Annorlunda jakttider

Den här jaktanordningen står numera framme hela tiden på vår skänk. Ett dricksglas ovanpå en styvare bit papper, ett presentkort på Melanders som vi ännu inte har hunnit lösa in. Den står framme eftersom den behöver användas i tid och otid, troligen hela augusti ut.

Jaktanordning för insekter. Iittala-glas och presentkort.

Och vad sjutton jagar vi med den?

Jo, alla dessa förbenade insekter som envisas med att fladdra in. Dygnet runt men framförallt på kvällarna. Det är flugor, svärmare, de där små beigebruna mininattfjärilarna som tycks gå 25 på dussinet, en och annan spindel och, inte att förglömma, alla förvirrade harkrankar som panikslaget virrar runt med alla ben åt alla håll, särskilt framför TV:n.

Jag har inte hjärta att låta dem dö en långsam död i inomhusvärmen. Jag klarar inte att ha ihjäl dem. Gunnar jagar dem – tack och lov – inte. Återstår att hjälpa dem ut i friheten igen. Och det är där glaset kommer in.

Rutinen är som följer: lokalisera insekten, vänta tills den landat, fånga den under glaset, peta in presentkortet som golv/lock, lyft upp hela anordningen, släpp ut den hysteriska insekten. Emellanåt kan rutinen inledas med momentet ”hämta en stegpall” för det fall insekten i fråga väljer taket som trygg tillflyktsort.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger om dagen jag fångar och släpper ut insekter. Men det är trots allt rätt okej. Det som är tröttsamt är när den korkade insekten, precis när jag lättat på glaset utomhus för att låta den flyga iväg, flyger tillbaka in igen. Mest irriterande är det när harkrankarna väljer att göra så. Som om de inte begriper vilket pysselarbete det är att få in dem i det där glaset tillsammans med alla ben och vingar utan att något hamnar i kläm. Till ingen som helst nytta, uppenbarligen.

Maken skrattar gott från sitt soffhörn över mina verkningslösa vedermödor varje gång det händer. Frågar varför jag envisas, när de ju ändå bara flyger tillbaka in.

Varför? Tja. Kanske är jag en smula knäpp. Men varje insekt som får leva lite längre därute, istället för att ge upp andan i mitt kök, oavsett hur många gånger jag måste släppa ut den, är på något sätt en seger. Ett liv sparat. Och förflyttat dit det hör hemma.

Och så slipper jag ju spretiga insektshögar på golven.

Det blir nog grodor i Trylen i år

Häromdagen blev det en tur till den lilla tjärnen Trylen i Rudans naturreservat. Med betoning på ”lilla”. Den känns ungefär lika stor som vårt hus till ytan (som är 120 m2), även om den påstås vara 2 ha stor. Den är hur som helst ett trevligt utflyktsmål, precis på gränsen mellan Huddinge och Haninge. Läs mer om den här: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trylen

Det tog en knapp timmes vandring genom skogen hemifrån, en lagom tur denna soliga soliga sommardag. Precis när jag började lessna på de envisa myggen öppnade sig skogen och Trylen visade sig mellan träden, med en inbjudande och solglittrande vattenyta.

Men det är ingen pöl man badar i, direkt. Det är en grund skogstjärn omgiven av kärrväxter och med brunt vatten som faktiskt visade sig vara ännu varmare än luften, hur nu det var möjligt.

Men en trevlig omgivning är det och perfekt för en fikautflykt. Trollsländorna surrade över vattenytan när jag kom fram till bästa rastplatsen vid klipphällen i söderläge, tog av mig ryggsäcken och slog mig ner. Och medan jag satt där på klippkanten med fingrarna lättjefullt virvlande i det varma vattnet, vilandes mina trötta fötter och med kaffetermosen hägrande i ryggsäcken, föll min blick på det som rörde sig precis under vattenytan.

Ett helt gäng små, svarta klumpar.

Grod- och paddyngel. I mängder.

Det tog faktiskt pinsamt nog någon sekund innan jag fattade att det inte var någon slags algpåväxt eller snäckor. Det var istället en ofantlig mängd grodyngel som trängdes, alldeles under ytan. Betandes alger på klippväggen, lojt simmandes upp till ytan för att hämta luft, knuffandes och puffandes på varandra.

Jag satt alldeles fascinerad. Kaffetermosen helt glömd för stunden. Så många yngel hade jag nog aldrig någonsin sett på samma ställe. Så coolt!

Eller yngel förresten – de flesta hade redan utvecklat både ben och grodkropp. När som helst såg de ut att kunna studsa upp ur vattnet och ge sig iväg över klipphällen, på väg mot sitt vuxna grodliv. Även om många av dem sorgligt nog kommer att hamna i någon annans mage innan de ens hunnit in i skogen. Typ.

De största ynglen var nästan dubbelt så stora som de blivande minigrodorna. Och de befann sig en bit efter i utvecklingen. De hade knappt utvecklat bakben än och påminde fortfarande mer om yngel än färdiga djur. Jag misstänker att det var paddyngel. De kanske har en långsammare utvecklingscykel än grodorna. Jag har ingen aning.

Men alldeles oavsett så verkar det bli gott om både grodor och paddor i Trylen i år. Vi får hålla tummarna att så många som möjligt överlever.

(Och nej, ingen av dem hoppade upp ur vattnet som mirakulöst färdig groda just under tiden det tog mig att fika och sen packa ihop och ge mig av igen på min fortsatta vandring. Jag får nog ge mig till tåls någon vecka till eller så. )

En ska bort – men vilken?

I år provade jag att odla plocksalladsblad i en av pallkragarna. Det var ju inget svårt alls. De växte fort och fint. Snabbt redo för skörd.

Bekymret är snarare att pallkragar på intet sätt är undantagna från ogräsets härjningar. Således har även maskrosor slagit rot i samma pallkrage som sallaten.

Och maskrosbladen ser ju tamejfan nästintill likadana ut som salladsbladen. I början, när alla bladen var små, var det enkelt att se skillnad. Men nu?

Salladsblad och maskrosblad – ser ni skillnaden?
Ledning: bladrosetten näst längst till höger, nära väggen, är en maskros….

Det går säkert att äta maskrosblad också, har jag hört. Så det är väl ingen katastrof om man får med sig annat in till middagen än vad man tänkte sig. Frågan är om jag är modig nog att prova.

Där ser man hur det kan straffa sig att slarva med ogräsrensandet.

Kampen om gräsmattan

Detta är en nyklippt gräsmatta.

Nyklippt gräsmatta – eller?

Maken håller inte med.

Och det är precis därför han inte får klippa gräset.

Om jag förtydligar. När maken klipper gräset gör han precis just det. Klipper gräset. Det vill säga att allt klipps. Inklusive blommor som råkar växa i gräsmattan.

Och så kan vi ju inte ha det. Detta är en insektsvänlig trädgård. Här ska blommor och ogräs kunna frodas till förmån för alla humlor, flugor, skalbaggar och andra små kryp. Då får man göra vissa uppoffringar när man klipper gräset. Spara öar här och där. Runda ett extra varv med klipparen för att rädda det där beståndet med brunört. Eller vitklöver. Eller revsmörblomma.

Visst tar det längre tid att klippa på det viset. Att väja och böka och spara. Men det är ju värt besväret. Insekterna blir varken mat- eller hemlösa.

Till makens försvar ska sägas att han visst sparar en del blommor. Bara inte så många som jag tycker ska sparas.

Men efter ett par år med gräsmatta bråkar vi inte om saken längre. Det är jag som klipper. Punkt. Det blir lugnast så.

Ny trendig färg

Mördarsnigeln – denna ack så välbekanta besökare i våra trädgårdar. Allmänt förekommande i samtliga skrymslen eller hörn av din trädgård, men kanske framförallt i de områden där du odlar saker du är rädd om.

Nu i ny trendig färg för säsongen – orange.

Uppdaterad orange variant av spansk skogssnigel – även känd som mördarsnigel

Vandaliserat

Huset hade blivit helt vandaliserat. Fönsterrutorna var inslagna och hade fallit ur sina ramar. En av fönsterkarmarna hade blivit helt uppböjd och var bortom lagning. En annan var helt avsliten, även den bortom lagning. Väggarna hade ryckts sneda, taket läckte. Sprickor och hål överallt.

Kort sagt skulle det krävas stora insatser för att återställa huset i användbart skick. Och det var det inte värt.

Vi köper ett nytt till hösten istället.

Vandaliserat fågelhus. Av hungriga hackspettsungar. Och ekorrar.

Det var alltså fågelfröhuset som blivit vandaliserat. Och det var inte svårt att lista ut av vem.

Hackspettsungarna har varit minst sagt ihärdiga på fröhuset sen de blev flygfärdiga. De har hängt i huset i näbbar och fötter och kapat åt sig så många frön de kunnat komma åt. Hela tiden. Om inte fröna ramlade ut fort nog tvekade de inte att hjälpa till, så att säga. Därav uppbända karmar och inpetade fönster.

Men jag misstänker att de haft god hjälp av ekorrungarna.

Tonårsgäng, helt enkelt.

Gott om hotellgäster

Vi har en stugby på baksidan av huset. Närmare bestämt på väggen till förrådet. En stugby i form av insektshotell, för att vara tydlig.

Just nu består stugbyn av tre hus, men planen är att få upp fler. Det verkar behövas. För nu är det bråda dagar bland honsteklarna. Det är många spekulanter på varje bohål. Ibland blir det trängsel och bråk när någon försöker flytta in i ett hål som redan är upptaget. Men på det stora hela verkar de flesta besökare ändå hitta något som passar.

I midsommarhelgen fick jag möjlighet att studera hela bobyggarprocessen. Flera individer av samma stekelart – som jag tyvärr inte vet vilken det är – flög i skytteltrafik för att hämta jord och sand i munnen som de sen gjorde lera av. De kröp först framlänges in i bohålet, murade en vägg, backade ut igen, vände sig kvickt som attan om 180 grader och kröp sen med baken in först. La ett ägg, kröp ut igen, flög iväg för att hämta pollen som matsäck till larven. Sen iväg för mer lermaterial. Ny vägg, nytt ägg. Om och om igen.

Stekelhona som just backar ut och är på väg tillbaka in för att lägga ägg.
Adress: Nedre botten över gården

När de fyllt hela bamburöret med ägg och lerväggar avslutar de med att mura igen hela röret. Där får sen äggen ligga till sig och omvandlas till hungriga larver och sedan en ny generation steklar, som kämpar sig ut genom att gräva hål i ytterdörren.

Rätt fantastisk lösning. Kruxet är väl att hitta lämpliga boplatser då.

Och tänk så enkelt det är att hjälpa dem med det. Insektshotell är lätt att hitta på de flesta bygg- eller trädgårdsmarknader. En eller två skruvar senare på ett vind- och regnskyddat, soligt ställe och saken är biff.

Inte behöver man städa efter dem heller. Begagnade bohål rensas bäst av nästkommande bostadsspekulant. Försöker man rensa själv är risken att man istället spolierar en barnkammare eftersom så många arter är i olika fas av familjebildningen.

Och det vill man ju inte riskera.

Potatis i pallkrage eller i hink?

Förra året utmanade jag fysikens gränser och tryckte ner 32 sättpotatisar i en pallkrage. Lagom till midsommar var de färdiga. Jag fick en blastdjungel men faktiskt trots allt närmare 8 kg finfin färskpotatis. Inte så illa. Särskilt med tanke på att det rekommenderas typ högst 10 sättpotatisar i en pallkrage.

I år skippade jag potatis i pallkrage. Det fick bli hinkar igen, som jag testade för tre år sen. Det kändes mer lätthanterligt med flera planteringskärl som man kunde flytta runt. Och ta in om det blev frostvarning. En fördel den här kalla våren.

Det blev 10 hinkar i år. Med tre potatisar i varje. Totalt 30 sättpotatisar alltså. Inte blev det mycket enklare att hantera, istället fick jag kupa 10 hinkar i omgångar – det var ett j-a jordsläpande ett tag – men jag slapp i alla fall en blastdjungel. Varje potatis fick lite bättre förutsättningar när det inte var lika trångt.

Nu i midsommarhelgen var det dags för premiärskörd. Allt hade växt fint. Nu började bladen gulna och det var hög tid för skörd.

Murarhink med tre sättpotatisar. Redo för skörd. Extra matt blast i solhettan.

Alla hinkar hade levererat över förväntan. Fullt med fina potatisar i varenda hink. När jag slutligen svettats färdigt i midsommarhettan och alla 10 hinkarna var tömda landade den samlade skörden på ca 10 kg. I snitt 1 kg potatis per hink, alltså. Eller ca 0,3 kg färdig potatis per sättpotatis. Lite mer i vissa hinkar, lite mindre i andra.

Färdig knölar i murarhink.

Det blev ju faktiskt 2 kg mer potatis än i pallkragen förra året. Och då slog det mig plötsligt att jag nu hade information nog att göra en jämförande analys. Vad ger bäst skörd – att odla potatis i pallkrage eller i hink?

Som statistiker kan man ju inte missa ett sånt tillfälle.

Okej. Fakta: pallkrageodling 2021 gav 8 kg potatis. Hinkodling med samma antal potatisar (minus två) 2022 gav 10 kg potatis. Det var samma potatissort båda gångerna. Hinkarna stod på samma plats som pallkragen. Kan man då dra slutsatsen att hinkodling är effektivare än pallkrageodling?

Det känns ju frestande att påstå det utifrån det slutliga resultatet – det blev ju 2 kg extra potatis, så att säga. Men så enkelt är det inte. Det finns andra parametrar att ta hänsyn till, som till exempel utomhustemperatur, vattning, näringstillförsel, eventuell skillnad i potatiskvalitet och så vidare. Dessa parametrar kan skilja sig åt mellan åren och således påverka resultatet.

Hade man nu velat göra en korrekt statistisk analys hade man förmodligen ställt upp en regressionsmodell. Stoppat in alla de olika parametrarna, som t ex ”planteringskärl” (dvs hink eller pallkrage), som s k förklarande variabler, och låtit mängden potatis vara den beroende variabeln (det som påverkas av de olika förklarande variablerna) och sen testat sig fram med olika förklarande variabler tills man fått en modell med högst utfall på regressionskoefficienten och utifrån det dra slutsatsen om vad som är bästa odlingsformen.

Men så orkar ju ingen hålla på. Inte i den här värmen i alla fall.

Dessutom så kom jag på att mina hinkpotatisar ju stod inne i värmen i garaget de första två veckorna tills blasten kom upp. Redan där hade de ju då ett försprång gentemot pallkragen, som jag av förklarliga skäl inte kunde baxa in i garaget på samma sätt. Eller baxa in i regressionsmodellen för den delen.

Så jag tänker att vi struntar i det. Den statistiska analysen, alltså. Och nöjer oss med att konstatera att båda sätten är bra. Potatisodling i pallkrage eller i hink – båda ger bra, god och enkel skörd.

Prova ni också.

Björnbärskravaller

Om man vill ha många insekter i sin trädgård är mitt bästa råd att plantera en björnbärsbuske. Jag läste nyligen att just björnbär toppar insekternas tio-i-topp-lista vad gäller mängden pollen och nektar. Dessutom är den en lättskött och tålig buske som dessutom ger goda bär. Och blommorna luktar gott.

Vår björnbärsbuske – som vi fick begagnad av en god vän – är nu inne på fjärde året i vår trädgård. Och växer som tusan. I år slår den alla rekord vad gäller antalet grenar och mängden blommor.

Och det har inte gått insekterna spårlöst förbi, kan jag säga. Härom eftermiddagen, när solen sken glatt, ställde jag mig och betraktade skådespelet.

Blommande björnbär. Ser du det lilla bandbiet till höger i bilden, fångat i flykten?

Hela busken vibrerade. Det var humlor, bin, blomflugor, skalbaggar, bärfisar, steklar och allt möjligt annat som surrade, kravlade och hoppade runt bland blommorna. Koncentrationen var total, frossandet totalt hämningslöst. Om en blomma redan var upptagen av en insekt när en ny dök upp gällde herre på täppan – den som först knuffade bort den andre vann. Och då fanns det ändå gott om blommor. Ingen anledning att slåss alltså. Men det verkade inte spela någon roll. Habegäret lyste från varenda insekt. ALLT pollen till mig!

För att undvika kravaller funderar jag på att sätta upp följande förhållningsregler på en skylt:

”Hjärtligt välkomna till Åhmans björnbärsbuske! Maten räcker till alla. För att göra vistelsen så trevlig som möjlig för alla hoppas vi att ni tar hänsyn till följande trivselregler:

– Humlor har företräde framför övriga insekter eftersom de har mer att ta igen efter den kalla våren (och för att buskansvariga vurmar för humlor).
– Bland humlorna har eventuella drottningar första tjing.
– Efter humlorna följer andra pollinatörer såsom solitärbin, blomflugor och honungsbin, i den ordningen.
– Guldbaggar är välkomna efter pollinatörerna. Men försök gärna utnyttja hela busken istället för att tränga ihop er nio stycken på samma gren, för att undvika punktvis utarmning av pollenbeståndet.
– Bärfisar, spindlar och övriga besökare får fördela er i busken som ni behagar när pollinatörerna har gjort sina val.
– Spanska skogssniglar göre sig icke besvär överhuvudtaget. Go away. ”

Guldbaggar moffar pollen i björnbärsblommor

Men jag tvivlar på att de kommer att bry sig. Någon av dem.

En katt för mycket

– Det ligger en grå katt under bordet på altanen, ropade maken där han stod vid altandörren häromkvällen.
– En grå katt? svarade jag och kom för att titta. Har Gunnar bytt färg?
– Nä. Det är inte Gunnar. Det är den där andra grå som brukar stryka omkring här.

Nu hade jag kommit fram till altandörren jag också. Och titta ja. Där låg en förskrämd grå liten ungkatt och tittade upp mot oss. Vi hade sett den några gånger tidigare under det senaste året, när den försiktigt smugit runt på antingen altanen eller husets framsida.

En liten grå besökare

– Den försökte komma in här häromdagen, fortsatte maken.
– Komma in? Här? sa jag förvånat.
– Japp. Jag satt här i soffan med altandörren öppen och då stack det plötsligt in ett katthuvud genom dörren. Som inte var Gunnars.
– Hm, sa jag eftertänksamt. Det här var ju intressant. Är vi en allmän drive through-restaurang för alla traktens katter numera, inte bara Gunnar?
– Kanske. Men när den fick syn på mig så blev den förskräckt och försvann illa kvickt.
– Var nog inte mat den var ute efter då, sa jag.
– Nä, svarade maken. Den vill nog bara ha kattsällskap. Jag tror den vill bli kompis med Gunnar.
– Haha, ja så är det säkert, skrattade jag. Det skulle förklara varför den stryker runt här trots att den vet att det är Gunnars revir.

För så har det varit. När de båda katterna har stött på varandra på vår tomt har de suttit på – oftast – varsin sida om förstutrappan på framsidan och blängt på varandra. Morrjamande på katters vis, för att visa vem som bestämmer. Vems reviret är. Det hela har alltid slutat med att den lilla grå fått ge sig iväg, ofta med Gunnar farande efter. King of the revir. Men den grå har alltid envist kommit tillbaka. Och nu var den alltså här igen.

– Hur länge har den suttit där? frågade jag.
– En ganska lång stund nu, svarade maken.
– Men var är Gunnar då? frågade jag. Är han inte här?
– Jodå, nickade maken. Han sitter längre bort på altanen och blänger farligt. Men inget morrande.
– Jahaja. Han orkar inte ens försvara reviret längre. Den lille slapphögen.
– Eller så har han insett att den lille grå bara vill bli kompis och inte utgör någon egentlig fara.
– Mm. Och själv vill han förstås inte vara kompis.
– Nä. Han ser mest trött och irriterad ut. Ser ut att tänka ”dumma unge, gå hem någon gång”, typ.

Ungefär nu öppnade vi altandörren för att bryta dödläget. Den lilla grå, som alltid rädd av sig, försvann som en oljad blixt runt hushörnet till vänster och var borta. När vi vände blicken åt höger såg vi Gunnar ligga på sin vanliga plats intill husväggen, där dagens sista solfläck just försvunnit, och argt blänga mot platsen där den grå just legat.

Gunnar revirmarkerar medelst ilskna blickar mot inkräktaren

Vi gick närmare för att klappa om den lille revirkungen och kolla om han ville komma in på en sen middag. Men han reste sig på stela ben, brydde sig inte ett skvatt om oss utan smög sakta mot bordet, oavbrutet stirrande mot stolen där den grå just synts till.

– Den har gått nu, Gunnar, sa maken. Du behöver inte hålla bevakning längre.

Gunnar brydde sig naturligtvis inte ett dugg om vad han sa. Han gick en bit till, satte sig sedan ner och väntade. Stirrande mot hushörnet där den grå försvunnit. Den kunde ju komma tillbaka. Sånt måste bevakas.

Till sist gav vi upp. Vi lät honom sitta där och gick in för kvällen.

Vi har inte sett till den grå sen dess. Men jag tvivlar inte på att den kommer dyka upp igen. Frågan är vad som kommer att hända. Jag misstänker att vi inom kort trots allt kommer att ha två katter hängande hemma hos oss som kräver utfodring. Och alltså ingen av dem vår egen. Hm. Jag behöver ta reda på vem som äger den grå, tror jag.