Hur man vet att det är sommar

Man vet att det är sommar när man börjar hitta Gunnar-formade hål i köksängsrabatten.

Ett Gunnar-format hål i rabatten
Ett Gunnar-format hål i rabatten, nu med en Gunnar

De varma sommardagarna tillbringar han alltid sovandes i köksängsrabatten, med solen gassande över sig. Här kan han ligga orörlig och slagga i flera timmar. Ibland petar vi på honom för att kolla att han fortfarande lever.

Ibland smyger han in utan att vi märker att han är där. Det brukar dock bli väldigt tydligt att han är det när det är dags för bevattning av rabatten framåt kvällen.

För den som undrar kan jag meddela att han inte växer när man vattnar honom. Han blir bara sur. Men lägger man sig att sova i en rabatt får man skylla sig själv.

Publicerat i Katter, Växter | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Potatisdjungel

Jag vet att jag skrev det förra gången jag odlade potatis. Men jag kan inte låta bli att göra det en gång till.

Minns ni det där gamla reklamklippet för Naturchips? ”Varför står vi i den här djungeln?” Kolla gärna här: https://www.youtube.com/watch?v=1aNkX4ZZqNs.

Och sen förstår ni kopplingen.

För japp, jag fick en potatisdjungel i min pallkrage. Det är rent otroligt mycket potatisblast. De längsta är nog mer än en halvmeter höga. Det kanske blev liiiite för trångt med 32 potatisar i en och samma låda. När jag tänker efter.

Men vad fan. Nästan alla knölar tog sig och blasten mår ju bra. Grön och tät och fin. Den är till och med så tät att solen knappt når ner vilket gör att jag slipper vattna så ofta.

Fast just det, tät blast alltså, kanske inte är en fördel, inser jag när jag tänker efter. Det kan ju innebära att inte alla potatisar får tillräckligt med sol? Eller att blasten tog all näring så inget blev kvar till knölarna?

Jaja. Det lär visa sig. Om två veckor är det dags att skörda, då är det midsommar. Då får vi se om det finns några knölar därnere. Eller om det bara blev blast i år.

I värsta fall får vi väl äta blast till midsommarsillen. Som de säger i klippet: ”De här bladen, dem friterar vi…..”

Publicerat i Växter | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Dialog om fåglar vid stugan

Följande dialog tog plats mellan mig och maken när vi satt på den lilla kvällsverandan vid vår stuga i fredags kväll.

– Men vad den sjunger, den där tättingen, sa maken.
– Mm, den har hållit på hela dagen.
– Vad är det för något? Är det den där tutingen?
– Nej nej, tutingen var ju en rödvingetrast. Det kommer du väl ihåg?
– Javisstja.
– Och de låter mycket högre, trastarna. Större fåglar, mer ljud. Det här är ett mindre ljud, från en mindre fågel. En sångare skulle jag tro.
– En sångare?
– Ja, en sångare. De är flyttfåglar, lever på insekter och sjunger. Som framgår av namnet.
– Sångare, jaha.
(tystnad)
– Så – finns det många sorters sångare? fortsatte maken.
– Javisst. Det finns en hel drös. Till exempel gransångare, trädgårdssångare, törnsångare….
– … smörsångare?
– Ja det finns det också. Men det är ingen fågel.
– Säg inte det!
– Jag tror ju inte att det är Michael Bublé som sitter i vår gran och trudeluttar.
– Haha, nä det har du väl rätt i.
– Trudeluttar, förresten, det kan väl vara ett bra namn. Trudeluttingen?
– Trudeluttingen?
– Ja, tills vi vet vad det är.
– Först tuting och nu trudelutting. Och du ska kalla dig fågelskådare?
– Jamen det är ju så förbenat svårt att se vad det är för ena när de gömmer sig inne i granarna. Försök själv då! Du lyckas ju inte ens få ett foto på den, trots att du har traskat fram och tillbaka med ditt stativ här hela dagen, som Kalle Ankas fotosafari på julafton.
– Den flyger ju iväg hela tiden….
– Det är ju det jag säger. Men nu hämtar jag kikaren och jag ger mig inte förrän jag har fått den i blickfånget.
(paus för kikarhämtning)
– Sådär. Redo. Visa dig nu, trudeluttingen!
– Jösses….
(maken går iväg för att ta en nikotinkick)
– Där! Nu flög den! Kolla, den satte sig i aspen därnere i sluttningen! Jag ser den!
– Ser du vad det är?
– Vänta, jag håller på att ställa in skärpan…. Japp! Nu ser jag! Jag ser vad det är!
– Vad är det då?
– En svarthätta är det! Jag tror den heter så. Kolla i den där fågelappen du har.
– Okej.
(maken börjar bläddra i sin mobil)
– Svarttärna, sa du det?
– Nej, din stolle. Svarthätta, sa jag ju. Svarttärna är ju en sjöfågel, ingen tätting.
– Här var den.
(en trudelutt spelas upp från mobilen)
– Det låter väl likt? sa jag.
– Nja… ja, jo kanske. Men lyssna här då.
(maken spelar upp några andra sångares läten)
– Ja de låter ju snarlikt, får jag ju tillstå, sa jag. Kanske att sångare låter rätt så lika….
– Ja kanske det.
– Det kanske inte var svarthättan som var trudeluttingen.
– Nä. Vi har nog flera olika arter av sångare i gläntan, helt enkelt.
– Japp.
– Smörsångare, till exempel.
– Japp.

Svarthätta Foto: https://sv.wikipedia.org/wiki/Svarth%C3%A4tta, Tony Smith

Den som vill veta hur svarthättan låter kan lyssna här: Svarthätta

Publicerat i Fåglar | Märkt , , , , , , , , | 9 kommentarer

Plantavstånd och radavstånd och sådjup

Jag har funderat på en sak kring det här med att plantera frön.

Ni vet. Man står där i handen med sin nyinköpta fröpåse och läser instruktionerna noga eftersom man vill ge sina små frön bästa möjliga chans till en trygg uppväxt och tillvaro. Det står till exempel: ”Plantavstånd 20 cm, radavstånd 30 cm, sådjup 1 cm”.

Och man gör som det står, man sår efter angivet plantavstånd och radavstånd och sådjup och fröna gror och växer och frodas. Alla nöjda.

Och sen händer det ju att vissa sorter är väldigt livsglada och ”frösår sig lätt”, som det också brukar stå på de där fröpåsarna. Och det är här min fundering kommer in.

När en växt frösår sig själv, inte fasen bryr den sig om ”plantavstånd 20 cm, radavstånd 30 cm, sådjup 1 cm”, inte. Nej, här släpps frön hipp som happ och hur som helst. Och de gror. Utan att följa några såinstruktioner alls.

Så hur kan det komma sig att det är så viktigt att följa de där planteringsinstruktionerna från första början?

Pallkrageodling med självsådda gurkört och ringblommor – utan rätt radavstånd, plantavstånd och sådjup

Publicerat i Växter | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Det blev en del regn, ja

Japp. Det blev en del regn i onsdags. Så pass att regnmätaren nästan svämmade över.

Nu slipper jag nog vattna på ett tag i alla fall.

Publicerat i trädgård, Vatten | Märkt , | 7 kommentarer

Det blev inga påskliljor

Är det bara hos oss eller är det ohemult många sniglar i år?

Visst brukar man få pilla bort ett gäng från sina smultronplantor eller annat man är rädd om. Eller se en och annan kräla runt i gräset. Men i år är det nästan invasion. De är ju ÖVERALLT.

Gänget som tuggar i sig de hopfällda maskrosorna får gärna fortsätta med det. Då slipper jag få ännu fler eftersom fröerna inte sprids. Men de som kravlar ner längs väggen i regntunnan, tappar taget, faller ner och drunknar i mitt bevattningsvatten får gärna välja en annan vattensamling för sina ofrivilliga självmord. Och de som gör hålkort av mina rödklintsblad är jag inte heller särskilt förtjust i, även om rödklintarna är rätt tåliga.

Men när de ger sig på mina påskliljor blir jag sur.

Förra året fick jag två överblommade krukor påskliljor av en snäll granne. Dem grävde jag ner i slänten bredvid björken. Tänkte att de skulle lysa upp när våren kom, i den kala slänten. Och visst kom de upp. Ett gäng blad. Och sen – hände inget. Det slog mig idag att de ju liksom aldrig slog ut? Och så tittade jag närmare.

Inte så konstigt att inget hänt. De fanns inte längre.

Jag fick faktiskt leta en stund. Ett tag trodde jag nästan att jag drömt att jag planterat dem. Sen fick jag se stumparna. Och orsaken.

Stumpar av påskliljor – med brottslingen kvar på brottsplatsen, tuggande i sig det sista

Varenda påskliljestjälk var uppäten. Av sniglarna.

De är ju fanimej värre än både haren och rådjuren tillsammans. De låter ju åtminstone bli mina påskliljor.

Jaja. Så är den. Villaägarens lott. Man får väl gilla läget. Glädjas åt det som växer och svära när det går förlorat. Rackarns sniglar.

Och ändå sparkar jag undan dem för att rädda livet på dem när jag kör gräsklipparen. Inte ens påskliljemarodörer förtjänar att bli mulchad av en Stiga.

Ja jösses.

Publicerat i Snäckor och sniglar | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Vill ni ha en bebislönn?

Den frågan fick jag av en god vän som håller på att röja i sin trädgård. Med tiden börjar det ju alltid växa saker i ens trädgård där det inte är tänkt att de ska växa. Den här lönnen hade etablerat sig i hennes rosenhäck och behövde flytta hemifrån.

Jag vidarebefordrade frågan till maken som glatt svarade ”Ja vi testar!” Tydligen skulle vi alltså bli med bebislönn.

Så häromkvällen kom den goda vännen förbi med bebislönnen prydligt förpackad i en påse med jord, genomdränkt med vatten. ”Den har stått skuggigt, i lerjord”, var de skötselråd vi fick i samband med adoptionen. Det lät ju bra. Det är typ de förhållanden vi kan erbjuda här. I alla fall vad gäller leran.

I sitt glada tillrop glömde maken att vara specifik i exakt var i trädgården han ville att denna bebislönn skulle testas. När jag lyfte frågan fick jag ett mumlande otydligt svar innan han försvann in i sina just nu pågående intensiva studier. Oklart, alltså.

Men bebislönnen måste ju i jorden. Så jag tog ett eget initiativ. På framsidan, bredvid den japanska röda lönnen vi satte för några år sen. Två lönnar på behörigt avstånd från varandra och som ger skugga och insynsskydd så småningom. Super.

Ner med grepen i jorden. Klonk! sa det. Jahaja. Sprängstenen som hela tomten vilar på. Sten med lera ovanpå och sedan matjord som gräsmattan växer i. Så ser markförhållandena ut. På sina håll är stenen rätt nära ytan. Här var tydligen en sån plats.

Jag valde en meter åt andra hållet. Klonk! Men vad fan. Var det sprängsten överallt?

Det verkade inte bättre. Några hål senare gav jag upp. Hela framsidan bestod av ytlig sten. Plötsligt inser jag varför det går så trögt för den japanska lönnen. Den försöker väl växa i sten, den också. Trots att vi var noga med att fylla upp med sand och jord.

Nåväl. Ett lönnproblem i taget. Jag såg mig om efter en bättre plats för vår bebislönn, som nu började sloka betänkligt i sin lerpåse. Det fick bli på kortsidan, vid sidan av garaget. Inte sol hela dagen, men det kanske inte var någon nackdel.

I med grepen igen. Här var det bättre. Nu kom jag faktiskt några decimeter ner innan det klonkade i sprängstenen. Men det var åtminstone en mindre sten som gick att flytta, inget flyttblock.

Jag blandade den urgrävda leran med generöst med planteringsjord och lika generöst med vatten. Nu står den där, bebislönnen.

Adopterad bebislönn i jorden

Förhoppningsvis tar den sig. Och ger ett lummigare intryck till vår kala kortsida.

Kvar stod jag med en trasig fryspåse full med halvflytande lerjord. Var göra av den? Hm. Lerjord är näringsrik. Upplöst i vatten borde den ju vara lätttillgänglig och bra för växterna. Jag vet! Jag häller ut den i slänten ner mot trottoaren, där det är torrt och stenigt, så kan bergklintarna, prästkragarna och rödklövern få lite extra fredagsgott.

Så det gjorde jag. Hällde ut den i små högar, i diket, till gagn för vildblommorna.

Misstänkta små högar i diket

Och medan jag knölade ihop den tomma leriga påsen för vidare förpassning till soptunnan, insåg jag att de små lerhögarna såg ut precis som det grannskapets hundar brukar lämna i exakt samma dike när de är lite halvdåliga i magen.

Hm. Ännu en lyckad dag i trädgården. Typ.

Publicerat i Växter | Märkt , , , , , , | 6 kommentarer

Vår egen tuting

Det var i början av sommaren förra året, uppe vid stugan, som vi hörde den första gången. En fågel med ett kraftfullt läte. En entonig ramsa, på morgonen och på kvällen. Gärna från något av de högre träden mellan oss och kalhygget. Det var lögn att få syn på den. Det var bara sången som hördes. Men det kraftfulla lätet tydde på att det borde vara någon form av trast, tyckte vi. Men vilken?

Så vi jämförde med fågelböcker. Och lyssnade på fågelläten. Inget stämde. Vi laddade ner andra appar med fågelläten. Inget stämde. Besökte andra webbsidor med inspelade fågelläten. Stämde inte heller. Ingenstans hittade vi rätt läte att jämföra med. Frustrationen växte. Vad VAR det för fågel egentligen?

När maken så efter mycket letande fick för sig att lätet stämde överens med någon extremt sällsynt rovfågel som i princip bara förekom nere på kontinenten insåg jag att det hela började gå överstyr. Jag tillgrep alla amatörbiologers sista utväg och mejlade till Jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuséet, Didrik Vanhoenacker, för hjälp.

Det blev ett rätt intressant mejl. Alla som försökt beskriva ett fågelläte i text vet vad jag menar. Det blev ungefär så här:

”En väldigt ihärdig tätting som sjunger med fyra stavelser/strofer i fallande tonart, typ ti-ti-tu-tu. Ibland bara tre, ti-ti-tu. Långa, långsamma, sorgsna toner. Ser nu att det skulle kunna misstas för en talgoxe, men det är inte den snabba drillen, utan en långsam och ganska kraftfull sång som faller i tonart, börjar högt och slutar lågt, alla toner lika långa. Vet du möjligen vilken fågel det kan vara?”

Och den arme Didrik svarade diplomatiskt:
”Hej Gunilla! Svårt med beskrivningar, men kanske rödvingetrast eller taltrast. Testa att spela in den med mobilen om den inte låter jättesvagt.”

Naturligtvis. Spela in lätet. Att vi inte tänkte på det.

Och nu har vi gjort det. Det tog typ ett år efter att jag ställde frågan, gud vet varför, men nu är den inspelad. För nu är det maj igen, och vår egen lilla tuting är återigen i full gång från sina grantoppar.

Men vi behövde inte skicka någon inspelning till Didrik, visade det sig.

För en kväll slog tutingen sig ner i en av våra grantoppar, fullt synlig från stugan, för första gången. Högst upp, i den nedgående solens sista strålar, sjöng den för full hals. Ti-ti-tu-tu! Ti-ti-tu-tu!

Den här gången hördes även den efterföljande korta drillen vi missat förut. Det, i kombination med storleken och det ljusa bröstet, fick mig att gasta åt maken att hämta kameran (kikaren låg tyvärr 25 mil söderut hemma i villan) för att bevisa det jag misstänkte.

Han ångade in i stugan och ångade sen ut igen med kameran i högsta hugg. Riktade. Zoomade. Det blev inga bra bilder. Men genom displayen fick jag min misstanke bekräftad: en rödvingetrast.

En rödvingetrast! Det var ju en rödvingetrast! Vi hoppade av glädje över att mysteriet äntligen var löst. Vår tuting var en rödvingetrast!

Rödvingetrast. Foto: https://www.fageln.se/art/roedvingetrast.aspx

Så hur kom det sig då att vi inte upptäckt det tidigare? Vid allt vårt idoga letande i fågelböcker, i appar och på webbsidor?

Svaret är att rödvingetrastar kan vara dialektala. Det vill säga att sången inte låter likadant överallt. Så de inspelade rödvingetrastlätena överensstämde inte med vår tutings. Ingen hade det där säregna fyrtons-fallande lätet i början som vår rödvingetrast.

Jag tillåts inte lägga upp min ljudinspelning här i bloggen av rättighetsskäl, men vill ni lyssna på rödvingetrasten rent allmänt kan ni göra det här i P2-fågeln. Eller i det här youtube-klippet av herr Ottosson, vars första inspelade trast låter ungefär som vår gör.

Nu gläds vi åt vår egen dialektala rödvingetrast. Han sjunger glatt när vi äter frukost och när vi äter middag och ibland däremellan. Utan att bry sig om förvirringen och frustrationen han skapat.

Själv har han ju haft svaret hela tiden.

Publicerat i Fåglar | Märkt , , | 6 kommentarer

Varför du inte ska rensa bort alla dina maskrosor

Med maj och med värmen kom maskrosorna. Det är nog inte bara hemma hos mig som de gula blommorna nu pryder större delen av gräsmattan.

Jag fattar att frestelsen är stor att rensa bort dem. De sprider sig ohämmat och mången villaägare eftersträvar sin fina, släta, gröna gräsmatta utan ogräs.

Men gör inte det. Rensa inte bort dem. Inte allihop i alla fall. De är störtviktiga som mat för de insekter som just vaknat. Just nu finns inte mycket som blommar. Tillgången på mat är skral. Maskrosorna är fulla av pollen och nektar och därför livsviktiga.

Fall inte i fällan att tänka att ”det är gott om dem överallt så det gör inget om jag rensar bort alla mina”. Det är klart att det är gott om dem. Men det är också gott om insekter. Maten ska räcka till alla. Varje blomma räknas.

Jag gillar inte heller alla maskrosorna i min gräsmatta. Det kliar i mina fingrar också att rensa bort dem. Men när man ser en vacker fjäril som systematiskt äter sig igenom hela beståndet, tätt följd av humlor och vildbin, så får man lägga sina kliande fingrar på ryggen. Jag kan ju inte rensa bort maten. Och låter jag dem stå får jag äpplen och hallon så småningom, för då har pollinerarna överlevt, tack vare maskrosorna, och pollinerar som tack mina buskar och träd.

Påfågelöga i maskros

Tänker att det får bli en kompromiss. De får äta, så länge blommorna blommar. Men så snart de slår ihop sig och börjar bli vita i toppen, maskrosorna, så är jag där med sekatören och klipper bort dem. Vips är spridningen begränsad. Alla nöjda.

Publicerat i Fjärilar, Humlor, Insekter, Växter | Märkt , , , , , , | 7 kommentarer

Nya grannar

I Valborgshelgen var det dags att åka upp och öppna upp fritidshuset för säsongen. Vid det här laget hoppades vi att nästan all snö skulle ha smält och att det skulle vara minusgrader enbart på nätterna åtminstone. Det vill säga, inte så varmt som man skulle kunna önska men ändå hanterbart. Med varma kläder i alla fall.

Naturligtvis hade inte all snö smält. Och naturligtvis låg den största kvarvarande högen precis framför dasset.

Men det var i alla fall inte minusgrader.

Med snöskottning avklarad var det dags för översikt.

Inför varje ny säsong är det spännande att se vad som väntar en. Vilka träd skulle ha blåst omkull? Skulle någon byggnad vara skadad? Hade veden klarat sig över vintern? Stod ladan kvar eller hade den till slut gett tappt och rasat ihop?

I år var vi förskonade från större olyckor. Inga välta träd, inga trasiga byggnader. Tack och lov. Temat för i år blev istället ”nya grannar”.

Med nya grannar menar jag förstås inte mänskliga tvåbeningar. Jag menar de djur som bestämt sig för att vår tomt och/eller våra hus var en lämplig bostad.

Vi kan börja med grävlingen, som även i år tänkt sig flytta in under grunden. Där fick den tji. Stenar och markduk spolierade planerna om gratisboende.

Men lätt gav den sig inte. Den kämpade hårt. Nu har vi en trasig markduk. Och måste leta fler stenar.

Här har någon grävt sig ner. Vi vet inte vem. Kanske en humla. Oturligt nog mitt i gångstigen från altanen. Nu har vi ramat in hålet med stenar för att inte råka göra någon hemlös.

Här bredvid vinbärsbuskarna är det någon annan som bor. Gissningsvis möss. Men det KAN ju vara humlor. Därför låter vi boet vara.

De här märkliga pellets-högarna som förde tankarna till hönsgödsel prydde en stor del av tillfartsvägen. Det var högar överallt. Efter lite googlande kom maken fram till att det var orrbajs. Orrar vid vår stuga! Hoppas de kommer tillbaka. Tänk att få se orrspel från fönstret!

Inomhus fanns förstås de flesta spåren av grannarna. Inte en chans att en otät stuga klarar sig från möss. När vi kom upp i oktober förra året för att stänga hade mössen härjat friskt och ätit upp det mesta inomhus. Men den här gången var de tydligen mätta på foppatofflor och gummihandtag för förödelsen var ganska lindrig. Mest var det bajs att städa bort.

Värre var att de tuggat i sig en del av min madrass inne i kammaren. Men det var inget som inte gick att fixa med lite silvertejp.

Sammanfattningsvis: en hel del nya grannar, vissa välkomna, andra mindre välkomna.

Och alla lär bli kvar, för ingen av dem kommer ändå att bry sig ett dugg om vad vi tycker om saken.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , | 7 kommentarer