Den lilla ängshumlehanen

Ibland blir man trött på folks grymhet. Idag på eftermiddagen var jag på hemväg från mataffären, med en fullastad cykel (man gör vad man kan för att hålla motionen igång under semestertid), och precis när jag forcerat en tuff uppförsbacke möter jag en liten humla. Gåendes. Vad nu då? Naturligtvis parkerade jag cykeln och tittade närmare. Röd rumpa, gul krage – och gul nos. Jahapp, en ängshumlehane alltså. Och gåendes. Alldeles dammig och tufsig. Uppenbarligen var något snett. Det var eftermiddag, han borde hänga i blommor och käka upp sig inför morgondagens parningsflygningar.

Eftersom det var en hane var han ofarlig att lyfta upp (hanar saknar gadd), och när jag väl fått upp honom i handflatan stod felet omgående klart: han hade inga vingar. Någon illasinnad själ hade ryckt loss dem. Stackars arma liten. Det var ju uppenbart att den här killen inte hade en chans. En humla utan vingar? Därtill en hane? Vars enda jobb är att flyga runt och locka till sig honor? Om han inte svalt ihjäl först skulle han utan tvekan falla offer för en hungrig fågel eller annat rovdjur.

Men han skulle i alla fall inte dö hungrig. Not on my watch. Jag spanade omkring efter lämpliga nektarrika blommor. Det som stod till buds i närområdet var tistlar. Okej. Fick duga. Jag stövlade ner i diket och forslade över den lille killen i närmsta tistelblomma.

Och insåg att det här skulle ju inte funka. Han började kravla runt och leta käk, men tydligen var blomman i äldsta laget och hade ganska snålt med nektar att erbjuda. Dessutom är tistelblommor rätt små. Inom några sekunder var den lille humlekillen på väg över kanten och höll på att tappa taget. Varpå han hade dråsat ner en halvmeter till marknivå igen. Eftersom han inte kunde ta till vingarna. Och vad skulle han göra sen, fortfarande hungrig? Kravla en halvmeter upp i granntisteln? Utan att ramla ner på vägen? Nä. Humlor är inte riktigt gjorda för dylika fysiska aktiviteter. Han skulle göra slut på all sin värdefulla energi.

Det blev ingen annan råd än att försöka få med honom därifrån. Kanske hela vägen hem till oss, ifall jag inte hittade något bättre blomställe på vägen, hos någon granne.

Så kom det sig att jag balanserade en överfull cykel med en hand och en trilskande humlehane, som vägrade sitta still, i den andra handen, uppför nästa backe, genom villaområdet och sedan nerför en backe ända fram till vårt hus. Det gick nästan bra. Humlan ramlade bara ner två gånger.

Väl hemma parkerade jag humlekillen i rödklinten medan jag lastade av cykeln. Han började genast käka energiskt. In med matvarorna, hojtade på maken som frågade om allt gått bra. ”- Jo, handlingen gick bra, men jag har en skadad humla att ta hand om därute”. Varpå maken, som är tålmodig som få och låter mig hållas med mina humlerier, släppte det han hade för händer och packade in kylvarorna medan jag gjorde i ordning sockervatten.

Ut igen, ställa ner fat och hämta humla. Han satt kvar där jag lämnat honom. Men följde villigt med när jag lockade upp honom ur blomman och satte ner honom invid sockerlösningen. Där han tvärstannade. Han åt och åt och åt. En utsvulten liten kille. Inte så konstigt. Undras hur länge han traskat fram på gångvägen egentligen. Bakkroppen pulserade på honom, ett tecken på att han blivit upphettad och försökte göra sig av med överskottsvärme. Steklars sätt att svettas, typ.

När han en stund senare hade ätit sig mätt, putsat pälsen och visade tecken på att börja traska omkring fångade jag upp honom och satte honom i stäppsalvian.

Där lämnade jag honom. Jag är väl medveten om att han var dödsdömd. Kanske skulle han inte ens klara natten. Och egentligen var det kanske bara elakt att dra ut på hans lidande genom att ge honom mat. Men hur skulle jag ha kunnat göra annorlunda?

Och kanske läser jag in för mycket i en liten humla. Jag brukar göra det. Men på något sätt kändes den här killen som en positiv liten tjomme. Han var energisk men inte hysterisk, försökte inte fly eller bitas, utan bara godmodigt gillade läget, liksom. Godmodig, just så upplevde jag honom. Vi blev nästan kompisar.

Någon halvtimme senare passerade jag stäppsalvian i något trädgårdsärende, och stannade till för att se om han var kvar. Men han var spårlöst borta. Antagligen hade han ramlat ner och kravlat vidare i sin, tråkigt nog, utmätta tillvaro.

Och medan jag stod där och tittade kom en annan ängshumlehane flygande och satte sig att suga nektar i en salviastängel. Frisk och kry, luftburen och lycklig, med hela sitt lilla insektsliv framför sig. Och jag slogs återigen av den grymma orättvisan i hela händelsen. Att någon på pin kiv rycker vingarna av en humla och sabbar ett helt liv. Även om det bara är en liten insekt.

Publicerat i Humlor | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

En kvadratmeter viltåker, tack

Jag satt i solen på verandan med mitt senaste tillskott till biblioteket av humlelitteratur – ”Humlor i Sverige” av Bo Mossberg och Björn Cederberg. Man kan ju aldrig få för många böcker om humlor, tänker jag.

Hamnade i ett kapitel om ängsväxter och hur bönder, med små åtgärder, skulle kunna lämna obesprutade och osådda kantzoner på sina åkrar med till exempel klöver eller blåklint. Det skulle ge fler växter till humlorna och andra insekter utan alltför stora ekonomiska förluster för bonden. Min blick föll på ett stycke på sidan 69: ”En enkel åtgärd är också att så en sträng med honungsfacelia på någon lämplig plats. Det gynnar både tambin och humlor.”

Och så fanns där en bild på honungsfacelian. Men…. den såg ju nästan ut som….. Jag lyfte blicken mot den lilla grupp av okända blommor som just börjat slå ut invid berget. Ljuslila, nästan lite tistelliknande blommor. Jag tittade ner i boken igen och jämförde. Och tittade upp igen. Jomenvisst.

Visst hade jag honungsfacelia på tomten.

Jag som precis börjat fundera på att ”så en sträng” med sådana. Och så var det redan klart. Jag lämnade stolen i solen och stövlade upp för att kika närmare på beståndet. En dryg kvadratmeter av honungsfacelia och andra växter frodades invid bergets fot.

Efter en stunds funderande kom jag på hur det hade gått till. Det lilla beståndet var vad som fanns kvar av min vidlyftigt sådda viltåker tidigt i våras. Den som försvann när vi sedan röjde för dräneringen och samtidigt jämnade ut marken. Tydligen kom inte grävskopan åt bakom havtornsbusken, så den här lilla biten blev kvar. Och växterna var inte sena att utnyttja chansen. De var nu dryga halvmetern höga. Med hjälp av en flora – och frökartongen – lyckades jag lista ut att förutom honungsfacelian var det bovete och fodermärgkål som slogs om utrymmet. Och någon mer sort jag inte lyckades lista ut. Jaha.

Med tanke på höjden och vidden var det kanske bra att viltåkern blev begränsad till denna lilla kvadratmeter. Det hade kanske blivit väl mycket djungel annars. Och en viltåker hör väl inte riktigt hemma på en villatomt i ett planlagt område, kan jag tänka mig. Men det är vackert, och humlorna och fjärilarna är mycket, mycket nöjda. Vilket var hela tanken.

Och frökartongen är ju inte tom. Man kanske skulle så en sträng till. Ändå. I höst. Om jag inte säger nåt till maken först. Eller grannarna.

Publicerat i Humlor, Växter | Märkt , , , | 2 kommentarer

Översållad av målla

Svinmålla. Så heter den, den här raringen.

Och den har flyttat in med alla sina 300 000 polare på varenda ledig liten jordsnutt på tomten. Företrädesvis där vi sått gräs för att göra en gräsmatta, men där gräset bestämt sig för att inte gro eftersom det varit för torrt och varmt. De lämnade walk-over till svinmållorna, kan man säga, som inte hade samma krav.

Jag vet inte hur många mållor jag har ryckt upp hittills. Jag har tappat räkningen. Det kommer nya hela tiden. Idag gjorde maken ett heroiskt jobb med att rycka upp samtliga nykomlingar ur hela gräsmatteplanteringen (ca 250 kvadratmeter) i den gassande söndagssolen. Jag bistod med att rycka dem som slagit rot i de sådda ängsområdena. Detta eftersom vi båda, outtalat, förstod att maken inte skulle kunna skilja på svinmållorna och de späda ängsplantorna. Särskilt inte som han refererar till ängsplantorna som ”den där spenaten”. Jag – och humlorna – väljer att bortse från denna vanvördighet.

Med detta rensningsjobb gjort spanar vi nu ut över endast jord och späda grässtrån igen. I alla fall ett tag till. Jag hyser inget tvivel om att mållorna återkommer. Men hellre dem än tistlarna. Mållorna går i alla fall lätt att rycka upp.

Publicerat i Växter | Märkt , , | 5 kommentarer

Buss på, humlan

Häromdagen var jag tvungen att lämna semesterlugnet för några timmar för att ta mig in till storstan och ett läkarbesök. Och eftersom jag tog bussen som vanligt, gick jag naturligtvis till samma busshållplats som vanligt. Och därför fann jag mig, som vanligt, ståendes framåtböjd över samma blåeldsstänglar invid busskuren som tidigare, där jag sett den vackra jordhumledrottningen, medan jag väntade på bussen.

Den här gången såg jag ingen drottning, men väl en vacker humlehane av något slag. Brun och svart – ingen jag kände igen så där direkt. Jag följde honom med blicken där han for mellan blommorna, i hopp om något mer kännetecken. Se där, kal på skutellen minsann, månne att det var en snylthumlehane? De borde ju ha dykt upp nu? Kanske en åkersnylthumla?

Kommen så långt i studierna hörde jag hur bussen rullade in på hållplatsen bakom min rygg. Jag vände mig om och gjorde en ansats för att visa att jag skulle med. Risken fanns annars att föraren skulle tro att jag bara var en morgonflanör som studerade blommor och som inte alls skulle åka buss. Det fanns ju ingen annan på hållplatsen.

Men föraren stannade snällt och öppnade dörren. Jag kastade en blick på klockan. Det var flera minuter kvar till avgångstid. Jag vände mig tillbaka till blåelden för ännu en titt på humlehanen, men nu hade han surrat iväg, troligen skrämd av bussen. Lika bra att kliva på.

– Stod du och tittade på blommorna? frågade den manlige föraren vänligt när jag klev ombord.
– Öh, nä, faktiskt inte, svarade jag med ett generat leende och la busskortet mot läsaren. Jag tittade på en humla, fortsatte jag.
– En humla? sa han förvånat.
– Japp, det finns alltid humlor i blåeld och liknande ogräs, och det finns det gott om runt busshållplatsen, svarade jag. Och kände mig föranledd att tillägga att jag var särskilt intresserad av humlor och tog varje tillfälle i akt att studera dem.
– Jaha, är du sån där… forskare? Eller biolog? frågade föraren intresserat.
– Öh, nä, svarade jag generat. Bara en amatör. Eller humlenörd. De är så coola, humlorna. Och väldigt viktiga pollinatörer. Man ska vara rädd om humlorna, la jag till, och insåg i samma stund att en bussförare kanske inte var så vidare intresserad av humlornas väl och ve. Men där hade jag fel.
– Nä, de har det inte lätt längre, humlorna och bina, sa föraren allvarligt. Alla blommor försvinner och de har svårt att överleva.
– Precis! svarade jag överraskat. Man omvandlar ängar till åkrar och håller vägkanterna ogräsfria, och då försvinner så många av de växter humlor och bin är beroende av. De klarar inte det ensidiga odlingslandskap som växer fram. Om man har en trädgård, eller bara en balkong, är det bästa man kan göra att plantera lite kryddväxter eller ängsblommor för att hjälpa humlorna. Lavendel eller blåklint är jättebra, till exempel.
– Jaha, kryddväxter alltså? sa föraren intresserat.

Och så där fastnade vi, i en humlediskussion, föraren och jag, denna vardagsmorgon i juli. Helt oväntat. Men väldigt trevligt. Ju fler som intresserar sig för humlor, desto bättre, tänker jag. Men minuterna tickade iväg och det blev dags för bussen att avgå. Jag tackade för ett trevligt samtal och gick bakåt i bussen för att välja ett säte i den i övrigt helt tomma bussen. Där satt jag nöjt och funderade över humlor och blommor hela vägen in till stan.

Det var inte förrän jag klivit av bussen och försökte passera in genom tunnelbanespärrarna som jag insåg att mitt busskort hade upphört att gälla. Läsaren tjöt ilsket och lyste rött. Det blev till att lomma iväg och köpa ny biljett. Och i samma stund inse att jag alltså hade plankat hela vägen in till stan. Varken bussföraren eller jag hade hört bussens kortläsare tjuta.

Där ser man vad en diskussion om humlor kan ställa till med.

Publicerat i Humlor | Märkt , | 3 kommentarer

Mera fel

Det tog inte slut där, med de felande -klintarna och -dånen. Det var fel på fler blommor. Mitt samvete bjuder mig att konstatera även detta i ett inlägg så att jag kan gå vidare i tillvaron med alla oegentligheter avhandlade.

Det var inte gullkrage, utan färgkulla, som var den fjärde arten i min första ofrivilliga äng. En annan uppmärksam läsare, Gunnel, kunde konstatera att gullkrage troligen inte blommar i våra trakter, och dessutom hade bladen en annan form – färgkullans.

Färgkulla
Foto: wikiwand.com

Men som en vis kvinna och läsare har sagt – det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är att man får ha blommor omkring sig. Som insekterna gillar.

Publicerat i Växter | Märkt , , | 2 kommentarer

Skillnad på brännässla och hampdån

Alltså, hampdån och brännässla är rätt lika. I alla fall som unga plantor, innan de börjat blomma. Hampdån vill man ha kvar, om man är en humlefantast. Brännässlor vill man inte ha kvar, eftersom – ja. De är inte så kul. De bränns ju. Så när man rensar bort ogräset behöver man veta vad som är vad, så man inte råkar rensa bort sitt värdefulla hampdån.

Som tur är har jag en idiotsäker metod för att skilja på dem. Fungerar felfritt varje gång. Vill ni veta? Okej. Här är den:

När man fattar tag om stjälken upptäcker man att brännässlor bränns och gör ont. Det gör inte hampdån. Upprepa sedan valfritt antal gånger.

(Efter dagens ogräsrensning kan jag meddela att nässlor bränns även genom trädgårdshandskar. Och att det gör ont i flera timmar efteråt.)

Publicerat i Växter | Märkt , | 2 kommentarer

Allt var fel

– Inget stämmer. Allt är fel. Fel, fel, fel, suckade jag där jag satt med min flora.
– Vad nu då? svarade maken oroligt och såg upp från sin bok.
– Jamen jäkla växter, svarade jag. De är ju inte vad de utger sig för att vara.
– Nähä?
– Blåklinten är ingen blåklint, hampdånen är ingen hampdån och – ….
– … Och? frågade maken tålmodigt.
– …. och den där ängssalvian utanför hotellrestaurangen som var så full med humlor var ingen ängssalvia.
– Nähä, svarade maken igen. Och så la han till:
– Om de inte var allt det där, vad var de då?
– Blåklinten är en bergklint, hampdånen är troligen toppdån, och den där ängssalvian var faktiskt ingen salvia alls. Det var nog kantnepeta.
Jag satt tyst och surade en stund. Maken tittade oförstående på mig och sa:
– Och det här är ett problem därför att…..?
– Ja men det är ju pinsamt, fattar du väl! Här har jag skrivit massor av inlägg om både blåklint, hampdån och ängssalvia på bloggen och så är det fel! utbrast jag.
– Det kan du väl knappast vara den enda som råkat ut för, svarade maken milt. Att skriva fel art, menar jag.
– Nä, det är det säkert inte. Och jag har skrivit fel på humlearter också ibland. Jag var bara så – säker på att det var rätt. Jag slog ju upp dem och allting.
– Det spelar väl ingen roll. Nu vet du ju vad de är. Och dessutom har du ju lärt dig ännu fler arter nu.

Maken återgick till sin bok. Visst hade han rätt. Det var inte hela världen. Och det är ju kul att lära sig nytt. Och vi har faktiskt både bergklint och blåklint. Blåklinten fanns i de frösådda ängsfröerna, bergklinten är vildväxande och fanns här från början och var den som jag trodde var blåklint.

Dessutom – dessutom! – så upptäckte jag vid ett varv runt tomten imorse en alldeles ny planta hampdån som har planterat sig själv längs med bergssidan! Så nu har vi hampdån också!

Och det är alltså kantnepeta jag ska införskaffa till nästa år. Inte ängssalvia. Check.

(Klicka på bilderna så ser ni dem större, med bildtext, och som ett bildspel.)

 

Publicerat i Växter | Märkt , , , , , | 4 kommentarer