Wikipedia

medan vresrosen ser ut så här

Vresros, Rosa rugosa Foto Wikipedia

Vresrosen är större, har större blommor och är mer aggressiv och sprider sig, till skillnad från nyponrosen.

Och naturligtvis var det en vresros jag hade i mitt dike. Så kommunalarbetaren hade ju rätt. Den var invasiv. (Däremot stod den fortfarande på min tomt och var därför mitt ansvar att hålla kort, men det är ju inte mycket att bråka om nu.)

Men efter den här incidenten läste jag på lite mer på Naturvårdsverkets sida om vresrosen och dess invasiva status. Tydligen är den en riktig buse som tränger ut inhemska växtarter och förändrar hela ekosystem. Om man hittar den i naturen ska den rapporteras in på artportalen för bekämpning.

Jösses. Jag visste att det var illa, men att det var fullt så illa visste jag inte. Så oavsett om mina humlor älskar min vresros så får jag tydligen hålla den kortare än vad jag trodde. Inte vill jag bidra till utarmning av den biologiska mångfalden, inte.

Tack Gunnel för kunskap!

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer

Jag blev så arg

Åh så arg jag blev! Min rosenbuske, min fina stora nyponrosbuske, var fullständigt jämnad med marken. Det tog bara en sekund och så var katastrofen ett faktum.

Det var den nitiske kommunalarbetaren som var nidingen bakom dådet. Han kom körande igår förmiddag i någon slags gigantisk vägrensningsmaskin för att hålla vägkanterna rena från gräs, växter och småsly i villaområdet. Jag tänkte inte mer på det. De gör det av och till, kommunen. Vilket är tacksamt för då blir jag av med björkslyn och ogräset i mitt dike.

Men den här snubben hade siktet inställt på grövre växtlighet än björksly. För plötsligt hördes ett ljudligt brak, gnisslande och mullrande från vår framsida. Maken störtade fram till köksfönstret och ropade:
– Nu rök nyponrosen!

Och jag slängde på mig ytterskorna och rusade ut genom dörren. Tvärstannade framför de sorgliga resterna av vad som nyss varit en ståtlig, knappt två meter hög, fin blommande nyponrosbuske. Nu var där bara stumpar kvar, omgivna av avslitna grenar och blad. Kalt och skövlat. Jag bara gapade.

Bara stumpar kvar av rosenbusken

Och lyfte blicken och spände ögonen i den överviktige kommunalarbetaren av manligt kön som körde helvetesmaskinen, som fortfarande stod kvar och brummade olycksbådande. Han såg förvånat på mig. Insåg att jag inte skulle ge mig. Sköt omständligt fönstret i styrhytten åt sidan och tittade tålmodigt och frågande ut.
– Jag ville gärna ha kvar min rosenbuske, sa jag behärskat, trots att jag helst ville skrika och kasta något hårt i huvudet på honom.
– Den är invasiv och ska tas bort, svarade han. Order från kommunen.
– Det är möjligt, svarade jag. Men jag har koll på den här. Jag klipper ner den varje höst och låter den inte sprida sig. Den växer på min sida av diket så det är min buske att ta hand om, inte kommunens. Förra gången ni var här fick jag spara den.
– Den är invasiv och ska tas bort, blev svaret.
– Du sa det, ja, svarade jag. Men det är som sagt min buske, som jag har koll på. Ni kan inte bara skära bort den hur som helst.
– Den är invasiv och ska tas bort, sa han igen.

Men det var väl själve fan. Var han helt dum? Lyssnade han inte eller var det de enda ord han kunde yttra? Jag insåg att vi inte kom längre. Skakade på huvudet, vände och gick, bedrövad. Skadan var ju redan skedd. Ingen idé att bråka. Bakom mig mullrade han vidare. Man kan ju hoppas att han åtminstone tog några björkslanor när han nu ändå vandaliserade.

Jag var så arg. Men mest ledsen. Det var en fin buske. Den blommade fortfarande, till glädje för humlor och bin som fortfarande surrar omkring. Och traktens hundar har valt ut den som lämpligt ställe att utbyta information med varandra på (alltså kissa). Den skänkte skugga till häcken och nypon till pensionärer som syltar såna. Och nu var den borta.

Jag tröstade mig med att den kommer att komma tillbaka. De är ju som sagt invasiva och seglivade. Nästa år kommer där vara nya skott som blommar. Har den växt upp från en ensam liten stängel till en stor buske på sex år kommer den göra det igen. Vad kommungubbarna än säger och gör.

När jag kom in igen sa maken att han skulle skriva ett protestbrev till kommunen och klaga på att de gjort åverkan på vår tomt. Gulle honom. Han kan vara envis nog att trötta ut även de envisaste kommunaltjänstemännen så att de till sist ger med sig. Det har vi lyckats med förr.

Men oavsett så får jag väl sätta stängsel runt min rosenbuske nästa år. Bara för att.

Skövlat dike, utan rosenbuske
Publicerat i Humlor, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 10 kommentarer

Delad vårdnad och orosanmälan

Jag satt i frisörstolen när mobilen surrade till i mitt knä. Jag tråcklade ut den under skyddskappan och läste meddelandet under alltmer rynkad panna.

– Något bekymmer? frågade frisören omtänksamt medan hon gjorde min nacke mer civiliserad.
– Tja, jo, på sätt och vis, svarade jag och stoppade tillbaka telefonen. Det var ett meddelande från Gunnars husse. Tydligen hade Gunnar varit i slagsmål med en annan katt igår eftermiddag, nedanför husses altan. Ett rejält bråk. Husse fick hälla kallt vatten över dem tre gånger innan den andra katten kom loss och kunde springa iväg. Gunnar for efter. Sen dess har husse inte sett röken av någon av dem och undrar om vi möjligen har sett till Gunnar hos oss.
– Oj då! Så otäckt! utbrast frisören. Och hade ni det, sett till Gunnar alltså?
– Jodå, det hade vi. Han dök upp hos oss just igår eftermiddag för käk. Uppspelt och dyngsur var han. Nu förstår jag varför han var så blöt…
– Tur att han var oskadd i alla fall.
– Javisst. Jag ska skicka ett meddelande till husse sen att allt är lugnt, att han hängde hos oss och inte är skadad eller försvunnen.
– Ni har verkligen delad vårdnad om den där katten, eller hur?
– O ja. Det har Gunnar sett till.

Gunnar slappar framför TV:n i sitt extrahem

För visst är det så. Vi har fortfarande katt på deltid, ifall ni trodde annorledes. Gunnar accepterar inget annat än att ha två hushåll att välja emellan. Mat och sovplats ska finnas tillgänglig hos båda. Vilket vi förstås fortfarande tillhandahåller. Så delad vårdnad är en bra beskrivning av sakernas tillstånd.

Men på det temat, vårdnad alltså, kan det kanske just nu vara visst fog för en orosanmälan gällande vår omsorg. Häromdagen hade Gunnar smitit in genom den öppna altandörren utan att vi märkte det. Och efter att ha länsat matskålen fortsatte han in i tvättstugan och ut genom dörren till garaget som tillfälligt stod öppen eftersom maken just då stod i sitt hantverkarhörn och hantverkade någonting. Utan att märka att Gunnar smugit ut.

Så när maken hantverkat färdigt släckte han ner i garaget, gick in i tvättstugan och stängde och låste dörren. Kvar i mörkret låg alltså Gunnar.

Det gick några timmar. Sen kom jag in i köket och råkade få syn på den tomma matskålen. Som väl hade varit full för inte så länge sen?

– Har Gunnar varit här? ropade jag till maken.
– Nä, inte vad jag vet, svarade han från sitt arbetsrum. Hur så?
– Tja, matskålen är tom och det var den inte för några timmar sen. Jag har för mig att jag fyllde upp den när han gick efter sin lunch. Så om inte Gunnar är här, vem har då ätit?
– Kan han ha smitit in utan att vi sett?
– Ja det är ju inte omöjligt. Rackarns katt.

Ett noggrant letande på hans vanliga sovplatser vidtog – under sängar, på stolar, i tvättkorgen, bakom soffan. Vi kollade till och med i garderober ifall han skulle ha råkat bli instängd. Utan framgång. Ingen Gunnar. Hade jag misstagit mig på maten ändå?

– Jag kollar i garaget för säkerhets skull, sa maken till slut.

Efter en ganska lång stund kom ett glatt utrop där utifrån:
– Jag har hittat honom! Han låg här ute i garaget! På hyllan bland resväskorna! Ovanpå din kabinväska!
– Men vad i hela friden…..! svarade jag och klev ut i garaget jag också. När kom han in? Och varför gick han ut i garaget?
– Tja du. För att det var öppet? För att han kunde? För att han är Gunnar?
– Jäkla katt. Tänk om vi inte hade hittat honom?
– Ja, han har ju legat här några timmar nu. Men han verkar rätt nöjd ändå. Kolla, han är ju helt nyvaken. Han har nog bara sovit här i mörkret.
– Himla tur att du kom på att kolla här.
– Ja. I fortsättningen får vi nog ta ett varv i garaget innan vi släcker och låser. Utifall att.

Gunnar ovanpå min kabinväska i garaget. Tydligen ännu en bra sovplats. Som vi får komma ihåg att leta på.


Publicerat i Katter | Märkt , , | 4 kommentarer

Det har visst regnat i Gävleborg har jag hört

Det blev ju som bekant en del regn i Gävleborg. Så i fredags var vi upp till stugan för att se till den. Eftersom den ligger på ett berg var vi inte oroliga för att möblerna skulle flyta omkring inomhus. Regnet rinner liksom av. Däremot var det osäkert om vi skulle kunna åka dit utifall vägarna skulle vara bortspolade. Eller om något annat på tomten skulle ha regnat bort.

Men vi kom fram utan vidare missöden. Och inget var bortspolat eller vattenskadat. Utom möjligen regnmätaren som bågnade av allt vatten. Överfull.

Eller ja. De här killarna kanske har en avvikande åsikt vad gäller vattenskada.

Våta humlehanar under bolltistel

Humlehanar får göra sitt bästa när det regnar eftersom de som sanna dagdrönare inte har tak över huvudet. De här grabbarna, en åkerhumla och en ljus jordhumla, hade sökt skydd under bolltistlarna. Ett klent skydd. Förvånande att de ens överlevt. Jag har nog aldrig sett så våta humlor, tror jag. Vattnet droppade om dem. Och då regnade det inte ens längre.

Maken, välsigne honom, förbarmade sig över dem. När jag kom ut med middagen stod han och duttade en bit hushållspapper mot ryggarna på dem i tur och ordning där de satt på blommorna, försiktigt försiktigt, för att suga upp det överflödiga vattnet. De var väl inte alltför begeistrade över behandlingen, men tack vare den blev de snabbt piggare och kunde tanka och sen flyga iväg. Några liv räddade.

Något annat som tvärtom gillar vatten är svamp. Så efter det gigantiska regnandet formligen visade det sig att vår lilla skog bakom stugan dignade av svamp. Framförallt kantareller. Jag gick ut för att plocka lite. Jag kom tillbaka efter 15 minuter för att hämta en större påse. Jag fyllde den också. Botten gick ur. Svampen var för blöt och tung. Skyfflade upp svampen ovanpå påsen och bar hem den på utsträckta armar. Har nog aldrig sett så många kantareller. Tog en timme att grovrensa. Till sist var jag nästan less på dem. Galet.

Kantareller i mängd.

Det blev också en tur ner till kalhygget för att kolla lingonen. De var inte riktigt klara än. Behöver några veckor till. Men den gamla uttorkade bäckfåran som hygget vilar på var inte längre uttorkad, kan man säga. Mellan stenblocken glimmade vattnet där det aldrig glimmat förut. Och ån på andra sidan svämmade över alla bräddar. Gissar att bävrarna där har lite att göra nu.

Jag tror inte man kan fatta hur mycket vatten det handlar om, när man inte varit där och fått det över sig. Vilket jag är tacksam att jag slapp. Liksom att vår stuga klarade sig så bra.

Jag hoppas verkligen att alla stackars drabbade som fått hus och hem förstörda får den hjälp och ersättning de behöver. Arma själar. Då hjälper inte ett rekordår med kantareller, kan jag tänka.

Publicerat i Svamp, Vatten, Växter | Märkt , , , , , , , | 10 kommentarer