Dialog om snyltgäster

Dialog mellan mig och maken igår om de fyrbenta snyltgästerna på tomten. Dvs rådjuren.

Maken, just hemkommen från kontoret, frågade:
– Hej, har du haft det bra här hemma idag?
– Nej. Jag är asless på att vara hemma.
– Ja det är ju en och en halv vecka nu. Men förkylningen är väl bättre?
– Ja äntligen! Nästa vecka ska jag tillbaka till kontoret.
– Härligt.
– Men det händer ju ändå en del i trädgården, märker man när man sitter här hemma och glor ut genom fönstret.
– Du tänker på…..
– … de där fyrfota snyltgästerna, ja. Rådjuren.
– Gav de sig på häcken igen?
– Japp. Mor och två årsungar stövlade in på baksidan med siktet inställt på de största buskarna mot grannen. Jag fick syn på dem genom fönstret. Så jag gick till vardagsrummet och öppnade altandörren för att sätta stopp för deras lunchplaner.
– Vad hände?
– Inget. De märkte inte att jag var där ens. Så jag ropade.
– Och?
– Mamman tittade upp och glodde på mig. Ungefär ”ville du nå´t eller?”. Tonåringarna fortsatte frossa. Total nonchalans.
– Jösses.
– Jag fick kliva ut på altanen och klappa i händerna för att de skulle reagera. Då satte de fart iväg uppför berget.
– Raka vägen till fågelmatningen på andra sidan huset, antar jag.
– Japp. Men hellre att de äter solrosfrön än våra buskar, tänker jag.
– De var här igår kväll också, faktiskt. Efter att du gått och lagt dig.
– Jaså?
– Ja, jag höll på att släcka ner i vardagsrummet inför natten. Då hörde jag ett ”kloppeti-klopp” från altanen.
– Från altanen? Du menar att de var uppe på själva trädäcket och trampade omkring?
– Ja, de kom säkert från framsidan och skulle väl gena upp till buskarna för ett kvällssnack, antar jag. Det är ju närmare att gå över altanen än över berget.
– Men altanen…. man kan ju tycka att de inte skulle vara fullt så närgångna att de går upp på folks verandor?
– Det är ju inte första gången.
– Nä. Första året åt de ju faktiskt upp våra bolltujor i krukorna på förstutrappan på framsidan.
– Och rävarna brukar ju också gena över altanen.
– Men de äter i alla fall inte upp buskarna på vägen.
– Nä, det förstås.
– …
-…
– Jag börjar inse varför våra idegranshäck växer så långsamt. De nya skotten blir tydligen uppätna varje vinter.
– Japp.
– Nedra snyltgäster.
– Japp.

Annons
Publicerat i Rådjur | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Den extra bonusen

Jag vet inte om det är min nya vana att kallbada som är orsaken. Men det påstås ju vara hälsosamt. Eller om det var de fem vändorna med snöskottning av ohemult tung blötsnö under förra helgens snöoväder. Eller det påföljande pulsandet i halvmeterdjup snö när jag grävde fram 100 meter häck för att förhindra att den krossades av snömassorna. Om det var någon av alla dessa kalla, blöta sysselsättningar som gjorde det.

Eller om det var något vi helt enkelt bara fick med oss hem från kontoret, kollektivtrafiken eller mataffären som en extra bonus.

Oavsett så drabbades jag i tisdags av tokförkylningen från h-vetet. Feber, muskelvärk, nysningar och en näsa som konstant rinner över. (Intressant hur mycket som faktiskt ryms i en näsa. Eller kanske inte.)

Som den samhällsmedvetna medborgare jag är gjorde jag naturligtvis ett covid-test. Vilket var mitt första någonsin, otroligt nog. Under hela pandemin har jag nämligen lyckats hålla mig frisk. Till och med från förkylningar. Även det otroligt nog.

Men nu var det dags. Och ni alla som har gjort det vet att det inte är någon trevlig upplevelse. Jag är dock mycket tacksam över att testet numera består i att spotta i en burk istället för att gräva sig fram till hjärnbarken med en tops. Efter det påföljande blandandet, kletandet, skakandet och hällandet kunde resultatet till slut konstateras.

Covidtest. Med streck på rätt ställe.

Negativt. En lättnadens suck. Alltså bara en vanlig förkylning. Inget dödsbringande, lungförstörande virus. Tack och lov. Tänk att man kan bli tacksam över att vara förkyld. Det trodde jag aldrig.

Nu hoppas jag bara på att sagda förkylning inom kort ger upp så jag kan återgå till min normala, friska och snörvelfria tillvaro. Och att den fortsätter vara just frisk och snörvelfri.

Fler covidtest står jag gärna över.

Publicerat i Allmänt, Funderingar | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Kattbesök igen

Häromdagen såg jag en bekant silhuett på husets baksida. En katt på stenmuren. Koncentrerat stirrande mot det kvarlämnade oanvända dräneringsröret som hamnat längs med förrådets långsida, där en mus förmodligen flyttat in.

Det var ju inte Gunnar. Men det var en katt. Som med samma självklarhet som Gunnar annekterat vår tomt och jagar våra möss.

Alltså. Jag blev ju lite kluven. Klart att det är väldigt hemtrevligt med kattbesök igen. Men det fungerar inte. Gunnar var ett undantag. Detta är bara framfusiga grannkatter som kommer hit och ställer till. Kissar i min pallkrage. Krafsar sönder mina odlingar. Stör mina fåglar och möss. Utan att bjussa på någon som helst kärlek. Dessutom var denne bjässiga hankatt troligen skuld till en hel del av Gunnars slagsmålsskador.

Så vår relation fick tyvärr avslutas här. Jag gick ut för att tala lite allvar med vederbörande.

Inte för att jag hann så långt. När inkräktaren fick syn på mig slank han snabbt iväg bakom förrådet. Men han förärade mig en sista värderande blick innan han försvann ut genom häcken.

Hm. Jag misstänker att jag inte sett honom för sista gången. Även om något slags väpnat stillestånd tycks råda för tillfället.

Publicerat i Katter | Märkt , , | 1 kommentar

Dumskallar

För några veckor sen planterade jag ut några blandade vårlökar – krokus, rysk vårstjärna (scilla) och pärlhyacint – i både köksängsrabatten och i en kruka tillsammans med en minisälg. Stolt över att jag var ute i god tid, redan i slutet av september. Då skulle lökarna kunna rota sig ordentligt och förbereda sig inför våren.

Och det gjorde de ju. Riktigt bra. Så bra att de nu har börjat växa. Dumskallar.

Nysådd pärlhyacint(?) glatt på väg upp i sälgkrukan – i november.

Jag vet inte om det var de där futtiga frostnätterna vi fick under första halvan av oktober som är problemet. Kanske trodde lökarna att det var hela vintern. Och så satte de igång att växa i den påföljande otypiska höstvärmen. Som sagt. Dumskallar.

Frågan är vad jag kan göra åt det. Förmodligen inget. Bara hoppas på att de kommer på bättre tankar. Att de låter bli att frysa ihjäl i vinter och istället gör ett nytt försök i mars. Annars blir humlorna gruvligt besvikna.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Krispigt

Nu börjar det bli lite väl krispigt i vattnet vid morgondoppet. Kanske 8-10 grader i vattnet. Det blir inte många simtag. Ganska snart börjar det värka i händer och fötter av kylan. Hjärtat rusar.

Morgondopp i Mälaren 1 november. Skor och handduk redo på bryggan.

Men tro det eller ej. Fortfarande ett väldigt härligt sätt att börja dagen på.

Publicerat i Allmänt, Vatten | Märkt , , , | 3 kommentarer

Hålet efter Gunnar

Nu är det snart två månader sedan Gunnar fick somna in. Ingen katt väntar längre på trappen eller sover i våra sängar. Det känns förstås fortfarande enormt tomt.

Och det är inte bara hemma hos oss det är tomt. Ingen Gunnar patrullerar ju heller reviret längre. Och det börjar upptäckas av kvarterets övriga kattpopulation. Sedan Gunnar försvann är det betydligt fler katter som försiktigt tassar in på vår tomt för att annektera den som eget revir, nu när konkurrensen från Kungen av Kolartorp är borta.

För ett tag sedan såg jag en alldeles ny liten gynnare. En vit bengal, gissningsvis några månader gammal bara, som posterat sig under bilen. Där höll den noga uppsikt över omgivningen, framförallt över fågelmatningen, men hela tiden på helspänn. Jag smög fram för att hälsa. Men så fort jag kom för nära smög den iväg.

Några dagar senare hade den dristat sig ännu längre in på tomten och satt nu bredvid själva fågelmatningen. Till synes väldigt förvånad över att alla fåglar plötsligt försvunnit. Jag närmade mig för att fylla på frön, och den satt faktiskt kvar. Kanske att den börjar vänja sig. Eller så var den bara ivrig att försöka fånga mina matgäster.

Den lilla grå, som så gärna ville bli kompis med Gunnar, har vi inte sett till hos oss på länge, bara på avstånd i andra delar av Gunnars f d revir. Men en annan bengal, äldre och gråare och betydligt mer försigkommen, patrullerar skamlöst vår tomt. Mer än en gång har jag hittat den gömd i närheten av fågelmatningen, med siktet tydligt inställt på fågelmiddag. Hittills har jag lyckats övertyga den om att det är en väldigt dålig idé.

Det är förstås himla trevligt med katter som vill hänga hos oss. Det ersätter åtminstone litegrann frånvaron av Gunnar i våra liv. Även om jag inte alls har för avsikt att låta dem komma in och äta, friheter som Gunnar utan att tveka tog sig. Det är ju inte våra katter. Men de är välkomna att hänga här. Om de är snälla och trevliga. Och låter bli att jaga mina fåglar. I så fall får vi ta en förnyad diskussion om tillgången till vår trädgård.

Publicerat i Katter | Märkt , , , | 7 kommentarer

Lunds botaniska trädgård

I helgen åkte jag till Skåne för att hälsa på en kompis. På vägen dit hoppade jag av tåget i Lund för att göra ett besök i Lunds botaniska trädgård. Det har stått på önskelistan en tid.

Lunds botaniska trädgård grundades på 1690-talet och var från början en del av Lunds universitet och var en tillgång i forskning och studier. Runt 1840 hade trädgården börjat förfalla pga brist på pengar och intresse och botaniska trädgården flyttades till sin nuvarande plats vid Östra Vallgatan under botanikprofessor Jacob Georg Agardhs överinseende.

År 1972 skildes ”Nuvarande botaniska trädgården” från dåvarande Botaniska institutionen. Botaniska trädgårdens uppdrag är fortfarande att vara ett stöd för forskning och undervisning, men fokus ligger i hög grad på att förmedla kunskaper om botanik, hortikultur och miljö till allmänheten. Man får inte plocka växter, frön eller bär eftersom allt som växer ska kunna studeras i alla stadier.

Trädgården är 8 hektar stor och här finns en mängd olika växter, träd och buskar indelade efter olika grupperingar som Prydnadsväxter, Stenpartiväxter, Nyttoväxter och Kryddträdgård. Utöver det finns växthus med mer exotiska planteringar, salixdamm och kafé på helgerna. Läs mer på Botaniskas webbplats.

Kanske är oktober inte den bästa tiden att åka dit, tänkte jag, det lär väl inte vara mycket som blommar eller så mycket att se. Så fel jag hade. Bara dahliagången var värt besöket.

Dahlior i alla färger och former. 14 oktober, Lunds botaniska trädgård.
En drottning av mörk jordhumla som ännu inte gått i vinterdvala utan glatt frossar i en färgglad dahlia. Med de gula höstlöven i bakgrunden. Vackert.

Jag stretade runt med min rullväska på grusgångarna, hänförd över allt som fortfarande blommade, dahlior såväl som kryddväxter, tidlösa i gräsmattorna och inte minst alla träd med sina gula löv. Förmodligen var jag den enda besökaren som även glatt fotograferade råkorna som samlade ekollon i gräsmattan, vilket bara förstärkte bilden av att jag var en glad turist (som om inte väskan skulle avslöjat mig).

När jag kom till området för nyttoväxter (grönsaker och bär) blev jag kvar. Det mesta var förstås avplockat men brysselkålen frodades (jag blir alltid lika fascinerad av hur den växer) liksom andra kålväxter och en del potatis.

Brysselkål – ni ser väl de små knölarna på stammen?

En stackars parkarbetare kom intet ont anande förbi med en skottkärra full med ogräs. Strax fann hon sig utfrågad av en turist med rullväska som bombarderade henne med frågor om gröngödsling, som de just då gjorde i en av odlingsbäddarna. Vad odlade de för växter, när klipper man ner dem, hur förhindrar man att de växer upp igen när man istället vill odla grönsaker? Hon svarade snällt och jag fick en del tips till pallkrageodlingarna.

Sen var det dags för växthusen. Här fanns tack och lov förvaringsfack så både väska och jacka fick vänta i entrén.

I Botaniska trädgårdens växthus finns nio avdelningar med olika klimat och växter från hela världen, från öken till regnskog. I regnskogsavdelningen gick det snabbt att identifiera våra vanligaste krukväxter, såsom kallor, gåsfot, kroton och diverse palmer. Om de trivs i ett så fuktigt klimat är det inte konstigt att de aldrig överlever hemma hos mig, tänkte jag där jag gick och svettades.

Rätt som var det var öppnades kranarna i taket och jag fick mig en dusch så att glasögonen immade igen. Det hade blivit dags att fukta växterna. Och som en följd av det började direkt ett ihärdigt tjirrande från taket. Fanns det fåglar här?

Det gjorde det förvisso, men bara tysta små vaktlar som höll efter ohyra nere på marken. Det jag hörde var inte fåglar, utan sjungande pilgiftsgrodor! Svåra att se, desto lättare att höra. (Vill ni höra själva finns de på Youtube här). Tilläggas ska att grodorna i växthusen inte är giftiga – det är födan i Anderna som gör dem giftiga och den finns inte här.

Gulbandad pilgiftsgroda. Foto: https://www.parkenzoo.se/djur/pilgiftsgroda

Jag fick aldrig se någon groda och till slut var det dags att lämna växthusen. Då hade jag däremot sett både kakaoträd, kottepalmer, kaffeträd, kaktusar, apelsinträd och jag vet inte allt. Fantastiskt att det finns folk som kan hålla liv i sådana växter här i vårt nordiska klimat. Själv är jag glad att mina fikusar fortfarande lever i köksfönstret.

Efter ett sista stopp vid björnbärskvarteret, där jag kunde konstatera att de säkerligen får ännu mer björnbär än vad vi fick här hemma, eftersom där fanns inte mindre än 35 (!) buskar med olika arter av björnbär (men å andra sidan fick de ju inte plockas), var det dags att lämna Lunds botaniska trädgård och fortsätta med tåget norrut.

Men jag hoppas kunna komma tillbaka under en annan årstid och se allt annat som växer då. Ni som inte varit där och har möjlighet – missa inte denna pärla! En oas att bara strosa i även för den som inte är road av odling.

Publicerat i Allmänt, trädgård, Växter | Märkt , , , , | 9 kommentarer

Höstplantering – om man själv (inte) får välja

Skottkärran var rätt tung, trots att rotklumparna på växterna inte var så stora. Jag fick ta i när jag skulle uppför den branta backen en bit hemifrån. Borde nog tagit bättre skor än de utslitna gympadojorna jag brukar använda i trädgården. Men med ett rejält grepp om handtagen gick det. Tur att hjulet var rätt nypumpat. Till slut var jag uppe. Nu var det nedförsbacke ända hem till tomten där spaden väntade.

Så kan man tillbringa en sen lördagseftermiddag.

Det var inte alls vad jag hade planerat. Min plan var att göra ett långkok av en kycklinggryta. Stycka en hel kyckling, hacka massa grönsaker, pula runt i köksvärmen och njuta av dofterna för att sedan servera en rustik middag framåt 18-tiden. Istället stod jag och skottade jord, fick blöta byxknän och räddade förskräckta daggmaskar från spadens vassa kanter medan höstvindarna slet i kläderna. Kallt och ruggigt och blött.

Men så blir det när en trevlig granne ringer på tio i fyra på eftermiddagen och erbjuder ett par fina kransveronikor som just blivit över när de höststädat i sin trädgård. Bara att komma och hämta.

Kransveronikor säger man inte nej till när man vill gynna pollinatörer. Särskilt inte när de är uppväxta och välskötta (denna granne har en exemplarisk trädgård). Men klockan var tio i fyra, ja. Rätt sent på dagen. Och med frostvarning utfärdad. Det gällde att få dem i jord omgående. Även om man inte är det minsta upplagd för trädgårdsarbete. Och vädret är kallt och eländigt. Och man inte alls hunnit se ut någon lämplig plats att plantera på.

Men jag högg i och bet ihop och snart fanns en djup grop på ett inte alls särskilt väl valt ställe på baksidan men det var i alla fall en grop. Strax därefter var alla veronikor på plats och indränkta med innehållet i en 10-liters vattenkanna. (Indränkta blev även trädgårdshandskarna. Regnvatten är inte varmt nu längre, kan jag rapportera.)

Nyplanterade kransveronikor. Lätt chockade men vid liv.

Två dagar senare lever de fortfarande. Lätt chockade men vid liv. Och ganska dumt placerade mitt i gräsmattan. Men det får bli ett problem för nästa vår. Jag får väl bygga en rabatt. Eller något.

Hur det gick med kycklinggrytan? Jodå, det blev en sådan också. Om än lite försenad. Klockan 18.40 stod den i alla fall på bordet. Dock utan kransveronikor i.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , | 4 kommentarer

Tung svamp

I lördags hade vi fälttävling i skytteföreningen. Den första stationen innebar skjutning på 50 meter ute på stora gräsmattan. Jag hade tur och träffade bättre än jag trodde. Medan jag väntade på att mitt resultat skulle protokollföras fick jag ännu mer tur. Min blick föll nämligen på något i gräsmattan.

Ett bestånd finfina ängschampinjoner.

Ingen annan verkade intresserad. Inte så märkligt kanske, med tanke på att 1) fokus för de flesta var på själva skyttet och tävlingen, inte på svamp och 2) mina kära klubbkamrater knappt kan skilja en flugsvamp från en kantarell. Men då fick jag å andra sidan heller ingen konkurrens om mina champinjoner.

När tävlingens alla 6 stationer var avklarade, vinnaren var korad (nej det var inte jag) och deltagarna samlades runt grillen och lunchkorvarna, återvände jag till mitt lilla champinjonbestånd. Dags för skörd.

Det blev en handfull. Lagom till kvällens middag. Nöjd återvände jag till de övriga och visade stolt upp min svamplycka.

– Ska man verkligen äta vita svampar? frågade någon. Det kan ju vara flugsvamp?
Se där, här var visst någon som tycktes ha en viss kunskap om svampar ändå.
– Man ska inte äta vita svampar med vita skivor, svarade jag. Men det här är vita svampar med bruna skivor. Dvs champinjoner. Dem kan man äta.
– Fast…. började maken, som anslutit sig till konversationen. Det kanske inte är så lämpligt ändå.
– Hur menar du då? frågade jag.
– Champinjoner är väl rätt bra på att suga upp tungmetaller ur marken?
– Ja, det är de, svarade jag, rekapitulerande kunskapen från svampboken. Man ska helst inte plocka champinjoner nära bilvägar eftersom de lätt tar upp kadmium och …. bly…

Japp. Jag hörde det själv. Gubbarna behövde inte förtydliga. Här stod jag och var stolt över mina svampkunskaper och så missade jag nästan det uppenbara. Gissa vilken metall det finns gott om på en skjutbana? Just det. Bly. Så att plocka champinjoner på en skjutbana kanske inte var det klipskaste beslutet.

Men jag tänker så här. Dels växte dessa svampar trots allt en bit ifrån kulfånget. Och dels fyller ju kulfånget just den funktionen – att kapsla in blykulorna så de inte skadar miljön. Dessutom växer champinjoner rätt fort och hinner inte ta upp särskilt mycket (säger en del svampälskare).

Jag tog risken och tillagade mina ängschampinjoner till kvällens middag. De smakade bra och jag lever bevisligen fortfarande. Inte heller har jag blivit självlysande eller tyngre (åtminstone inte av tungmetall).

Men nästa gång kanske jag trots allt låter svamparna stå kvar. Dumt att utmana ödet.

Publicerat i Jakt och skytte, Svamp | Märkt , , | 9 kommentarer

Höstrestaurang

I början av juli blev jag stående med en nästintill tom pallkrage. Lökarna var skördade och smultronplantorna hade omlokaliserats till mobila växtplatser i form av krukor. Kvar fanns ett bestånd kungsmynta som behövde sällskap. Vad göra? Jag hade ingen lust att odla fler grönsaker.

Jag fick en idé. Med tanke på den framtida bristen på mat för pollinatörer under tidig höst i vår trädgård hällde jag ut en drös frön av honungsfacelia i pallkragen. De behöver ungefär en och en halv månad på sig att gro och komma i blom, vilket skulle ge blomsterprakt i mitten av september. Och så är de lättodlade. Och fina att se på. Och luktar gott.

Och se det fungerade. Nu, andra halvan av september, är lådan full av blommande honungsfacelia och den tveklöst mest besökta halva kvadratmetern på tomten. Inte ens de kvardröjande kantnepetornas blommor kan konkurrera med den näringstäta honungsfacelian. Blomflugor, humlor och solitärbin surrar runt bland blommorna från morgon till kväll.

Honungsfacelia med sol och surr i september

Känns skönt att kunna bidra till deras överlevnad några veckor till. Även om det nog mest handlar om hanar som ändå inte kommer överleva vintern. Men några fler soliga dagar med mat kan jag bistå med i alla fall.

Det finns väl bara en möjlig baksida. Eftersom honungsfacelia är extremt bra på att fröså sig själv lär jag nu ha ordnat honungsfacelia för gott i min pallkrage. Vilket kan ha en menlig inverkan på övrig tänkt framtida odling. Men det var det värt. För pollinatörernas skull. Jag får väl gallra.

Publicerat i Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer