Växtlig oreda

För några år sen planterade jag ringblommor och gurkört i en av mina pallkragar. Trevlig blomsterfägring till fromma för pollinatörer. Vad jag inte visste var att jag därmed dömt min pallkrage till att för evigt försörja just ringblommor och gurkört, oavsett vad annat jag skulle försöka odla i den.

Både ringblommor och gurkört fröar nämligen av sig frikostigt. Och växer ohämmat oavsett hur mycket man rensar. Och konkurrerar gärna ut annat som vill växa. Så därför fick jag inga morötter i år. De kvävdes (de som inte blev uppätna av sniglar vill säga, som gärna bistod ringblommorna och gurkörten i sitt herre på täppan-värv).

Men jag fick ju väldigt många ringblommor och gurkört. Och strängt taget gör det ju inget. De är vackra. Och det är rätt bekvämt att ha en pallkrage som grönskar helt på egen hand. Grönsaker får jag väl odla någon annanstans.

Dessutom fick jag en bonus. När all gurkört framåt augusti växt över alla bräddar och dessutom blommat över och såg rätt trist och vissen ut, klippte jag ner den. Och se där. Det gjorde att den sköt nya skott. Vilket har lett till att jag nu i mitten av september återigen har en pallkrage prunkande av fint blålila blommande gurkört. Himla fint.

Och de enstaka kvarvarande pollinatörer som fortfarande surrar runt i min trädgård, diverse bin och några jordhumlor, tackar och tar emot.

Sensommarprakt till allas fromma.

Pallkrage med ringblommor och gurkört. Ser ni biet i gurkörtsblomman?
Publicerat i Humlor, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Vresrosor och nyponrosor

Gunnel, en av mina trognaste läsare, hörde av sig efter mitt inlägg om kommunalarbetarens övergrepp på min rosenbuske. Gunnel är en av de mest kunniga personer på växter som jag vet och hon hade en del viktig information att bidra med. Tyvärr föll hennes kommentar bort, så därför delar jag den så här.

Var det en vresros eller en nyponros jag hade i diket? Det var Gunnels fråga. Vresrosen är nämligen invasiv, men det är inte nyponrosen. Och man kan inte kalla en vresros för en nyponros, för det är inte samma sak.

Vilket jag förstås trodde. Nypon som nypon, typ? Men så är det alltså inte. En riktig nyponros ser ut så här:

Nyponros, rosa dumalis Foto Wikipedia

medan vresrosen ser ut så här

Vresros, Rosa rugosa Foto Wikipedia

Vresrosen är större, har större blommor och är mer aggressiv och sprider sig, till skillnad från nyponrosen.

Och naturligtvis var det en vresros jag hade i mitt dike. Så kommunalarbetaren hade ju rätt. Den var invasiv. (Däremot stod den fortfarande på min tomt och var därför mitt ansvar att hålla kort, men det är ju inte mycket att bråka om nu.)

Men efter den här incidenten läste jag på lite mer på Naturvårdsverkets sida om vresrosen och dess invasiva status. Tydligen är den en riktig buse som tränger ut inhemska växtarter och förändrar hela ekosystem. Om man hittar den i naturen ska den rapporteras in på artportalen för bekämpning.

Jösses. Jag visste att det var illa, men att det var fullt så illa visste jag inte. Så oavsett om mina humlor älskar min vresros så får jag tydligen hålla den kortare än vad jag trodde. Inte vill jag bidra till utarmning av den biologiska mångfalden, inte.

Tack Gunnel för kunskap!

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , | 4 kommentarer

Jag blev så arg

Åh så arg jag blev! Min rosenbuske, min fina stora nyponrosbuske, var fullständigt jämnad med marken. Det tog bara en sekund och så var katastrofen ett faktum.

Det var den nitiske kommunalarbetaren som var nidingen bakom dådet. Han kom körande igår förmiddag i någon slags gigantisk vägrensningsmaskin för att hålla vägkanterna rena från gräs, växter och småsly i villaområdet. Jag tänkte inte mer på det. De gör det av och till, kommunen. Vilket är tacksamt för då blir jag av med björkslyn och ogräset i mitt dike.

Men den här snubben hade siktet inställt på grövre växtlighet än björksly. För plötsligt hördes ett ljudligt brak, gnisslande och mullrande från vår framsida. Maken störtade fram till köksfönstret och ropade:
– Nu rök nyponrosen!

Och jag slängde på mig ytterskorna och rusade ut genom dörren. Tvärstannade framför de sorgliga resterna av vad som nyss varit en ståtlig, knappt två meter hög, fin blommande nyponrosbuske. Nu var där bara stumpar kvar, omgivna av avslitna grenar och blad. Kalt och skövlat. Jag bara gapade.

Bara stumpar kvar av rosenbusken

Och lyfte blicken och spände ögonen i den överviktige kommunalarbetaren av manligt kön som körde helvetesmaskinen, som fortfarande stod kvar och brummade olycksbådande. Han såg förvånat på mig. Insåg att jag inte skulle ge mig. Sköt omständligt fönstret i styrhytten åt sidan och tittade tålmodigt och frågande ut.
– Jag ville gärna ha kvar min rosenbuske, sa jag behärskat, trots att jag helst ville skrika och kasta något hårt i huvudet på honom.
– Den är invasiv och ska tas bort, svarade han. Order från kommunen.
– Det är möjligt, svarade jag. Men jag har koll på den här. Jag klipper ner den varje höst och låter den inte sprida sig. Den växer på min sida av diket så det är min buske att ta hand om, inte kommunens. Förra gången ni var här fick jag spara den.
– Den är invasiv och ska tas bort, blev svaret.
– Du sa det, ja, svarade jag. Men det är som sagt min buske, som jag har koll på. Ni kan inte bara skära bort den hur som helst.
– Den är invasiv och ska tas bort, sa han igen.

Men det var väl själve fan. Var han helt dum? Lyssnade han inte eller var det de enda ord han kunde yttra? Jag insåg att vi inte kom längre. Skakade på huvudet, vände och gick, bedrövad. Skadan var ju redan skedd. Ingen idé att bråka. Bakom mig mullrade han vidare. Man kan ju hoppas att han åtminstone tog några björkslanor när han nu ändå vandaliserade.

Jag var så arg. Men mest ledsen. Det var en fin buske. Den blommade fortfarande, till glädje för humlor och bin som fortfarande surrar omkring. Och traktens hundar har valt ut den som lämpligt ställe att utbyta information med varandra på (alltså kissa). Den skänkte skugga till häcken och nypon till pensionärer som syltar såna. Och nu var den borta.

Jag tröstade mig med att den kommer att komma tillbaka. De är ju som sagt invasiva och seglivade. Nästa år kommer där vara nya skott som blommar. Har den växt upp från en ensam liten stängel till en stor buske på sex år kommer den göra det igen. Vad kommungubbarna än säger och gör.

När jag kom in igen sa maken att han skulle skriva ett protestbrev till kommunen och klaga på att de gjort åverkan på vår tomt. Gulle honom. Han kan vara envis nog att trötta ut även de envisaste kommunaltjänstemännen så att de till sist ger med sig. Det har vi lyckats med förr.

Men oavsett så får jag väl sätta stängsel runt min rosenbuske nästa år. Bara för att.

Skövlat dike, utan rosenbuske
Publicerat i Humlor, Insekter, trädgård, Växter | Märkt , , , | 10 kommentarer

Delad vårdnad och orosanmälan

Jag satt i frisörstolen när mobilen surrade till i mitt knä. Jag tråcklade ut den under skyddskappan och läste meddelandet under alltmer rynkad panna.

– Något bekymmer? frågade frisören omtänksamt medan hon gjorde min nacke mer civiliserad.
– Tja, jo, på sätt och vis, svarade jag och stoppade tillbaka telefonen. Det var ett meddelande från Gunnars husse. Tydligen hade Gunnar varit i slagsmål med en annan katt igår eftermiddag, nedanför husses altan. Ett rejält bråk. Husse fick hälla kallt vatten över dem tre gånger innan den andra katten kom loss och kunde springa iväg. Gunnar for efter. Sen dess har husse inte sett röken av någon av dem och undrar om vi möjligen har sett till Gunnar hos oss.
– Oj då! Så otäckt! utbrast frisören. Och hade ni det, sett till Gunnar alltså?
– Jodå, det hade vi. Han dök upp hos oss just igår eftermiddag för käk. Uppspelt och dyngsur var han. Nu förstår jag varför han var så blöt…
– Tur att han var oskadd i alla fall.
– Javisst. Jag ska skicka ett meddelande till husse sen att allt är lugnt, att han hängde hos oss och inte är skadad eller försvunnen.
– Ni har verkligen delad vårdnad om den där katten, eller hur?
– O ja. Det har Gunnar sett till.

Gunnar slappar framför TV:n i sitt extrahem

För visst är det så. Vi har fortfarande katt på deltid, ifall ni trodde annorledes. Gunnar accepterar inget annat än att ha två hushåll att välja emellan. Mat och sovplats ska finnas tillgänglig hos båda. Vilket vi förstås fortfarande tillhandahåller. Så delad vårdnad är en bra beskrivning av sakernas tillstånd.

Men på det temat, vårdnad alltså, kan det kanske just nu vara visst fog för en orosanmälan gällande vår omsorg. Häromdagen hade Gunnar smitit in genom den öppna altandörren utan att vi märkte det. Och efter att ha länsat matskålen fortsatte han in i tvättstugan och ut genom dörren till garaget som tillfälligt stod öppen eftersom maken just då stod i sitt hantverkarhörn och hantverkade någonting. Utan att märka att Gunnar smugit ut.

Så när maken hantverkat färdigt släckte han ner i garaget, gick in i tvättstugan och stängde och låste dörren. Kvar i mörkret låg alltså Gunnar.

Det gick några timmar. Sen kom jag in i köket och råkade få syn på den tomma matskålen. Som väl hade varit full för inte så länge sen?

– Har Gunnar varit här? ropade jag till maken.
– Nä, inte vad jag vet, svarade han från sitt arbetsrum. Hur så?
– Tja, matskålen är tom och det var den inte för några timmar sen. Jag har för mig att jag fyllde upp den när han gick efter sin lunch. Så om inte Gunnar är här, vem har då ätit?
– Kan han ha smitit in utan att vi sett?
– Ja det är ju inte omöjligt. Rackarns katt.

Ett noggrant letande på hans vanliga sovplatser vidtog – under sängar, på stolar, i tvättkorgen, bakom soffan. Vi kollade till och med i garderober ifall han skulle ha råkat bli instängd. Utan framgång. Ingen Gunnar. Hade jag misstagit mig på maten ändå?

– Jag kollar i garaget för säkerhets skull, sa maken till slut.

Efter en ganska lång stund kom ett glatt utrop där utifrån:
– Jag har hittat honom! Han låg här ute i garaget! På hyllan bland resväskorna! Ovanpå din kabinväska!
– Men vad i hela friden…..! svarade jag och klev ut i garaget jag också. När kom han in? Och varför gick han ut i garaget?
– Tja du. För att det var öppet? För att han kunde? För att han är Gunnar?
– Jäkla katt. Tänk om vi inte hade hittat honom?
– Ja, han har ju legat här några timmar nu. Men han verkar rätt nöjd ändå. Kolla, han är ju helt nyvaken. Han har nog bara sovit här i mörkret.
– Himla tur att du kom på att kolla här.
– Ja. I fortsättningen får vi nog ta ett varv i garaget innan vi släcker och låser. Utifall att.

Gunnar ovanpå min kabinväska i garaget. Tydligen ännu en bra sovplats. Som vi får komma ihåg att leta på.


Publicerat i Katter | Märkt , , | 4 kommentarer

Det har visst regnat i Gävleborg har jag hört

Det blev ju som bekant en del regn i Gävleborg. Så i fredags var vi upp till stugan för att se till den. Eftersom den ligger på ett berg var vi inte oroliga för att möblerna skulle flyta omkring inomhus. Regnet rinner liksom av. Däremot var det osäkert om vi skulle kunna åka dit utifall vägarna skulle vara bortspolade. Eller om något annat på tomten skulle ha regnat bort.

Men vi kom fram utan vidare missöden. Och inget var bortspolat eller vattenskadat. Utom möjligen regnmätaren som bågnade av allt vatten. Överfull.

Eller ja. De här killarna kanske har en avvikande åsikt vad gäller vattenskada.

Våta humlehanar under bolltistel

Humlehanar får göra sitt bästa när det regnar eftersom de som sanna dagdrönare inte har tak över huvudet. De här grabbarna, en åkerhumla och en ljus jordhumla, hade sökt skydd under bolltistlarna. Ett klent skydd. Förvånande att de ens överlevt. Jag har nog aldrig sett så våta humlor, tror jag. Vattnet droppade om dem. Och då regnade det inte ens längre.

Maken, välsigne honom, förbarmade sig över dem. När jag kom ut med middagen stod han och duttade en bit hushållspapper mot ryggarna på dem i tur och ordning där de satt på blommorna, försiktigt försiktigt, för att suga upp det överflödiga vattnet. De var väl inte alltför begeistrade över behandlingen, men tack vare den blev de snabbt piggare och kunde tanka och sen flyga iväg. Några liv räddade.

Något annat som tvärtom gillar vatten är svamp. Så efter det gigantiska regnandet formligen visade det sig att vår lilla skog bakom stugan dignade av svamp. Framförallt kantareller. Jag gick ut för att plocka lite. Jag kom tillbaka efter 15 minuter för att hämta en större påse. Jag fyllde den också. Botten gick ur. Svampen var för blöt och tung. Skyfflade upp svampen ovanpå påsen och bar hem den på utsträckta armar. Har nog aldrig sett så många kantareller. Tog en timme att grovrensa. Till sist var jag nästan less på dem. Galet.

Kantareller i mängd.

Det blev också en tur ner till kalhygget för att kolla lingonen. De var inte riktigt klara än. Behöver några veckor till. Men den gamla uttorkade bäckfåran som hygget vilar på var inte längre uttorkad, kan man säga. Mellan stenblocken glimmade vattnet där det aldrig glimmat förut. Och ån på andra sidan svämmade över alla bräddar. Gissar att bävrarna där har lite att göra nu.

Jag tror inte man kan fatta hur mycket vatten det handlar om, när man inte varit där och fått det över sig. Vilket jag är tacksam att jag slapp. Liksom att vår stuga klarade sig så bra.

Jag hoppas verkligen att alla stackars drabbade som fått hus och hem förstörda får den hjälp och ersättning de behöver. Arma själar. Då hjälper inte ett rekordår med kantareller, kan jag tänka.

Publicerat i Svamp, Vatten, Växter | Märkt , , , , , , , | 10 kommentarer

Äpple surprise

Förra året blev jag varse att vi hade ett flitigt äppelträd på jobbet. Det trädet är flitigt i år också. Det blev många äpplen även i år. Och det är ju lyxigt med egna äpplen på jobbet. Som det är helt okej att plocka av. Så i likhet med några kollegor tog jag en påse och plockade med mig ett gäng hem, även i år.

Och precis som tidigare år var de sådär syrliga så att tungan litegrann fastnar i gommen, eller att kinderna liksom sugs in, när man tar en tugga. Men goda. Precis som förra året.

Vad som inte var sig likt från förra året var dock den lilla överraskningen inuti flera av äpplena. Äpple med surprise. Inte lika festligt som det låter. Den lilla överraskningen stavas nämligen rönnbärsmal.

Vad ljust det blev! Och vem åt upp min bostad?

Rönnbärsmalen är en liten grå fjäril som tillhör gruppen spinnmalar. Den föredrar, som namnet antyder, att lägga sina ägg på rönnbär, men de år då det är taskigt med rönnbär tar den till det näst bästa: äpplen. Och eftersom torkan i juli i år har medfört att rönnbären på många håll torkat bort har rönnbärsmalsmammorna helt enkelt gått till plan B. Eller plan Ä som i Äpple.

Och därför gjorde jag en spännande upptäckt vid min fruktstund igår förmiddag. Det lilla bruna området upptill i äpplet var inte bara dåligt. Det var en bostad. Med en högst levande invånare. En larv av rönnbärsmal.

Jag tappade plötsligt lusten att äta mer av just det där äpplet. Och var rätt tacksam över att larven fortfarande befann sig i äpplet och inte i min mage. Urk.

Den lilla larven fick raskt via en kort luftfärd flytta upp i skogsdungen, tillsammans med sin bostad. Därefter gick jag igenom resten av äpplena. Hittade små misstänkta ingångshål, typiska för rönnbärsmal, i en del av dem. Den halvstora skörden blev således något mindre. Men inte obefintlig. Vissa äpplen var orörda. Det tackar jag för.

Så. I år får man kanske hålla lite extra koll på sina egenplockade äpplen. Om man nu inte vill ha ett extra proteintillskott, vill säga. Det är ju trendigt att äta insektsprotein numera.

Jag tror jag står över.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , | 5 kommentarer

Vad man inte förväntar sig att se från sitt köksfönster

Nu kan det ju förstås vara en hel del man inte förväntar sig att se från sitt köksfönster. Men en sak jag inte hade väntat mig att se när jag tittade ut vid halv sju-tiden imorse var en räv med ett stort rådjursben i munnen.

Den rundade bilens front på uppfarten med god fart och fortsatte framåt på trädgårdsgången, alldeles nedanför köksfönstret där jag stod. I munnen bar den en stor blodig rådjursskank, avsliten vid höftleden.

Jag blev fullkomligt häpen. Stod där helt paff. Det var så verkligen vad jag INTE hade väntat mig att få se. Inte nu. Inte någonsin, någonstans. En räv med en bit rådjur i munnen, liksom.

Räven fortsatte förbi, rundade gissningsvis huset i detta nu och jag fann mig och rusade in i vardagsrummet lagom till att genom altandörrens fönster se räven tassa upp på altanen på baksidan. Fortfarande med det stora rådjursbenet i ett fast grepp mitt på, med rådjursklöven hängande ut på ena sidan munnen och det söndertrasade låret på den andra.

Räven fortsatte upp för bergskanten upp på gräsmattan på baksidan. Den tog först av mot slänten till vänster, gissningsvis med sikte på allmänningens skogsdunge, men lyckades nog inte forcera hallonsnåren som kantar tomten för strax var den tillbaka och försvann istället bakom bergknallen till höger på gräsmattan. Och jag väntade. Och den dök inte upp igen.

Jag insåg att räven valt att stanna på gräset bakom berget och vår stora björnbärsbuske för att där sätta i sig sin rediga frukost. Lite egoistiskt kände jag att jag nog inte ville ha trädgården full av rådjursslamsor, så jag öppnade altandörren för att föreslå en annan picknickplats. Ljudet från dörren fick fart på räven som nu fortsatte framåt över gräsmattan och över på grannens tomt där den enklare skulle kunna ta sig upp på allmänningen. Nu blev jag varse alla kraxanden från traktens kråkor och skator som följde efter räven på avstånd och säkerligen ville ha en del av kakan.

Lika fort som den dykt upp var den borta. Med sitt rådjursben. Jag stod kvar rätt omtumlad. Visst har vi vant oss vid att se rävar i vårt villaområde. Men inte med bitar av rådjur i munnarna. Jag kunde inte låta bli att undra var resten av rådjuret fanns någonstans. Hoppas att det inte låg i någons trädgård.

Och var tacksam över att det inte var Gunnar eller någon annan av traktens katter som blivit rävfrukost.

Räv med rådjurskid i munnen.
Foto: Svensk Jakt, https://svenskjakt.se/viltvard/viltvardstips/raven-tar-halften-av-radjurskiden/
Publicerat i Katter, räv, Rådjur | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Jord som jord – eller?

För några veckor sen fick min novemberkaktus vandra vidare från detta livet. Den överlevde inte kraschen.

Det var naturligtvis en olyckshändelse. Eftersom den stod i ett fönster och inte fritt på en piedestal, som den säkert borde ha gjort, hade den bara utvecklat grenar på ena sidan, den in mot rummet. Det förelåg alltså en viss snedfördelning av krukans tyngd, så att säga. Så när maken dammsög och råkade knuffa till den där den stod i sovrumsfönstret krävdes det inte mycket för att tyngdlagen skulle träda i kraft.

Efter att ha beskådat förödelsen av krukskärvor, jord och brutna grenar överlät jag åt maken att städa upp röran (det var ju trots allt han som orsakat den) medan jag räddade de grenar som kunde räddas.

En praktisk sak med novemberkaktusar är att de är lätta att ta skott av. Bara att ta en gren och trycka ner i jord. Färdigt.

Problemet var att jag inte hade någon blomjord för krukväxter. Problemet löstes genom ett besök till storsäcken med resterna av den planteringsjord jag köpt till vårbruket i trädgården. Avsedd för utomhusbruk, javisst, men jord som jord väl? Kunde väl inte spela någon roll?

Så jag fyllde upp en kruka med min utomhusjord, tryckte ner några grenar, vattnade och ställde den nya krukan där den gamla stått. Ersättare. Det gamla ropet ”Kungen är död, länge leve kungen”, kom för mig på något osökt vis.

Det gick ett tag. Grenarna slokade. Jag misströstade. Men till sist tog de sig, rotade sig och började växa.

De var inte det enda som växte. Det kanske fanns ett skäl att inte använda utomhusjord ändå.

För den här jorden var visst inte helt fri från rotogräs, som sådan jord ska vara. En liten maskrosplanta hade börjat växa upp jämte mina novemberkaktusgrenar.

Jag tänkte att den nog inte skulle trivas inomhus, den lilla maskrosen, utan ge upp och dö. Det gjorde den inte. Den frodades och växte, fortare än kaktusen. Till sist fick jag rycka upp den.

Det är nog första gången jag rensar ogräs inomhus.

Novemberkaktus med maskros som bonus
Publicerat i Växter | Märkt , , | 1 kommentar

Livräddning i Sandviken

– SUUUUUUUCK!

Makens suck hördes inte högt men jag kunde se hur den fyllde upp hela hans inre.

Vi hade stannat till i Sandvikens centrum på väg hem från stugan för att inhandla diverse nödvändigheter. På väg tillbaka till bilen från affären med varsin kasse gick vi först jämsides tills vi inte gjorde det längre. Vilket maken upptäckte först när han var framme vid bilen, hundra meter längre fram. Jag hade stannat. Jag hade fått annat att göra.

När detta andra var ombesörjt skyndade jag ikapp (så snabbt som nu min högerfot med metatarsalgi tillät) och mötte makens irriterade blick med ett vänt leende.

– Låt mig gissa, sa han trött. Du hittade en humla att titta på igen, eller hur?
– Ja, svarade jag lugnt och ställde ner min kasse. Jag hittade en drottning av mörk jordhumla som hade kraschat på trottoaren i brist på mat och var rätt nära att ge upp och dö.
– Va? Men oj. Då var det ju tur att du såg henne, svarade maken, nu lika bekymrad som jag över humlan, välsigne honom.
– Ja det var nog i sista stund, tror jag.
– Vad gjorde du med henne? frågade han medan vi packade in varorna.
– Jag satte henne i en daggsalvia i en av de där stora planteringskrukorna som staden ställt ut längs gågatan. Det fanns jättemånga bra blommor för pollinerare där men salvia är tveklöst bäst.
– Gick det bra då?
– Ja hon blev ivrig och började kravla runt direkt, om än väldigt långsamt. Hon var rätt slut, som sagt. Men jag hoppas hon ska få ihop tillräckligt med nektar för att få upp bränslenivån över minimigränsen så hon kan flyga igen. Sockervatten hade varit bäst men jag tror inte de kan erbjuda det i grillkiosken intill.
– Nä, det hade nog varit deras märkligaste beställning hittills i så fall. Men det fanns kanske fler blommor för henne att välja på i den där krukan? undrade maken medan han satte sig bakom ratten.
– Japp, det fanns många salviastänglar där som hon borde kunna kravla till utan att behöva flyga, svarade jag medan jag knäppte bältet.
– Då får vi hoppas att det går bra, sa maken medan vi rullade ut ur stan vidare söderut.
– Ja, det får vi hoppas, sa jag medan jag kastade ett öga över axeln tillbaka på planteringskrukan där det nu kravlade runt en tokhungrig jordhumledrottning. Om hon klarar sig betyder det att det kan bli ännu ett nytt humlesamhälle med massor av jordhumlor nästa år, när hon vaknat efter vinterdvalan, och det vill vi ju.

Jag får ju aldrig veta hur det gick för just den här humledrottningen. Men jag gjorde vad jag kunde. Nu i augusti går årets humlesamhällen mot sitt slut, den gamla drottningen dör liksom arbetarna, och det är istället de nya drottningarna som flyger. Men bara ett kort tag. De ska para sig, äta upp sig och sen gräver de ner sig i jorden, redan långt innan höstlöven har fallit. Där inväntar de våren för att skapa nästa års humlesamhällen.

Så tänk på det om ni ser en humla som sitter stilla på marken, långt ifrån någon blomma. Den kan vara i akut behov av mat. Då behöver den hjälp. En mätt humla är alltid bara 40 minuter från svältdöden. Ge den sockervatten eller hitta någon blomma med mycket nektar i så löser den det på egen hand.

Och är det en stor humla är chansen stor att det är en ny drottning. Extra värdefull att hjälpa. För ja, de finns så här års också. Inte bara på våren.

Mörk jordhumla i bolltistel, en riktigt bra humleblomma

Publicerat i Humlor, Insekter | Märkt , , , , , , | 9 kommentarer

Den lille gårdssorken

Det finns gårdshundar och så finns det gårdsträd. De brukar finnas vid större eller äldre gårdar, att vakta och värna gården.

Och så finns det gårdssorkar. Åtminstone en. Vid vår stuga.

När vi första gången såg den lilla bruna skepnaden pila omkring på trappen utanför förrådet utbröt viss irritation. Som maken uttryckte det:
”Ännu en j***a mus som ska äta upp grejer i förrådet!”
Skrämd av utbrottet och alla trampande människofötter försvann den förmodade musen snabbt iväg in utom räckhåll under förrådet. Suck.

Men några timmar senare var den tillbaka på trappen. Kilade fram och tillbaka. Sen blev den djärvare. Stegvis började den förflytta sig. Först en rusch över gräset bort till snöbärsbusken några meter bort. Sen över till gäststugans veranda, ytterligare några meter. Några turer till ölandstokarna, sen tillbaka till gäststugan igen. Där höll den sig.

Det var väl ungefär nu som vi började misstänka att det inte handlade om en mus. Den uppförde sig lite för annorlunda för det. Den höll sig utomhus hela tiden. Var lite för djärv. Och den såg inte riktigt ut som en mus heller. För små öron och för små ögon. Även om storleken stämde: ungefär fem centimeter plus svans.

Maken lyckades komma nära nog för ett foto. Sen vidtog googling.

Och det var ju en sork, visade det sig. En ungsork. Tonåring.

Oklart vad för sorts sork. Åkersork, kanske. Men det spelade ju ingen roll. Huvudsaken var att det inte var en mus. Möss ställer till problem inomhus. De äter och skitar ner. Sorkar går inte inomhus. Alltså var den lille sorken en helt okej granne.

Men det är klart. Sorkar kan säkert också förstöra. Äter upp grödor, lökar och rötter man är rädd om i sina rabatter. Det återstår att se om vår lille gårdssork tar sig såna friheter framöver. Men just nu verkar den mest nöjd med att springa runt på tomten. Mellan buskar och byggnader, i små korta ryck.

Det trista är att den verkar helt ensam. Inga andra sorkar har synts till. Eller så är de kanske flera sorkar men vi ser bara en i taget. Jag har ingen aning.

Men jag blir ändå alltid glad när jag får syn på den lille sorken som pilar omkring. Särskilt om det har gått ett tag sen vi sist såg den. Då vet vi att den fortfarande lever och trivs. Vår lille gårdssork.

Publicerat i Däggdjur, Gnagare, trädgård | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer