Maj är kommen med sol och värme. Det spirar i rabatter och gräsmattor. Inte bara av det man vill ska spira utan också av det man inte vill ska spira. Ogräsen, alltså.
Men innan man sätter igång och svär över sina ogräsodlingar kan man tänka ett varv till. Vi har tidigare avhandlat maskrosorna och varför de bör sparas (även om jag är den förste att erkänna att några av dem ryker vid gräsklippningen). Nu är det dags för nästa nivå av ogräskunskap.
Jag läste Natursidans artikel ”Var inte rädd för ogräsen i trädgården!”. Och då insåg jag hur mycket av det som växer som faktiskt kan vara livsmiljöer och mat åt många arter. Till och med för en själv.
Jag är ingen fan av brännässlor men de är livsnödvändiga för många insekter. Och kan bli bra gödning. Röllekor har jag några fattiga stackare som inte stör någon men som tydligen också är busviktiga för många djur. Här ska jag faktiskt rentav ordna fler. Kråkvicker och rödplister gillar humlorna så de får stå kvar i idegranshäcken oavsett hur det kliar i röjarfingrarna.
För att bara nämna några av växterna i artikeln.
Det där med mat åt en själv då? Tja. Det är där peston kommer in. Eller som en bekant till en kollega uttryckte saken: ”Rensa ogräs? Tok heller. Gör löktravspesto istället.”
Min ängsrabatt, min uppfart och min gräsmatta är just nu fulla med blommande maskrosor. Vackert men ett ogräs. Särskilt i den grusade uppfarten. Det är lätt att bli lite arg och less och sucka över allt rensningsarbete man tycker att man måste göra.
Men det ska man inte. Maskrosor är jättejätteviktiga just nu för alla våra insekter. Framförallt för pollinatörerna. Det finns inte mycket annat som blommar just nu så vi måste försöka behålla det som finns, om vi vill behålla våra pollinatörer. Och det vill vi ju.
Rädd att maskrosorna ska sprida sig så du får maskrosor precis överallt? Var inte det. Klipp bort de gula blommorna när de slagit ihop och innan de blivit vita bollar. Då slipper du fler maskrosor.
Och så kan de här lirarna istället få glädja sig åt käk ett tag till.
Solitärbi och en stekel (eller blomfluga?) som äter nektar och pollen ur en maskros
Du slipper rensa, de slipper svälta. Win-win som jag ser det.
För tre år sen planterade jag några små plantor lungört i en pallkrage på husets framsida. Lungört ser ut som blålilarosa gullvivor ungefär, blommar tidigt i april-maj och uppskattas väldigt mycket av humlor och andra bin. Så vill man hjälpa pollinatörerna när de har det som tuffast under tidig vår, sätt lungört.
Lungört (Pulmonaria obscura)
Mina små lungört trivdes i sin pallkrage. Väldigt bra, får man säga. Så bra att de nu har växt ur den. Nu när börjar blomma över var det dags att gräva upp, dela och omgruppera till djupare och större områden. Det blev ett av gårdagens trädgårdsprojekt.
Det är rätt slitigt att gräva upp perenner. Rötter som snärjt in sig, plantor som inte vill skiljas från varandra, plantor som tvärtom väldigt gärna skiljs från varandra och därför ramlar loss från jordklumpen hur som helst och sen vägrar samarbeta när de grävs ner på nytt ställe. Jordigt, svettigt och kämpigt är det.
Och inte blir det lättare när man hela tiden omsvärmas av hungriga bin som undrar varför jag sabbar lunchen. Det surrade runt huvudet oavbrutet. De brydde sig inte ett skvatt om att omplantering pågick. De käkade i alla fall.
Här nedan har jag lyckats separera en av plantorna och flyttat över den till en ny kruka. Biet hängde med hela vägen. Tappade inte taget om blomman ens för en sekund.
Hungrigt solitärbi som gillar lungört.
Efter lite mer slit hade jag fyllt den nya krukan med plantor (och medföljande bin). Plantorna som inte fick plats fick flytta till en ny plats borta vid komposten – skuggigt och ny, fin jord.
Den här gången följde inte några bin med. De hängde kvar runt den nu påtagligt tomma pallkragen och var säkerligen högt förvånade över den plötsliga bristen på lungört. Jag kunde nästan höra hur de tänkte: ”Vad f-n? De var ju här nyss…. Jag kunde ha svurit på att det var blommor här för en stund sen … ”.
Men man måste imponeras av binas målmedvetenhet. Det tog inte många minuter innan de hade hittat även till den nya grupperingen vid komposten, ca 20 meter bort. Pallkragen övergavs snabbt, till förmån för de två nya lunchställena.
Solitärbi fångat i flykten, lyckligt över att ha hittat lunchen igen.
Är det så märkvärdigt då, detta? Att vurmas över att bina hittar blommorna igen? Ja, det är det faktiskt. Bin har rätt så dålig syn och memorerar därför alla matställen noga och deras omgivningar för att hitta tillbaka. Att då gräva upp ett helt bestånd och på så vis sabba hela matkartan känns makalöst taskigt.
Känns därför rätt skönt att jag nu fick det bevisat att jag inte orsakade någon ekologisk katastrof i mitt lilla trädgårdsekosystem. De små bina gav inte upp, utan omgrupperade de också. Och hittade fram fortare än jag trodde.
Det tog i och för sig några timmar innan blommorna hämtat sig efter det trauma som en omplantering innebär och började producera nektar igen. Men nu är ordningen återställd. Och förutsättningarna för att lungörten ska fortsätta sprida sig är ännu bättre. Nästa år blir det ännu mer mat på menyn för bina. Hoppas jag.
Tips: vill ni köpa lungörts- eller andra ängsplantor, gör det på Pratensis webbplats. Massor att välja på och fina plantor är det.
Att gå under ett blommande körsbärsträd Doften av ett par alldeles nyinköpta sneakers En gullviva i gräsmattan Vårens första glass Skratten från små barn som leker i parken i vårvärmen Solvarm asfalt Att få ställa undan vinterkängorna En humla som stillar hungern i en maskros Ett stilla vårregn Koltrastens sång i skymningen
Man säger ju ”en mås, flera måsar.” Men man säger ”en gås, flera gäss”. I konsekvensens namn borde det väl heta ”en gås, flera gåsar”? Det låter ju i och för sig inte klokt.
Om man då vänder på det och istället låter gässen styra över måsarna skulle det bli ”en mås, flera mäss”. Det låter inte heller klokt.
Jag avundas inte den som försöker lära sig svensk grammatik. Särskilt inte när det gäller fåglar.
”Den stora älgvandringen” har just börjat för säsongen på SVT Play. Uppskattad som alltid, går på storbild i kontorslandskapet på mitt jobb och säkert på andra ställen.
Men det är inte bara älgvandring man kan se live. Jag vill slå ett slag för Vivaras livekameror med fokus på fåglar – havsörn, tornfalk, koltrast och kattuggla för att bara nämna några. Totalt har de nio kameror. Har man tröttnat på att se tornfalken uttråkat ruva sina ägg, eller på tornugglans avvisande ryggtavla, eller på att beskåda havsörnen mata sina två små ungar kan man alltid växla över till dammkameran och se en björktrast bada.
Stillbild av uttråkad tornfalk på ägg
Det är en ständigt pågående liveshow där det alltid händer något, någonstans. Enormt avkopplande och riktigt häftigt att veta att det man tittar på, det händer verkligen just nu. Och man kommer fåglarna så nära, så nära.
Kommer ni ihåg? För ett halvår sen satt jag och slet med mina vårlökar och i min gräsmatta och svor över Weibulls lökjärn som vek ned sig likt en politiker inför en obekväm fråga. Men jag gav inte upp utan fortsatte envist att trycka ner alla mina tjugofem lökar i jorden, i hopp om att åtminstone några skulle överleva.
Och vet ni vad? Det gjorde de. Överlevde.
I gräsmattan blommar nu fem fina påskliljor, fulla med finfint pollen till humlorna. Det där med exakt sådjup var tydligen inte livsavgörande ändå.
De övriga påskliljorna och irislökarna frodas lite långsammare i köksängsrabatten innanför min krokussäkring 2.0 (kompostgallret alltså), men de lever. Och växer. Jag är förundrad.
De lökar som det gått sämst för är faktiskt de sista fyra irislökarna som hamnade i en kruka tillsammans med en övervintrande vädd (eftersom jag lessnade på att gräva). Krukan står i skuggan på altanen på baksidan så det är först de sista dagarna när solen orkat över taket som jorden börjat tina. Typ. Vad jag kan se är det tre gröna små stänglar som kämpat sig upp. En saknas alltså.
Tjugofyra levande av tjugofem möjliga får väl ändå anses som lyckade lökar. Jag är nöjd.
I lördags hade jag tänkt sätta min sättpotatis. Så blev det inte. Vädret bjöd som bekant på snöstorm. Plantering kändes som en högst avlägsen syssla när snöflingorna föll täta och vinden ven runt knuten.
(Parentes: istället gjorde vi, trots vädret, en utflykt till Stegsholm på Gålö eftersom behovet av att få vandra utomhus och skåda fåglar var stort efter en instängd kontorsvecka. Vi såg oväntat nog en hel del fåglar, bland annat gråhägrar och storskrakar, och det var faktiskt skönt att vara ute trots blåst och kyla. Även om man fick snö i kaffekoppen.)
Men tillbaka till potatisen. Söndagen bjöd på betydligt bättre väder. Sol och vindstilla. Förmodligen en bättre dag att vara ute i Stegsholm (om man vill trängas med folk). Eller – en bättre dag att sätta potatis. Så det gjorde jag.
I år tänkte jag inte göra samma misstag som förra året. Alltså att knöla ner 32 sättpotatisar i en pallkrage och åstadkomma en veritabel potatisdjungel av all blast. Nej, i år blir det ingen pallkrageodling alls. I år blir det hinkodling. Och i omgångar.
Fyra murarhinkar hade jag sen tidigare. Maken fick i uppdrag att inhandla sex till. Efter en hastigt påtvingad bekantskap med en skruvdragare (vi får jobba lite på vår framtida relation kan jag säga) lyckades jag åstadkomma avrinningshål i botten av samtliga nya hinkar.
Nu ger vi oss på lite matematik igen. Detta år fick jag 35 sättpotatisar. Jag har totalt 10 hinkar. Varje hink rymmer 3 potatisar. Med lite huvudräkning får man snabbt fram att hinkarna tar hand om 30 av potatisarna. Fem blir alltså över. Och de får faktiskt vänta. Ingen djungelträngsel i år, som sagt. De fem får bo i kylskåpet ett tag och sen planteras på sensommaren. Som potatisskörd 2.0. Typ.
Men de där 30 potatisarna är alltså satta i jord nu då? Näe. Men 18 av dem i alla fall. I sex hinkar (lite snabb huvudräkning igen). Sen orkade jag inte skyffla mer jord. Det finns roligare saker att göra en solig aprilsöndag. Dricka kaffe med Gunnar i solen till exempel. De sista fyra hinkarna tar jag hand om i påsk. Då blir det mer spridning på skörden också, tänker jag. Hör bara hur proffsig jag låter. Värsta potatisodlaren.
Och eftersom jag inte litar ett dugg på aprilvädret i år får de där sex hinkarna stå inne i garaget ett tag. I värmen. Tills blasten kommit upp. Då får de flytta ut. Jag har fiberduken redo.
Sex hinkar med finfin midsommarpotatis to be i garaget
Så där står de nu. Mina sex hinkar. Garagepotatis.
Den blev kanske inte så där himla vacker, min irisskyddande anti-rådjursbefästning över pallkragen. Desto mer stolt är jag över min andra anti-rådjursanordning i den andra rabatten. Där krokusarna växer. De krokusar som blev uppätna i två omgångar av rådjuret förra året. Och som jag inte tänker låta gå samma öde till mötes även i år.
Jag kallar den Krokussäkring 2.0.
Tidigare har jag provat varianter av nät och armeringsjärnspinnar även här, men de visade sig vara alltför lätta för rådjuret att forcera. Krokusarna blev som sagt rådjursmat ändå. Så i år gick jag på Annemors mycket kloka tips om att använda kompostgaller.
Tre uppsättningar kompostgaller, lite trädgårdssnöre, några buntband, ett par väl valda svordomar och en stor portion tålamod senare var bygget färdigt. En prydlig ram runt hela krokusrabatten. (Den skarpögde noterar dock hur jag använt marschallhållare till att stabilisera upp.)
Och under över alla under så har det hela fungerat. Varken rådjur eller harar har kommit åt de åtråvärda krokusarna. De har fått blomma ostört, väl skyddat bakom sitt galler. Gula, lila, blå och vita små färgklickar mot det bruna fjolårsgräset. Halleluja.
Däremot har gallret inte fungerat mot frost. De senaste kyliga nätterna har gått hårt åt de flesta av de små blommorna. Trots övertäckning med fiberduk.
Och i och med kylan har inte humlorna vaknat ännu.
Vilket medför att de trots mina insatser troligen inte kommer att få någon mat i min rabatt i år heller. Eftersom krokusarna kommer att ha blommat över eller frusit bort när de väl vaknar. Osynk, kan man säga.
Amatörbiologen 