Gott om hotellgäster

Vi har en stugby på baksidan av huset. Närmare bestämt på väggen till förrådet. En stugby i form av insektshotell, för att vara tydlig.

Just nu består stugbyn av tre hus, men planen är att få upp fler. Det verkar behövas. För nu är det bråda dagar bland honsteklarna. Det är många spekulanter på varje bohål. Ibland blir det trängsel och bråk när någon försöker flytta in i ett hål som redan är upptaget. Men på det stora hela verkar de flesta besökare ändå hitta något som passar.

I midsommarhelgen fick jag möjlighet att studera hela bobyggarprocessen. Flera individer av samma stekelart – som jag tyvärr inte vet vilken det är – flög i skytteltrafik för att hämta jord och sand i munnen som de sen gjorde lera av. De kröp först framlänges in i bohålet, murade en vägg, backade ut igen, vände sig kvickt som attan om 180 grader och kröp sen med baken in först. La ett ägg, kröp ut igen, flög iväg för att hämta pollen som matsäck till larven. Sen iväg för mer lermaterial. Ny vägg, nytt ägg. Om och om igen.

Stekelhona som just backar ut och är på väg tillbaka in för att lägga ägg.
Adress: Nedre botten över gården

När de fyllt hela bamburöret med ägg och lerväggar avslutar de med att mura igen hela röret. Där får sen äggen ligga till sig och omvandlas till hungriga larver och sedan en ny generation steklar, som kämpar sig ut genom att gräva hål i ytterdörren.

Rätt fantastisk lösning. Kruxet är väl att hitta lämpliga boplatser då.

Och tänk så enkelt det är att hjälpa dem med det. Insektshotell är lätt att hitta på de flesta bygg- eller trädgårdsmarknader. En eller två skruvar senare på ett vind- och regnskyddat, soligt ställe och saken är biff.

Inte behöver man städa efter dem heller. Begagnade bohål rensas bäst av nästkommande bostadsspekulant. Försöker man rensa själv är risken att man istället spolierar en barnkammare eftersom så många arter är i olika fas av familjebildningen.

Och det vill man ju inte riskera.

Potatis i pallkrage eller i hink?

Förra året utmanade jag fysikens gränser och tryckte ner 32 sättpotatisar i en pallkrage. Lagom till midsommar var de färdiga. Jag fick en blastdjungel men faktiskt trots allt närmare 8 kg finfin färskpotatis. Inte så illa. Särskilt med tanke på att det rekommenderas typ högst 10 sättpotatisar i en pallkrage.

I år skippade jag potatis i pallkrage. Det fick bli hinkar igen, som jag testade för tre år sen. Det kändes mer lätthanterligt med flera planteringskärl som man kunde flytta runt. Och ta in om det blev frostvarning. En fördel den här kalla våren.

Det blev 10 hinkar i år. Med tre potatisar i varje. Totalt 30 sättpotatisar alltså. Inte blev det mycket enklare att hantera, istället fick jag kupa 10 hinkar i omgångar – det var ett j-a jordsläpande ett tag – men jag slapp i alla fall en blastdjungel. Varje potatis fick lite bättre förutsättningar när det inte var lika trångt.

Nu i midsommarhelgen var det dags för premiärskörd. Allt hade växt fint. Nu började bladen gulna och det var hög tid för skörd.

Murarhink med tre sättpotatisar. Redo för skörd. Extra matt blast i solhettan.

Alla hinkar hade levererat över förväntan. Fullt med fina potatisar i varenda hink. När jag slutligen svettats färdigt i midsommarhettan och alla 10 hinkarna var tömda landade den samlade skörden på ca 10 kg. I snitt 1 kg potatis per hink, alltså. Eller ca 0,3 kg färdig potatis per sättpotatis. Lite mer i vissa hinkar, lite mindre i andra.

Färdig knölar i murarhink.

Det blev ju faktiskt 2 kg mer potatis än i pallkragen förra året. Och då slog det mig plötsligt att jag nu hade information nog att göra en jämförande analys. Vad ger bäst skörd – att odla potatis i pallkrage eller i hink?

Som statistiker kan man ju inte missa ett sånt tillfälle.

Okej. Fakta: pallkrageodling 2021 gav 8 kg potatis. Hinkodling med samma antal potatisar (minus två) 2022 gav 10 kg potatis. Det var samma potatissort båda gångerna. Hinkarna stod på samma plats som pallkragen. Kan man då dra slutsatsen att hinkodling är effektivare än pallkrageodling?

Det känns ju frestande att påstå det utifrån det slutliga resultatet – det blev ju 2 kg extra potatis, så att säga. Men så enkelt är det inte. Det finns andra parametrar att ta hänsyn till, som till exempel utomhustemperatur, vattning, näringstillförsel, eventuell skillnad i potatiskvalitet och så vidare. Dessa parametrar kan skilja sig åt mellan åren och således påverka resultatet.

Hade man nu velat göra en korrekt statistisk analys hade man förmodligen ställt upp en regressionsmodell. Stoppat in alla de olika parametrarna, som t ex ”planteringskärl” (dvs hink eller pallkrage), som s k förklarande variabler, och låtit mängden potatis vara den beroende variabeln (det som påverkas av de olika förklarande variablerna) och sen testat sig fram med olika förklarande variabler tills man fått en modell med högst utfall på regressionskoefficienten och utifrån det dra slutsatsen om vad som är bästa odlingsformen.

Men så orkar ju ingen hålla på. Inte i den här värmen i alla fall.

Dessutom så kom jag på att mina hinkpotatisar ju stod inne i värmen i garaget de första två veckorna tills blasten kom upp. Redan där hade de ju då ett försprång gentemot pallkragen, som jag av förklarliga skäl inte kunde baxa in i garaget på samma sätt. Eller baxa in i regressionsmodellen för den delen.

Så jag tänker att vi struntar i det. Den statistiska analysen, alltså. Och nöjer oss med att konstatera att båda sätten är bra. Potatisodling i pallkrage eller i hink – båda ger bra, god och enkel skörd.

Prova ni också.

Björnbärskravaller

Om man vill ha många insekter i sin trädgård är mitt bästa råd att plantera en björnbärsbuske. Jag läste nyligen att just björnbär toppar insekternas tio-i-topp-lista vad gäller mängden pollen och nektar. Dessutom är den en lättskött och tålig buske som dessutom ger goda bär. Och blommorna luktar gott.

Vår björnbärsbuske – som vi fick begagnad av en god vän – är nu inne på fjärde året i vår trädgård. Och växer som tusan. I år slår den alla rekord vad gäller antalet grenar och mängden blommor.

Och det har inte gått insekterna spårlöst förbi, kan jag säga. Härom eftermiddagen, när solen sken glatt, ställde jag mig och betraktade skådespelet.

Blommande björnbär. Ser du det lilla bandbiet till höger i bilden, fångat i flykten?

Hela busken vibrerade. Det var humlor, bin, blomflugor, skalbaggar, bärfisar, steklar och allt möjligt annat som surrade, kravlade och hoppade runt bland blommorna. Koncentrationen var total, frossandet totalt hämningslöst. Om en blomma redan var upptagen av en insekt när en ny dök upp gällde herre på täppan – den som först knuffade bort den andre vann. Och då fanns det ändå gott om blommor. Ingen anledning att slåss alltså. Men det verkade inte spela någon roll. Habegäret lyste från varenda insekt. ALLT pollen till mig!

För att undvika kravaller funderar jag på att sätta upp följande förhållningsregler på en skylt:

”Hjärtligt välkomna till Åhmans björnbärsbuske! Maten räcker till alla. För att göra vistelsen så trevlig som möjlig för alla hoppas vi att ni tar hänsyn till följande trivselregler:

– Humlor har företräde framför övriga insekter eftersom de har mer att ta igen efter den kalla våren (och för att buskansvariga vurmar för humlor).
– Bland humlorna har eventuella drottningar första tjing.
– Efter humlorna följer andra pollinatörer såsom solitärbin, blomflugor och honungsbin, i den ordningen.
– Guldbaggar är välkomna efter pollinatörerna. Men försök gärna utnyttja hela busken istället för att tränga ihop er nio stycken på samma gren, för att undvika punktvis utarmning av pollenbeståndet.
– Bärfisar, spindlar och övriga besökare får fördela er i busken som ni behagar när pollinatörerna har gjort sina val.
– Spanska skogssniglar göre sig icke besvär överhuvudtaget. Go away. ”

Guldbaggar moffar pollen i björnbärsblommor

Men jag tvivlar på att de kommer att bry sig. Någon av dem.

En katt för mycket

– Det ligger en grå katt under bordet på altanen, ropade maken där han stod vid altandörren häromkvällen.
– En grå katt? svarade jag och kom för att titta. Har Gunnar bytt färg?
– Nä. Det är inte Gunnar. Det är den där andra grå som brukar stryka omkring här.

Nu hade jag kommit fram till altandörren jag också. Och titta ja. Där låg en förskrämd grå liten ungkatt och tittade upp mot oss. Vi hade sett den några gånger tidigare under det senaste året, när den försiktigt smugit runt på antingen altanen eller husets framsida.

En liten grå besökare

– Den försökte komma in här häromdagen, fortsatte maken.
– Komma in? Här? sa jag förvånat.
– Japp. Jag satt här i soffan med altandörren öppen och då stack det plötsligt in ett katthuvud genom dörren. Som inte var Gunnars.
– Hm, sa jag eftertänksamt. Det här var ju intressant. Är vi en allmän drive through-restaurang för alla traktens katter numera, inte bara Gunnar?
– Kanske. Men när den fick syn på mig så blev den förskräckt och försvann illa kvickt.
– Var nog inte mat den var ute efter då, sa jag.
– Nä, svarade maken. Den vill nog bara ha kattsällskap. Jag tror den vill bli kompis med Gunnar.
– Haha, ja så är det säkert, skrattade jag. Det skulle förklara varför den stryker runt här trots att den vet att det är Gunnars revir.

För så har det varit. När de båda katterna har stött på varandra på vår tomt har de suttit på – oftast – varsin sida om förstutrappan på framsidan och blängt på varandra. Morrjamande på katters vis, för att visa vem som bestämmer. Vems reviret är. Det hela har alltid slutat med att den lilla grå fått ge sig iväg, ofta med Gunnar farande efter. King of the revir. Men den grå har alltid envist kommit tillbaka. Och nu var den alltså här igen.

– Hur länge har den suttit där? frågade jag.
– En ganska lång stund nu, svarade maken.
– Men var är Gunnar då? frågade jag. Är han inte här?
– Jodå, nickade maken. Han sitter längre bort på altanen och blänger farligt. Men inget morrande.
– Jahaja. Han orkar inte ens försvara reviret längre. Den lille slapphögen.
– Eller så har han insett att den lille grå bara vill bli kompis och inte utgör någon egentlig fara.
– Mm. Och själv vill han förstås inte vara kompis.
– Nä. Han ser mest trött och irriterad ut. Ser ut att tänka ”dumma unge, gå hem någon gång”, typ.

Ungefär nu öppnade vi altandörren för att bryta dödläget. Den lilla grå, som alltid rädd av sig, försvann som en oljad blixt runt hushörnet till vänster och var borta. När vi vände blicken åt höger såg vi Gunnar ligga på sin vanliga plats intill husväggen, där dagens sista solfläck just försvunnit, och argt blänga mot platsen där den grå just legat.

Gunnar revirmarkerar medelst ilskna blickar mot inkräktaren

Vi gick närmare för att klappa om den lille revirkungen och kolla om han ville komma in på en sen middag. Men han reste sig på stela ben, brydde sig inte ett skvatt om oss utan smög sakta mot bordet, oavbrutet stirrande mot stolen där den grå just synts till.

– Den har gått nu, Gunnar, sa maken. Du behöver inte hålla bevakning längre.

Gunnar brydde sig naturligtvis inte ett dugg om vad han sa. Han gick en bit till, satte sig sedan ner och väntade. Stirrande mot hushörnet där den grå försvunnit. Den kunde ju komma tillbaka. Sånt måste bevakas.

Till sist gav vi upp. Vi lät honom sitta där och gick in för kvällen.

Vi har inte sett till den grå sen dess. Men jag tvivlar inte på att den kommer dyka upp igen. Frågan är vad som kommer att hända. Jag misstänker att vi inom kort trots allt kommer att ha två katter hängande hemma hos oss som kräver utfodring. Och alltså ingen av dem vår egen. Hm. Jag behöver ta reda på vem som äger den grå, tror jag.

Jag råkade vända ryggen till

Rosenhallon är en trevlig trädgårdsväxt som ger mycket grönska, som har fina rosa blommor som humlor gillar och är ett finfint insynsskydd. En toppenväxt i vår trädgård således. Tyvärr är den också brutalt livskraftig och frodig. Det vill säga att den växer och växer och växer. Och tar över herraväldet om man inte håller efter.

Eftersom vi nu har två gigantiska bestånd av rosenhallon som hotar att kväva allt annat runt omkring inklusive vår björnbärsbuske beslöt jag mig för att klippa ner det ena beståndet helt i höstas. Varenda gren. Snipp, snapp, bort! Sekatören gick varm och högen med rosenhallongrenar blev allt högre. När allt var borta och björnbärsbusken kunde andas igen dumpade jag kvisthögen i faunadepån (läs: kompostrishögen, typ) i skogen, till fromma för igelkottar och insekter att bo i och äta av. Alla nöjda således.

Vintern gick, våren kom, trädgården började vakna. Jag tittade till det gamla rosenhallonbeståndet. Fortfarande kalt, även om några enstaka nya skott av rosenhallon hade börjat skjuta upp. Tog bort dem. Nöjd med att mitt arbete burit frukt. Fortfarande öppet och luftigt runt björnbärsbusken.

Sen råkade jag vända ryggen till i några dagar. Och då hände det här.

Men vad f….?

Där det nyss varit en kal, fin fläck med ängsgräs och enstaka blommor fanns nu istället en tjock mur av rosenhallon. Igen.

Och jag insåg hur obotligt korkad jag än en gång varit. Vad trodde jag? Att rosenhallonen skulle lägga sig ner och ge upp på walk over bara för att jag klippte bort förra årets grenar? Och helt glömde att den alltid, ALLTID, skjuter typ 5 000 helt nya skott varje år?

Det enda mitt tilltag ledde till var att de nya skotten fick mer plats. Föryngringsbeskärning, med ett vackrare ord. Om växter kunde tala skulle den här busken förmodligen sagt något i stil med ”Tack för hjälpen, hörru! Nu fick jag mycket bättre förutsättningar att växa! Bussigt!”.

Överlistad. Igen.

Inte så uttråkad längre

kommer ni ihåg den uttråkade tornfalkshonan som ruvade sina ägg dag ut och dag in? Och som vi kunde följa via Vivaras livekameror?

Hon är inte lika uttråkad längre. Tornfalksfamiljen är numera en barnfamilj med inte mindre än fyra mycket aktiva telningar som kräver ohemula mängder mat.

Mamma tornfalk utfodrar sina fyra små ätteläggar – ben, dun och stora munnar

Havsörnsungarna är stora, utrymmeskrävande tonåringar och tornugglorna har en skygg liten telning som mest gömmer sig bakom sin förälder. Kattugglorna tycks ha flyttat utan att meddela ny adress och frågan är om inte minervaugglan har gjort detsamma. Eller så har den ett fritidshus. Koltrastarna har ett tjusigt bo – men vad händer egentligen med äggen?

Ni är kanske inte lika nördiga som jag. Eller också blir även ni glada över några minuters fågelsällskap. I så fall är jag glad att jag påminde. Kolla in på kamerorna ni också.

Något djur äter upp kattmaten

Jag fick ett sms från Gunnars husse. Det stod:

”Något djur är inne och äter upp kattmaten om nätterna men lämnar inga övriga spår.”

Mitt svar blev:

”Ungefär som här då. Något djur går in genom altandörren om dagarna och äter upp kattmaten, utan att ge sig till känna.”

Det vill säga att Gunnar flitigt frekventerar båda sina bostäder under olika tider på dygnet i jakt på mat men i övrigt håller sig osynlig.

Om man inte letar lite noggrannare,förstås. För nu har rödklinten vuxit upp tillräckligt mycket för att göra det möjligt för honom att utöva sin sedvanliga favoritsyssla under sommarhalvåret – göra Gunnarformade hål i min köksängsrabatt.

Gunnar utövande sin favoritsyssla – sova i rabatten

Och javisst. Där var han ju. Mysteriet löst. Och ett av de säkraste sommartecknen – en gul katt i rabatten – kan härmed bockas av.

Fortsatt trevlig Kristi Himmelsfärdshelg på er.

Strandnära med ogenerat läge

Varje år fascineras jag av hur solitärbihonorna gräver sina små runda bohål i trädgården. Med sina små tunna insektsben lyckas de skapa perfekta små hållbara hål till sina ägg. Otroligt.

Och trots att jag släpat hem flera säckar med sandlådesand och hällt ut i långa vallar längs med berghällar och stenar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för små bibon, blir mina sandhögar varje år ratade. Till förmån för mycket mer svårbearbetad jord och lera på helt andra ställen. Jag är uppenbarligen diskvalificerad som byggherre.

Men om man betänker läget de väljer kan man ju till viss del förstå varför. Här till exempel har vi en radhuslänga om fyra bostäder i soligt, ogenerat läge.

Fyra hål – fyra bostäder

Och eftersom jag fyllt upp ett bibad (ett fat med vatten och stenar där insekter kan dricka säkert) och ställt en bit därifrån har radhuslängan dessutom ett så kallat strandnära läge.

De fyra bostäderna inringade i rött. Nära natur och bad.

Bättre kan det ju inte bli. Strandnära med ogenerat läge. Bra val av bihonorna. Och mina sandvallar kan kanske istället bli en bra miljö för torrälskande växter som pollinatörerna gillar. Kärleksört till exempel. Jag får väl prova.

Den som vill veta mer om solitärbin kan läsa här.

Pest eller pesto

Maj är kommen med sol och värme. Det spirar i rabatter och gräsmattor. Inte bara av det man vill ska spira utan också av det man inte vill ska spira. Ogräsen, alltså.

Men innan man sätter igång och svär över sina ogräsodlingar kan man tänka ett varv till. Vi har tidigare avhandlat maskrosorna och varför de bör sparas (även om jag är den förste att erkänna att några av dem ryker vid gräsklippningen). Nu är det dags för nästa nivå av ogräskunskap.

Jag läste Natursidans artikel ”Var inte rädd för ogräsen i trädgården!”. Och då insåg jag hur mycket av det som växer som faktiskt kan vara livsmiljöer och mat åt många arter. Till och med för en själv.

Jag är ingen fan av brännässlor men de är livsnödvändiga för många insekter. Och kan bli bra gödning.
Röllekor har jag några fattiga stackare som inte stör någon men som tydligen också är busviktiga för många djur. Här ska jag faktiskt rentav ordna fler.
Kråkvicker och rödplister gillar humlorna så de får stå kvar i idegranshäcken oavsett hur det kliar i röjarfingrarna.

För att bara nämna några av växterna i artikeln.

Det där med mat åt en själv då? Tja. Det är där peston kommer in. Eller som en bekant till en kollega uttryckte saken: ”Rensa ogräs? Tok heller. Gör löktravspesto istället.”

Löktrav. Foto: https://www.skogsskafferiet.se/loktrav/

Maskrosor är bra!

Min ängsrabatt, min uppfart och min gräsmatta är just nu fulla med blommande maskrosor. Vackert men ett ogräs. Särskilt i den grusade uppfarten. Det är lätt att bli lite arg och less och sucka över allt rensningsarbete man tycker att man måste göra.

Men det ska man inte. Maskrosor är jättejätteviktiga just nu för alla våra insekter. Framförallt för pollinatörerna. Det finns inte mycket annat som blommar just nu så vi måste försöka behålla det som finns, om vi vill behålla våra pollinatörer. Och det vill vi ju.

Rädd att maskrosorna ska sprida sig så du får maskrosor precis överallt? Var inte det. Klipp bort de gula blommorna när de slagit ihop och innan de blivit vita bollar. Då slipper du fler maskrosor.

Och så kan de här lirarna istället få glädja sig åt käk ett tag till.

Solitärbi och en stekel (eller blomfluga?) som äter nektar och pollen ur en maskros

Du slipper rensa, de slipper svälta. Win-win som jag ser det.