Medhjälpare eller -stjälpare

Idag hade jag en medhjälpare vid morgonens fågelutfodring. Gunnar bestämde sig för att följa med ut och hjälpa till.

Visst var det trevligt med sällskap. Även om fåglarna flög all världens väg i större utsträckning än vanligt, givet att det var en katt i närheten. Det kunde jag stå ut med. Värre var att han åt upp fågelmaten. Vilket visade sig vara hela hans mål med medhjälpandet.

Eftersom det var -12 grader ute hade jag utökat dagens meny att utöver russin, äpplen, solrosfrön och hackad talgboll även innehålla margarinklickar. Dessa smetar jag på trädstammar för att hjälpa hungriga hackspettar och nötväckor.

Och en hungrig grannkatt, tydligen. Jag fick inte bort honom från tallriken med fågelmat förrän han fick en egen margarinklick att smaska på. Vilken han nöjt och raskt satte i sig.

Ja jösses. Han var ju inte direkt underviktig innan. Hur ska jag förklara detta för hans husse?

Icas margarin –
passar både hungriga fåglar och katter

 

Annonser

Vinterfågelbingo

För oss fågelnördar har nedräkningen börjat. Helgen 25-28 januari är det dags. Då sker årets räkning av Vinterfåglar inpå knuten.

Jag gör mitt bästa för att påverka statistiken vid min egen fågelmatning i så positiv riktning som möjligt. Det vill säga att jag utfodrar med så många godsaker jag kan komma på till fåglarna, varje dag, för att hålla dem kvar vid matningen när det är dags för räkning. Tack vare ett stort lager av sommaräpplen, billiga Black Friday-solrosfrön och Coops lågprisrussin har jag lurat till mig samtliga traktens koltrastar. De har sällskap av ett blandat antal av talgoxar, blåmesar och nötväckor, men framför allt av vinterns nykomlingar gråsiskorna som jag räknat hem hela 30 st av vid ett och samma tillfälle.

Att försöka räkna hem 30 fåglar som är i ständig rörelse är en smula svettigt.  Men nu har jag en god uppfattning om antalet för det fall de nu råkar dyka upp sista helgen i januari och bidra till statistiken.

Om man har tråkigt i väntan på Den Stora Helgen, eller om man hellre vill titta på fågelbilder istället för att räkna, kan jag rekommendera Natursidans Vinterfågelbingo. Sätt ett kryss för varje art du ser vid din vinterfågelmatning och se om du kan fylla en rad eller kanske till och med hela brickan.

Jag testade lite snabbt i söndags. Bingo direkt. Detta bådar gott.

Gunnar och räven

J = jag
G = Gunnars husse

SMS-konversation 190109 kl 22:14
J: Ett styck sur katt sitter nu utputtad på vår trappa. Försöker locka upp honom till er.
J: Nä nu kom räven förbi!
J: Och Gunnar jagar efter!
G: !!?!
J: Ja du.
J: Ingen fara dock.
J: Räven är borta och Gunnar trycker vid granne X:s garageport.
G: Kommer….
J: Jag står kvar här.

Japp, precis så var det.

Gunnar hade installerat sig för natten hos oss, vilket både vi och hans husse tyckte var en dålig idé, i enlighet med vårt nya projekt att återanpassa honom till hemmet. Så jag klädde på mig, lyfte upp en sovande Gunnar ur min säng (vilket var ungefär som att försöka få med sig en varm bröddeg i ett stycke) och bar ut honom på förstutrappen.

Surare katt var det länge sen jag såg. Han blängde på mig och kröp ihop på trappan, ruskade på sig och började stirra ut mot vägen. Jag böjde mig ner för att klappa honom i hopp om att gjuta lite olja på vågorna, då han plötsligt ryckte till, vände huvudet åt vänster, spände hela kroppen och började tokstirra på något.

Jag följde hans blick och såg sekunden efter honom det märkvärdiga – en ungräv som kom stormande i full karriär ner för villagatan, rakt ut i korsningen och upp för gatan på andra sidan, innan den plötsligt vek av in bland villorna, mot skogen till.  Jösses! En räv!

Och sekunden efter for Gunnar ner för trappan, rann ner för vår uppfart och sprang i överljudsfart ut i korsningen. I vild jakt på räven.

Jag bara gapade. Vad var det som hände?

Allt var över på typ fyra sekunder.

Räven var förstås borta sen länge, Gunnar hade inte en chans. Vilket han rätt snabbt insett, i höjd med sekund nr 3 ungefär, och därför avvikit från förföljelsebanan och sökt skydd mellan en annan grannes garageport och dennes bil. Där satt han nu och tryckte medan jag snabbt försökte underrätta hans husse om vad som hänt medan jag gick mot Gunnar.

Jag stannade kvar för att hålla honom under uppsikt så han inte skulle få för sig att ta förnyade tag i förföljelsen, men han rörde sig inte ur fläcken. Husse anslöt, skakandes på huvudet åt det knäppa tilltaget och försökte locka fram Gunnar från hans gömställe.

Så småningom lyckades det, Gunnar kom glatt skuttandes och hela rävepisoden tycktes glömd. Vi vandrade tillbaka mot våra uppfarter, och efter en viss kurskorrigering av Gunnar som återigen stövlade upp på vår uppfart fick husse till sist med sig sin vilde jägare hem.

Nedan ser ni rävspåren till höger och Gunnars betydligt mindre spår till vänster, strax innan han gav upp jakten.

Jag undrar hur han tänkte? En räv kan utan problem sätta i sig ett rådjurskid, så en katt vore nog en god munsbit. Varför ge sig till att förfölja ett rovdjur?

För att det var en räv stod det inget tvivel om. Dels har vi sett rävar och rävspår här tidigare, och svansen gick inte att ta miste på. Helt klart var det en räv.

Men tja. Allt slutade väl. Och nu har jag lite mer respekt för Gunnar. Jag menar, att först bli så skraj för en fälthare i julhelgen att man inte vågar gå ut och kissa, och sen ge sig till att förfölja en räv – det är faktiskt modigt. Om än lite ologiskt. I båda fallen.

Morgonens dialog om Gunnar

Gunnar fortsätter att vara en del av våra liv. Förstås. Men vi arbetar med att återanpassa honom till att tillbringa mer tid hemma hos sin husse än hos oss, nu när alla helger är slut och vardagen tar vid. Arbetet, som består i att putta ut honom/bära hem honom/vandra iväg på en promenad med honom hem till husse, går faktiskt framåt, om än sakta. Han spenderar mer och mer tid hemma hos sig. Igår såg vi honom inte på hela eftermiddagen. Det var ett framsteg. Det tog ända till 20.45 innan han dök upp. Då orkade vi inte vara elaka och putta ut honom så han fick tillbringa natten hos oss ännu en gång.

Och så här blev morgonens dialog mellan mig och maken efter natten med Gunnar:

– Godmorgon du! sa jag till maken när han knipögt lufsade ut i köket vid sjutiden imorse.
– G´morrn, fick jag till svar.
– Du, när släppte du ut Gunnar i natt egentligen?
– Tja… strax efter att jag just somnat skulle han ut… suck…. kan väl ha varit kvart över tolv eller så….
– Aha. Jag gick upp vid tvåtiden och trodde det skulle finnas en katt att släppa ut då, men det gjorde det ju inte.
– Nä. Han var ju redan ute, sa maken medan han tog sina rökattiraljer och öppnade altandörren för att inta dagens första nikotinkick.
– Och nu är han här, la han till i nästa sekund, när en gulbeige katt raskt slank in mellan benen på honom.
– Nämen godmorgon Gunnar, sa jag. Så förvånad jag är att du kommer.

Jag serverade honom frukost bestående av en portion torrfoder, följt av en halv portion till, innan han mätt och nöjd fattade posto på sin nya favoritplats – vårt sovrumsfönster. Det ger total uppsikt över hela villagatan. Inklusive husses uppfart mittemot.

– Jag undrar om han var hemma överhuvudtaget i natt, sa maken när han kom in igen efter sin rökpaus.
– Jo men det tror jag nog. Det var ju ändå sju timmar emellan, om du släppte ut honom strax efter tolv.
– Jaja. Men jag undrar ändå jag….

Sen drog han en djup suck, gick fram och ställde ner sina ytterskor på dörrmattan och la därefter den numera välanvända lappen med texten ”Katten?” i en av dem. Allt för att inte glömma att putta ut den lille ockupanten innan han skulle åka till jobbet.

Själv gick jag iväg strax efter det till mitt eget arbete, lämnandes männen i mitt liv åt sitt öde. Jag hoppades att Gunnar inte skulle bli alltför svårövertalad för maken att putta ut någon timme senare.

Men å andra sidan är han säkert snart tillbaka igen. Gunnar alltså.
(Ja, förhoppningsvis maken också.)

Efter stormen

Det senaste dygnet har varit stormigt, minst sagt. Stormen Alfrida har ställt till det över större delen av Sverige. Träd har blåst omkull, saker har blåst bort och många tusentals abonnenter är eller har varit utan ström.

Vi tillhörde tack och lov inte dessa abonnenter. Vi fick ha strömmen kvar. Överlag kom vi faktiskt lindrigt undan. Det var bara taket som blåste bort.

Tur att det bara var taket på fågelhuset.

Best of – höstens sms med Gunnars husse

Sådär då. Nu kommer det ni alla väntat på – *trumvirvel*:
Det bästa ur senhöstens sms-konversationer med Gunnars husse, ej tidigare publicerat material.

När jag nu läser konversationerna igen och reflekterar över vårt halvår med Gunnar är det en sak som slår mig – hur Gunnar så naturligt blivit en del av vår tillvaro.

När Gunnar började dyka upp hos oss i juli var jag och maken väldigt restriktiva mot honom. Visst kunde vi ge lite mat, sällskap och kliande bakom öronen, men absolut inte bli för familjära, inte låta honom vistas hur som helst i vårt hem, definitivt inte sova i våra sängar, inte bli för fästa vid honom och så vidare. Det var INTE vår katt och det var bara tillfälligt.

Naturligtvis höll inte det. Någonstans i november, efter att husse varit bortrest en vecka och vi då varit förberedda på att Gunnar skulle hänga här en del, upptäckte vi att vi plötsligt sänkt garden helt. Nu var alla gränser utsuddade, Gunnar trynade gott i våra sängar så ofta han kunde, han hade egen bricka med matskålar, sandlåda i badrummet och ett hörn i soffan. Vi blev oroliga de dagar han inte dök upp och planerade våra arbetstider så han inte skulle behöva vara ensam eller sitta ute och frysa i väntan på att vi skulle komma hem. Ja jösses.

För så gör de, katterna. Tar över ens tillvaro bit för bit tills man är lindad runt deras tassar och gör precis som de vill att man ska göra. Utan att man märker det och utan att man kan göra något åt det. Plötsligt har de liksom bara flyttat in.

Men Gunnar är fortfarande inte vår katt. För er som undrar vill jag understryka att vi har en väldigt god relation till Gunnars husse, med i stort sett daglig kontakt. Gunnar är i allra högsta grad fortfarande hans katt, som han tar hand om med mesta möjliga kärlek och omsorg. Vi är bara extrahem. Och husse är tacksam att Gunnar har ett annat hem att gå till och bli omhändertagen i när det egna hemmet stundtals, av någon anledning som bara Gunnar vet, inte lever upp till Gunnars förväntningar.

Nedan följer valda utdrag ur sms-konversationerna mellan mig och Gunnars husse under hösten. De inte bara skildrar hur vi med lite humor försöker balansera den något speciella uppkomna situationen, utan även Gunnars beslutsamhet och envishet lyser igenom mellan raderna.

J = Jag
G = Gunnars husse

Fre 16 nov 20:33
J: Vill du ha en katt? Finns för gratis avhämtning hemma hos oss. 🙂
G: Kanske det. Kan den några roliga konster? 🙂
J: Äta är den bra på!
G: Kommer!
J: Nej, nu gick han. Verkar dags för kvällsrevirrundan. Hoppas han landar hemma hos er sen.
G: Ja det vore kul att se honom.
Ca 1,5 timme senare:
J: Han kom tillbaka hit. Jag kommer upp med honom.
….
J: Ett styck katt inlämnad innanför dörren…
G: Aha, trodde han hade lärt sig öppna dörren. Ropade du nåt?
J: Jo jag ropade och knackade men ingen hörde. Sen ville han slita sig så då gjorde jag ett hemfridsbrott.
G: 😀 Han säger att han inte har ätit på flera dagar.
J: Haha, han har fått flera mål mat idag.
G: Jag visar honom ditt sms nu. Nu gick han och la sig.

Tis 27 nov 21.16
G: Är han ute den där katten? Jag har ropat lite men inget svar.
J: Nä, han häckar här som vanligt. Vill inte gå någonstans. Vi lyfter ut honom nu.

Fre 30 nov 06:50
G: En viss katt skulle absolut ut kl 05.15. Han kan vara på väg mot er.
J: Redan här….

Fre 30 nov kl 20.48
J: Jadå, han är här och har fredagsmys. 🙂
G: Va, är han hos er?! 😉

Sön 2 dec kl 22.03
J: Nu är Gunnar här igen….!
G: Va… Han låg och sov så sött för ett tag sen. Jag är på övervåningen. Och du är säker på att det är Gunnar? 😉
…
G: Jo, ytterdörren var visst lite öppen när jag hämtade en grej i bilen….

Lör 8 dec kl 10:02
G: Sett en bortsprungen katt? 🙂
J: Jadå han är här. 🙂
G: Jag åker nu och är borta till 16 ca om han undrar.
J: Jag har framfört budskapet.
Kl 16.23:
J: Gunnar är just nu på väg uppför din uppfart!
G: OK, hemma om en stund.
J: Det lyste nyss i huset så jag trodde du var hemma redan. 🙂
G: Nä men min inneboende är nog hemma.
J: Så glad Gunnar ska bli…
G: Ja… kanske.
J: Jag var liiiiite ironisk…
G: Haha.
10 min senare:
J: Nu är han tillbaka här igen! 🙂 Du var ju inte hemma.

Sön 9 dec kl 11:43
G: Han tänkte gå ner för länge sen men han kommer så snart han sovit klart, hälsar han! 🙂 J: Hahaha! Ja vi undrade just. Hälsa att han inte behöver känna några krav att hälsa på idag. 🙂
G: OK, snackar med honom om det nu.
J: Han har faktiskt inte varit här alls sen ni hämtade honom igår. Ett bra tecken. Men du och sonen ska vara hemma, så är det. Annars kommer han hit. 🙂
G: Ja, kanske något åt det hållet. 🙂
Kl 15:20
J: Åkte ni hemifrån? Gissa vem som är här…. 🙂
G: Bara jag, sonen är hemma. Jag tror att G gick ut med mig….? Stackars djur…!
J: Ja han verkar helt slut. Somnade på en gång.
G: Kanske bra att kolla efter liggsår 😀
J: 😀

Tis 11 dec kl 22:20
J: Är du hemma? Saknar du en katt? Ska jag komma upp? 🙂
G: Kommer ner. 🙂

Ons 12 dec kl 08.17
J: Det tog i alla fall liiite längre tid innan han kom hit idag. Inte förrän 07:50.
G: Han börjar sega. 🙂

Fre 14 dec kl 17:21
G: Du råkar inte ha sett till en bortsprungen katt? Lystrar ibland till Gunnar. Jag tänkte trycka upp lite lappar och sätta upp i området annars. 😀
J: Han har hängt här sen 6 imorse. 😀 Gick just ut genom dörren efter ett mellis. Hoppas han går hem nu! Annars kommer jag upp med honom. Om han kommer tillbaka hit alltså.
Ca 30 min senare
G: Ett stycke rund katt upphittad. Har honom i huset ett tag nu. Med mycket mat. 🙂

Sön 16 dec kl 21:08
G: Vill ni bli befriade från en katt så kan jag hämta.
J: Tänkte precis detsamma. Jag kommer upp med honom strax.

Mån 17 dec kl 08:08
J: Du kan hälsa Gunnar att vi har skottat nu, allt för hans bekvämlighet! 🙂
G: Ja, han kom upp nyss och hade synpunkter på just skottningen!
J: Jag såg färska kattspår runt huset när jag skulle skotta men vi såg ingen katt. Undrar om det är fler än herr Gunnar som besöker oss?
G: Nej det var nog Mr G. Såg spåren leda upp från er hit. 😉
Kl 22:30
J: Han är kvar härinne. Förskansad i min säng. Han borde vara kissnödig men jag tror han förnekar det. För kallt och för mycket snö. Han vill inte gå ut.
G: OK, då vet jag var han är. Inte så att jag undrade direkt. 🙂

Ons 19 dec kl 07:21
J: Ingen herr G hittills denna morgon.
G: Här! 🙂
J: Hurra! 😀

Tor 20 dec kl 22:33
J: Vill du ha din katt? Han sover fortfarande här…
G: Javisst, jag kommer ner.

Fre 21 dec kl 08:25
J: Han är inne på sin andra frukost hos oss idag. Krävande att jaga koltrastar vid vår fågelmatning. 🙂 Ha en fin resa nu. Och god jul!
G: Jahapp. Han som sa att han inte jagade fåglar. 😀 God jul!

Därefter följde en julvecka som Gunnar valde att spendera med oss helt och hållet (arma kattvakt) tills husse var åter från sin resa. För närvarande pågår tappra försök till återanpassning/återbördande av Gunnar till hans ordinarie bostad och personal. Med varierande framgång.

Jag har en känsla av att även nästa år kommer att bjuda på en hel del Gunnar-samvaro för oss. I alla fall om Gunnar får bestämma.

Gott nytt år på er allihop!

Katten som tog över

Ja jösses. Detta börjar nästan bli en smula galet. Gunnar är verkligen Katten Som Tog Över. Han inte bara invaderade min fysiska tillvaro utan även min digitala. Den här hösten har absoluta merparten av alla inlägg på bloggen handlat om Gunnar. Om jag inte passar mig får jag snart döpa om bloggen till ”Gunnar-bloggen”.

Men vad fan. Det är en trevlig katt och det är skoj att skriva om honom. Och läsa, tydligen. Inlägg om Gunnar toppar alltid läsarstatistiken. Så vad ska en stackars bloggare göra, annat än att skriva om det som efterfrågas?

Så här framåt årsslutet vill man ibland göra tillbakablickar över året som gått. Vad gäller den här bloggen tänkte jag bjuda på godbitar ur sms-konversationer jag haft med Gunnars husse under hösten rörande Gunnar och hans tillvaro i vår tillvaro. Men det tar en stund att få ihop. Det är rätt mycket konversation att gå igenom. Det blir ju lätt så med en timeshare-katt.

I väntan på detta bjuder jag på några foton och ett sms från maken den 14 december rörande – just det, Gunnar:

”Quantum temporal paradox… en bild som visar samma position vid två olika tillfällen med 2,5 timme mellan varje observation?

Han trivs hemma hos oss, så att säga. Han kan ligga stilla i timmar. Helst i en av sängarna. Ve den som petar bort honom.

Han trivs så tillvida att han på eget bevåg faktiskt firade hela julen här medan husse var bortrest. Himla trevligt. Dessutom fick jag ju hjälp med att äta upp all lax.