Samhällsbyggnadsbolaget á la myror

Total samhällsförstörelse. Det var vad jag ägnade mig åt. Men det var inte meningen. Alls. Och jag försökte verkligen minimera skadorna så fort jag blev varse om vad som pågick.

I lördags skulle jag omlokalisera mina lungörtsplantor från den plastkruka de övervintrat i till en mer permanent plats i gräsmattan på baksidan. Den där plastkrukan var nämligen inget bra vinterviste. Den var för tunn. Minusgraderna och snön hade tagit hårt på plantorna och det var knappt att de kom igång den här våren. Så efter att ha grävt en bra grop till dem började jag försiktigt bända upp plantorna en och en ur krukan.

Och upp vällde horder av svartmyror. Och ägg. Och puppor. Och larver.

Ett helt svartmyresamhälle hade flyttat in i krukan tillsammans med lungörten. Herre. Jösses. Vad. Med. Myror. De var överallt. Hysteriska. De for runt, runt. In i mina handskar, in i tröjärmarna, överallt. Jag borstade febrilt av mig myror till höger och vänster, helt häpen över vad jag frilagt.

Jag insåg samtidigt att detta möjligen också kunde vara en förklaring till den klena växtutvecklingen. Trångt i krukan var bara förnamnet. Växtrötterna var yngelkammare istället för näringspåfyllare till blommorna. Desto större anledning till att låta blommorna flytta hemifrån.

Så jag fortsatte mitt värv, räddade undan mina lungört, hällde alla myror, larver, ägg och puppor som råkade följa med, tillbaka i krukan. Blundade för förödelsen i krukan, med myror som for åt alla håll för att rädda alla ätteläggar. Jag planterade mina växter. Vattnade. Donade.

När jag var färdig föll min blick återigen på plastkrukan. Hysterin hade lugnat sig något, nu när jag slutat gräva i krukan. Febril aktivitet rådde dock fortfarande. Samhället sönderfallet, rädda vad som räddas kunde. Myror sprang fram och tillbaka med ägg och jordkorn, flyttade och stökade.

Och jag slogs av en insikt där jag satt. Jag hade tänkt hälla ut all jord och ställa undan krukan. Men egentligen var det ju inte nödvändigt. Jag kunde ju ställa tillbaka krukan där på framsidan. Låta den stå där över sommaren. Låta myrorna vara ifred. Leva i sitt samhälle. Så kanske de lät bli att invadera, vad vet jag, min pallkrage?

Så jag bar tillbaka den, krukan, till framsidan igen, och ställde ner den. Utan växter. Bara full med jord och hispiga myror. Såg nog rätt märkligt ut. Men på något sätt kändes det rätt. Även om de inte hade i min kruka att göra från början, hade jag raserat deras samhälle. Jag behövde ju inte vräka dem också. Inte än i alla fall.

Dagen efter tittade jag till krukan. Och har man sett. Ordningen var helt återställd. Nya gångar var grävda, jorden hade blivit tillrättalagd (hur? hur!?), arbetarmyrorna patrullerade. Samhället var tillbaka i normal drift. Lugnet återställt. Som om inget hänt.

Jorden utjämnad och nya hål grävda längs kanten. På några timmar.

Man kan ju inte låta bli att imponeras. Vilken målmedvetenhet. Från totalt kaos till ny, organiserad tillvaro på bara några timmar. Vilken struktur, vilken effektivitet. Nästan så man blev inspirerad. Tänk om samma effektivitet kunde råda i ens egen arbetsvardag. Klara riktlinjer, tydliga direktiv, alla vet vad de ska göra, när de ska göra det och hur. Fantastiskt.

Inte är det synd om myrstackarna, inte.

Annons

En sån där dag, bara

Det var en sån där dag, ni vet. När allt bara går en emot. Inget funkar. På jobbet är det kris och stress och rop på snabba siffror som om mänsklighetens fortlevnad hängde på dem (vilket den inte gör). När man väl fått ur sig alla siffror till alla behövande och trött kämpar sig hemåt är det trassel med pendeltåget som visar sig vara bara hälften så långt som det borde. För få vagnar till för många resenärer. Ståplats, trångt och varmt.

När man nått sin destination och kämpat sig av trängseln på tåget är rulltrappan på stationen trasig, så det värkande knät får kämpa i trappan eftersom kön till hissen är för lång. Och väl inne i matbutiken för att ordna med sig någon middag hem är mjölken slut och bara de ruttna morötterna finns kvar i grönsaksdisken.

Ni fattar. Man är inte på sitt bästa humör efter en sån dag, så att säga.

Men så kommer man hem. Möts av lugnet på villagatan. Solen som strilar fram mellan de höga björkarna. En stilla bris drar genom kvällen. Fridfullheten är påtaglig. Axlarna åker ner.

Man ställer ifrån sig väskan. Greppar en vattenkanna. Letar upp en växt som behöver tillsyn. Vattnar, plockar lite blad. Ser sig omkring. Tittar upp. Ser den blåa himlen mellan äppelträdets blommande grenar. Och några hushumlor som flitigt surrar runt och ser till att jag får äpplen om några månader.

Och man blir tacksam för allt det fina som ändå finns. Att man kan få avsluta en eländig dag lite friare, lite gladare. Lite lättare att andas.

Trevlig nationaldagshelg på er.

De där små överraskningarna

Jag vet inte vad som är mest överraskande med att försöka driva en trädgård. När allt det där man planterar faktiskt tar sig, växer upp och trivs. Eller alla de där växterna som plötsligt bara dyker upp någonstans och som man inte alls har varit inblandad i.

En sån överraskning var den här. En söt liten pensé. Alldeles i skuggan av berget, intill makens nyplanterade murgrönor (eller grönmuror som han råkade säga en gång för massor av år sen och som jag förstås alltjämt kallar dem bara för att).

Hyresgäst helt utan avtal – en självinflyttad pensé

Jag har inte haft penséer i trädgården på åratal. Och aldrig blåa, tror jag.

Jag hittade dessutom en brorsa i pallkragen på framsidan, som klämt ner sig mellan smultronplantorna och honungsfacelian. En pensé till, alltså. Lika blå. Och en bra bit bort. Helt utan koppling.

Jag undrar var de kommer ifrån. Och hur de hamnade här.

Men välkomna för all del. Hoppas ni ska trivas.

Stör ej

Det är trevligt med varma, härliga, soliga dagar. Helt klart. Baksidan är att man behöver vattna oftare. Trots svala nätter. Igår, efter en solig och varm vecka, började trädgårdsväxterna se rätt ledsna ut. Så jag tänkte göra dem gladare genom att tömma några vattenkannor på dem.

När jag skulle vrida på utekranen föll min blick på ett schackfärgat streck på fönsterkarmen strax ovanför.

Parning pågår. Under fönsterkarm.

Det var ju inget streck, förstås. Det var två svartgråvita små fjärilar, kanske 1,5 cm långa, i parningsposition. Eller om det var malar. Eller flyn. Jag är lite kass på just den insektsgruppen, ska jag erkänna.

Hur som helst. Där satt de, tålmodigt väntande på att ritualen skulle bli färdig så de kunde släppa taget och gå vidare med sina respektive liv. De hade hittat en skyddad plats i skuggan, utom räckhåll för både sol och hungriga fågelnäbbar, där de kunde gömma sig tills allt var klart. Motsvarigheten till ”get a room!” kan man väl säga. Avskildhet för privata aktiviteter.

Faktum var att jag kände mig som en inkräktare. Som kom och störde. Lite genant, nästan. Så jag vred på kranen rätt fort och gick därifrån. För att ge dem lite privatliv.

Jag tänkte inte på om de satt kvar när jag en stund senare vred av kranen igen. Det kanske de gjorde. Oavsett hoppas jag att allt gick som det skulle. Och tänker att det är ett gott betyg att vårt hus och vår trädgård duger för insekternas amorösa aktiviteter.

Stugsäsongen har börjat

Varmt välkomna till vår stugby som nu har öppnat för säsongen. I år har vi förstärkt med en ny stuga. Den erbjuder flertalet olika boendestorlekar i en fräsch rödorange färg. Den är också mindre än övriga stugor och ger således möjlighet till mer avskildhet utan alltför många grannar för den som önskar.

Övriga tre stugor finns förstås fortfarande kvar. Vi beklagar att underhållet är en smula eftersatt, till exempel har sågspånsavdelningen i hus 1 kläggat ihop av vinterfukten, men vi ska göra vårt bästa att utföra reparationer löpande under sommaren. Vi hoppas att det inte ska orsaka er alltför stora störningar.

Som vanligt är plan 2 i hus 2, det gröna huset (med de minsta lägenheterna) det mest populära, så ni som önskar bo trångt, vänta inte för länge med att boka.

Vi passar också på att påminna om att vi helst ser att ni avstår från att äta upp era grannar.

Vi hälsar nya och gamla gäster varmt välkomna.

Stugby för insekter

Celebritet på besök

Jag är inte kinkig. Jag blir lika glad för alla fåglar som väljer att besöka min fågelmatning. Det spelar inte ens någon roll om det är samma art. Jag blir lika glad för den första som för den 574:e blåmesen. Alla är välkomna.

Men det är klart. Ibland klappar fågelskådarhjärtat lite extra fort. När någon celebritet kommer på besök. Som till exempel herr och fru domherre som har hängt rätt mycket vid vår matning de senaste veckorna. Det hör inte till vanligheterna i ett villaområde. Inte i mitt i alla fall.

Domherre Foto: Jésus Giraldo http://animalia-life.com/

Men häromdagen blev till och med domherrarna brädade. En helt ny lirare dök upp. Som jag aldrig sett förut. En ljus fink. Påminde om bofink fast ändå inte…. Jag tittade och tittade i min kikare, försökte memorera utseendet efter bästa förmåga innan den försvann. Det här var verkligen ingen fågel jag kände igen. En helt ny besökare! Oj så spännande!

Bergfink, hona. Foto: Gert Svensson, https://www.fotosidan.se/blogs/natur/bergfink-8.htm

En slagning i fågelboken visade att det var en bergfink. En hona. Vad skoj! En bergfink! Först trodde jag inte på det. Det är ju en Norrlandslevande fågel. Men jag antar att hon blev hungrig på väg norrut efter vintervistelsen i sydligare nejder och svängde av motorvägen för ett depåstopp vid just min matning.

Och jag hade turen att vara i tvättstugan just då. Och få syn på henne just då. Den minut hon stannade innan hon drog vidare.

Ibland händer det.

Simmande ögon i motljus

Japp. Det var vad som mötte oss vid söndagens promenad. Simmande ögon i motljus. Poetiskt, eller hur? Eller – lite läskigt? Kanske låter det äckligt rentav?

Det är inte så knasigt som det låter. Vi tog en skogspromenad. Och återigen hamnade vi vid den lilla sjön Trylen. På något sätt dras man väl till vatten, oavsett om det bara är små tjärnar i skogen. Det är något rofyllt att rasta en stund vid ett vattendrag.

Och där, i Trylen, möttes vi av simmande ögon i motljus. Hela pölen var full av små simmande ögon som rörde sig kors och tvärs över ytan. Små knöliga ögon, typ.

Det tog några sekunder innan vi fattade att det var grodor. Förstås. Vår. Värme. April. Parningstid. Och vad passar bättre när man är groda i Haninge än att knata upp till Trylen för att hitta en partner?

För det var tydligen Trylen som var det hetaste raggningsstället just nu. Överallt, både över och under vattenytan satt det grodhannar och hängde. Tysta. Stilla. Väntade på brudarna. Det var bara ölen och bardisken som saknades.

Simmande ögon i motljus – en grodhanne på jakt efter partner

Vi blev förstås kvar en stund och fotograferade. Pekade. Ropade. Gladde oss. Men efter ett tag kändes det nästan lite – ja, olustigt. Som om vi trängde oss på i något privat. Att vi kom och störde i något som vi människor inte ska komma och störa i.

Så vi tystnade och smög iväg. Efter några sista blickar på grodhannarna. Som blickade tillbaka upp på oss från sina barstolar strax under vattenytan.

Grodhanne strax under vattenytan, vid söderberget – bästa stället att vänta på brudarna

Jag önskar dem all lycka och fruktsam avkomma. Det gick ju rätt bra förra året.

Vad sa ni nu då, rådjursj*vlar?

I morse var till och med lungörten uppäten. Som det är sagt att rådjur inte gillar eftersom bladen är ludna. Och som grannskapets rådjur tydligen inte vet om. Eller som vanligt struntar i.

Förutom krokusarna, vårstjärnorna och pärlhyacinterna var nu alltså även lungörten skalperad. Återigen blev de nyvakna humlorna snuvade på käket. Precis som förra året.

Nu fick det vara nog.

Jag skickade maken till närliggande trädgårdshandel för att inhandla ännu fler kompostgaller. Rotade fram buntbanden ur en låda i garaget. Skred till verket. Och sådärja.

Vårblommor bakom galler

Alla vårblommorna inhägnade, på säkert avstånd från snyltande rådjursnosar. Även lungörten denna gång. Vad sa ni nu då, rådjursj*vlar!?

Det ser nog rätt lustigt ut för de som passerar förbi på gatan. Två krukor och en köksrabatt bakom galler. Men det bjuder jag på. Bara jag får behålla mina vårblommor. För humlornas skull.

Babyplommon eller minibananer

Idag var det maken som åkte och handlade middagsmaten. Det brukar innebära en del överraskningar i kassarna. Har man tur kommer han hem med rätt saker.

– Fick du tag i allt på listan? frågade jag när han kom hem.
– Jarå, fick jag till svar.
– Fanns det småtomater? frågade jag, eftersom de var väsentliga till pastasåsen.
– Japp, jag tog två askar med sådana där, vad heter de nu igen…. Just, det, minibananer.
– Minib…. Aha. Du menar babyplommon.
– Ja så kanske det var, ja.

Tja. Frukt som frukt, antar jag.

Plommon eller bananer?

Alla startskotten gick på en gång

Startskottet för odlingssäsongen har gått här hemma. I början av april redan, alltså? säger ni kanske. Men vill man ha midsommarpotatis, så. Då är det hög tid att börja.

Så nu står de där. Sex hinkar med tre finfina ekologiska Rocket-potatisar från Larsviken i varje. Totalt 18 potatisar, alltså, för den matematiskt lagda. Jag hoppas de multiplicerar sig till ett par kilo fin matpotatis i sommar.

6 hinkar blivande knölmiddagar

Men det är nog första gången jag sätter potatis när det fortfarande ligger snö kvar på gräsmattan. Därför får det bli garagepotatis några veckor till. Tills både snö och minusgrader är borta.

Ett startskott klart, alltså. De övriga då?

Ja, de är ju inte mina, egentligen. Men nog så efterlängtade.

Efter mödorna med knölarna gick jag runt till husets framsida för en kaffepaus. Och för att kanske ta itu med att rensa skräp i köksäng/perennrabatten/ogräsängen/ så att alla vårlökar får plats att komma upp.

Men det blev ingen rensning. Det var upptaget. I alla krokusar och våririsar.

Av:
Årets första jordhumla.
Årets första hushumla.
Årets första honungsbi (någon biodlare här i närheten kanske?)
Årets första nässelfjäril

Krokusar med en yrvaken, tokhungrig hushumledrottning som frossar järnet

Och förstås årets första myra, och första fluga, och första riddarskinnbagge, som förnöjt kravlade runt på den knappt uppvärmda jorden.

Jösses. Många startskott på en och samma dag blev det. Lite som att det hade ackumulerats ett behov. Väntan på att även den sista snösmockan häromdagen skulle smälta bort och försvinna. Och när den gjorde det. Och värmen kom. Pang! liksom. Alla kom på en gång.

Vilken tur att jag sitter här hemma med en rejäl vårförkylning. Så jag inte missade alla startskotten. Det hade ju varit synd.

Så där ja

Ingen kan väl ha missat snösmockan som drabbade landet i förra veckan. Här hemma blev det ett par decimeter snö. Efter sommartidsomställning och allt. Man blir som trött.

För egen del var det väl egentligen inte så farligt. Mest trist att behöva släpa fram snöskyffeln och ställa in min nedsnöade cykel i förrådet igen. Men för fåglarna var konsekvenserna värre. Med massor av snö och flera minusgrader eskalerade behovet av käk omgående.

Så här såg det ut vid pilträdsmatningen i onsdags.

Trångt vid fågelmatningen

I det kraftiga snöfallet hade det samlats nästan 30 koltrastar, ett gäng björktrastar, de sedvanliga mesarna – men framförallt ett par arma bofinkar som just anlänt. Jag tyckte lite synd om just bofinkarna, faktiskt. Snacka om att bli överraskad. Vad hände med våren, liksom? Och inte äter de ur fröautomaterna heller. Det blev några extra nävar frön på marken till dem. I hopp om att koltrastarna skulle vara givmilda och inkluderande. Det var de inte.

Det var ju tur att jag arbetade hemifrån dessa dagar. Jag fick fylla på matningen flera gånger om dagen. Totalt gick det nog åt 15 kg solrosfrön – på en knapp vecka.

Men med helgen kom solen och plusgraderna. Våren avancerade igen. Snön smälte. Värmen steg. Fåglarna behövde inte längre fylla magen med frön varje vaken minut utan kunde ta sig tid att sitta och sjunga en stump eller fem.

Och mina krokusar, pärlhyacinter och irisar tinade sakta fram igen ur krukan på förstukvisten.

Sådärja. Våren är tillbaka. Det tackar vi för.

En eftermiddag vid Råstasjön i mars

I förra veckan var jag inbjudan till konferens i Solna. När jag tittade på kartan för att se hur jag bäst skulle ta mig dit, insåg jag att konferenslokalen låg väldigt nära Råstasjön. Plötsligt blev konferensen riktigt lockande.

Råstasjön har jag nämligen velat besöka länge men aldrig riktigt kommit mig för. Här finns både rörhönor och vattenrall som man kan få turen att se. Dessutom övervintrar Djurgårdens gråhägerkoloni här eftersom kommunen håller med fiskutfodring vintern igenom. Det är ungefär 2 km att gå runt sjön och här finns många höga naturvärden, hotade arter och framförallt är det en trevlig fågelskådarmiljö nästan mitt i storstan.

Den här chansen kunde jag bara inte missa. Även om det innebar att jag smet från en föreläsning om tvärfunktionellt samarbete. Så när mina kollegor efter lunchrasten lydigt troppade in i konferenslokalen med sina kaffekoppar smög jag istället obemärkt iväg åt andra hållet, mot bagagerummet. Där rotade jag fram kikaren ur min packning, ryckte åt mig jackan och satte sedan kurs mot Råstasjön för en efterlängtad fågelskådningsrunda.

Solen strålade från en blå himmel, talgoxarna sjöng i högan sky, viden ståtade med sina knoppar i snåren. Påskliljor började sticka upp. Även om isen fortfarande låg tät på sjön var våren inte långt borta.

Det blev vänstervarv runt sjön med start längs norra stranden. Här fanns inte mycket öppet vatten och därmed inte många fåglar. En gråhäger slöade i solgasset vid stranden. Några gräsänder flög förbi. Jag spanade efter vattenrallen som enligt utsago kunde skymtas vid just norra stranden, men den lyste med sin frånvaro. Jaja. Man kan inte få allt. Även om jag hoppats på lite fler fåglar än en seg häger och några änder.

Men skam den som ger upp. När jag nådde sjöns västra hörn fick jag en glad överraskning. Här var en stor del av vattnet öppet på grund av en tillrinning som höll vattnet i rörelse. Och här fanns betydligt fler fåglar.

Råstajön från västra änden. Gråhägrar i vassruggen, knölsvan, grågås och gräsänder. Och en och annan storskrake.

Grågäss som tjattrade, gräsänder som tjattrade mer. Sothönor som nickande simmade runt. Svanar och skrakar som bara chillade. Och gråhägrar som likt krokiga små gubbar hängde på vassholmen och njöt av solen. Det var här det hände, uppenbarligen.

Jag blev stående en god stund, njöt av upplevelsen. Men så plötsligt hände något. Hela fågelflocken (ja inte hägrarna då) började röra sig mot stranden en bit bort. Simmade, flög, skyndade. Något lockade. Uppenbarligen var det matning på gång.

Ingen idé att stå kvar när fåglarna drog. Så jag följde efter längs strandpromenaden. Jomenvisst. Ett ungt par hade kommit med några påsar havregryn och müsli som de givmilt strödde omkring sig, till alla änders och sothönors enorma förtjusning. Fågelröran var total, oväsendet och tjattrandet öronbedövande. Till och med svanarna klampade runt.

Medan jag stod där och betraktade kakofonin med ett leende i mungipan, fick jag syn på något i ögonvrån. Två mörkare fåglar, lite mindre, med vita vingteckningar och sothöneliknande fötter, som struttade runt i utkanten av fågelhorden, pickande havregryn. Nämen! Det var ju rörhönor! Två rörhönor! De var här! De fanns!

Två rörhönor vid Råstasjön

Första gången jag såg rörhönor! Jag fotade och fotade, alldeles till mig av glädje. Jag behövde nästan inte ens zooma, så tama var de. Tja. Det är klart. Om de blir serverade havregryn och bröd av alla förbipasserande är det ju inte så konstigt.

Fantastiskt. Den icke sedda vattenrallen var glömd. Jag hade ju fått se rörhönor! Lyckan var gjord. Men än var inte överraskningarna över.

Medan jag fortfarande gladdes åt rörhönorna fick jag se en and som stack ut mot den övriga flocken av skränande gräsänder som slogs om maten. Den var ljusare. Mer vattrad. Ingen gräsand, inte, utan snarare – en snatterand?! Jomenvisst var det det! En snatterand! Jag hade läst att de kunde hänga här, men inte hoppats på att se en. Det hör inte till vanligheterna. Jag har bara sett den vid Hornborgasjön en gång. 50 meter bort. Nu vaggade en förbi mig på bara två meters håll.

Snatterand vid Råstasjön

Alltså. Vilken eftermiddag! Gråhäger, rörhöna, och nu snatterand! Vilken lycka! Och icke att förglömma alla andra välbekanta som det trots allt alltid är lika roligt att träffa igen: svanar, storskrakar, änder, blåmesar, talgoxar, sothönor…. Vilken otrolig mängd fåglar det finns i Råstasjön!

Havregrynen tog slut, fåglarna simmade iväg ut i sjön igen och jag började ströva tillbaka. Dags att återvända till konferensen, lagom till kafferasten. Förhoppningsvis kunde jag smyga in lika obemärkt som jag smög ut.

Men i ärlighetens namn hade jag inte särskilt dåligt samvete över mitt maskande från en del av konferensen. Det här var helt klart värt det.

Pollinatörsvänliga växter innehåller giftiga bekämpningsmedel

Vad jag blir trött på sånt här.

Jag läste på Natursidan att Naturskyddsföreningen i Helsingborg upptäckt att vanliga trädgårdsväxter innehåller många olika bekämpningsmedel.  Trädgårdsägare luras att köpa växter som är märkta med ”bivänlig” och plantskolorna/återförsäljarna har troligen i många fall lurats att köpa in plantor som innehåller mer gifter än de trott. Och de stackars pollinatörerna luras att besöka växter som är giftiga, rentav dödliga, för dem.

Här tror man att man gör en insats för pollinatörerna i sin trädgård. Och så kanske man istället ovetandes råkar ta livet av dem. Jag. Blir. Så. Arg!

Det blir till att tänka om kring hur jag ska tänka kring sommarens perenninköp. Antingen försöka hitta certifierade plantor av någon lokal, ekologisk odlare. Kanske be odlingsduktiga grannar snällt om sticklingar från deras fleråriga, säkra perenner. Eller försöka driva upp från frön. Till Blomsterlandet eller Bauhaus vågar jag inte gå.

För som Erik Hansson, redaktör för Natursidan skriver:
”Tills vidare blir det svårt att rekommendera att köpa ocertifierade plantor i butik. Du har ingen aning om vilka gifter du sprider i din trädgård och hur de påverkar pollinatörer och andra insekter.”

Som sagt. Vad trött man blir.

Jordhumla på min egenuppdrivna, garanterat bekämpningsmedelsfria rödklint.

Veckans vintips

Så här i god tid före helgen kommer veckans vintips. Inte vanligt förekommande på denna blogg men det händer. Särskilt när vinet har med bin att göra.

Maken kom hem med en flaska vitt vin. Jag är ingen vän av vitt, men jag gillade förstås etiketten.

Dessutom visade det sig att vinet faktiskt var gott. Så därav – veckans vintips. Bee you.

Finns i en butik nära dig.

Fort men fel

Gångna veckans varma plusgrader och soliga timmar satte fart på min köksrabatt. Där det förut var snö och is var det nu barmark. Vårlökarna blev fullständigt övertygade om att nu, nu var våren kommen! Dags att sätta fart!

Så krokusar, irisar och påskliljor tävlade om vem som först kunde komma längst. Krokusarna vann.

Men det hade de ju inte mycket för. För sen kom ju snön igen. Och minusgraderna. När jag kom ut i morse var det 13 (!) minusgrader ute. Tillväxten bland vårlökarna hade minst sagt avstannat.

Men gett upp, det hade de inte gjort. De krokusar som tidigare tagit ledningen vägrade nu böja sig för kylan. De stod fortfarande lika upprätt. Om än en smula frostnupna. Imponerande.

Ivriga krokusar frusna i morgonsol och 13 minusgrader

Nu får vi hoppas på att vintern omvärderar sitt beslut och drar sig tillbaka. Åtminstone efter dagens utlovade snöstorm.

Då kan vårblommorna få skjuta fart igen. Och så småningom ge mat åt våra pollinatörer som vaknar om några veckor.