Dagens motionspass

Jag kanske skulle ha lyssnat lite noggrannare på TV-meteorologerna igår. Det jag hörde var något om ”regn och blåst”. Inte ”snöstorm”. Det var nämligen det senare man vaknade till imorse.

Det blev en omdisponering av morgonen. Istället för en tripp till kontoret blev det en timmes snöskottning för att få kontakt med omvärlden igen. Det var inte djup snö, men den var ju uppåt väggarna, bokstavligt talat. Jag fick knappt upp ytterdörren på grund av hopblåst isig snö.

När jag väl fått upp den slank Gunnar in, högljutt klagande över den bristande snöskottningen och allmänt dålig service. Å andra sidan kunde han ju ha stannat hemma då, kan man tycka.

Men det medförde en tydlig prioritering av snöskottningsordningen:

1 Skotta fram verandan så vi skulle komma ut. Och så att Gunnar skulle slippa sitta med rumpan i snön.
2 Skotta en väg fram till fågelmatningen. Och skotta bort snön under fågelmatningen så att alla gamla frön och godsaker blev synliga igen. Koltrastarna var bestämda på den punkten.
3 Skotta fram bilen
4 Skotta fram brevlådan och soptunnorna
5 Skotta fram resten av uppfarten, trädgårdsgången och få bort plogvallarna mot gatan

De flesta normala människor skulle kanske prioriterat framskottningen av trädgårdsgången och bilen något högre på listan. Men vi fågelmatare har stundtals en annan syn.

Tja. Det blev ju ett bra motionspass. Och det är ju rätt fint med snö trots allt. När den inte är alltför mycket i vägen. Och jag tog en paus för att gå upp och borsta rent fröhusen i fågelmatningen och fylla på samtliga godsaker. Koltrastarna var väldigt bestämda på den punkten också. Understödda av grönsiskorna.

Därav stod glädjen och matfröjden inom kort hög vid fågelmatningen. Ännu ett skäl att känna sig nöjd. Tomma och frusna fågelmagar ett minne blott. Festande på solrosfrön och äpplen.

Glada fåglar vid nyskottad fågelmatning

En timme senare var varenda fågel puts väck igen. Jahapp.

Uppladdning pågår

Vinterhalvåret är den tveklöst dyraste säsongen för fågelvännen. Kostnader för fågelmat gräver djupa hål i plånboken. Så här i januari är den dessutom extra tom. Men handlar gör man ändå. Vad gör man inte för att bistå sina befjädrade vänner.

Här hemma har vi nu börjat uppladdningen inför årets upplaga av Vinterfåglar inpå knuten där fåglar ska räknas och rapporteras. Och för att få några fåglar att räkna och rapportera måste man muta med godsaker. Oavsett plånbokens tjocklek.

Så förutom ännu en 15 kg säck med solrosfrön från Foderboden har jag i år webbhandlat extra godsaker från Vivara som har ett stort utbud (inte bara av fågelmat utan även massa annat skoj till trädgården såsom fröpåsar och trädgårdsväxter, eller fina porslinsmuggar och kort med djurmotiv).

Vad jag köpte? Det blev bland annat fettpiller med jordnötter, fettcylindrar redo med rep att hängas upp, kokosnötshalvor med jordnötssmör – och så en ny upptäckt: nigerfrön.

Birdie nam-nam

Nigerfrön är tydligen särskilt älskade av grön- och gråsiskor samt steglitser. Och eftersom de först- och sistnämnda frekventerar min matning mest, förutom det lokala koltrastgänget och några slöa skator, så tänkte jag att det var värt att prova för att kanske lyckas garantera ett protokollresultat. Små, svarta, lätta och näringsrika frön.

Kruxet med dem är väl just att de är små och lätta. Mycket mindre och lättare än vanliga fågelfrön. Det rekommenderas därför att man serverar dem i särskilda fröautomater, avsedda för just nigerfrön. Annars trillar de lätt ut eller blåser bort. Tyvärr tillät inte min fattiga januariplånbok ett sådant inköp. Jag tänkte att jag istället kan servera dem i de små fatkorgarna där jag brukar lägga äpplen, russin och margarinbitar.

Sen kom stormvindarna.

Med tanke på att fröautomaterna just nu dinglar horisontellt i stormbyarna, med fara för att lossna, känns det inte som om det är läge att lägga ut små lätta, vinddriftiga nigerfrön just nu.

Jag får hoppas på stillsammare väder till nästa helg. Lägga ut fröna då. Och hoppas på att de ser till att jag får räkna in grönsiskor i min rapport.

Skenet bedrar

Den som kan sina viltspår skulle nog dra slutsatsen att här har en hare lite glatt kommit skuttande förbi mina odlingslådor. Två efter varandra följande steg som avslutas med ett jämfotahopp. Typiskt harspår.

Men ack så skenet kan bedra.

Detta var ingen hare. Det var en Gunnar som inte gillar snö men som var tvungen att ge sig ut och kissa. När det väl var avklarat gällde det tydligen att ta sig tillbaka fortast möjligt. Ju mindre tid i snö, desto bättre. Följaktligen en rusning i sporrsträck mot altandörren och en snöfri säkerhet inomhus. Och fotspåren i detta sporrsträck av en gul liten katt är alltså nästintill förväxling likt en hares fotavtryck.

Som sagt. Skenet bedrar.

(”Skenet bedrar” är för övrigt den svenska titeln på en rätt rolig brittisk humorserie, ”Keeping up appearances” om att låtsas vara en smula finare än man är. Vilket Gunnar förstås aldrig skulle komma på tanken att eftersträva – han är ju katt och alltså redan i toppen av hierarkin…..)

Vad jag kunde om fåglarna kring mataren

En god vän kom förbi med en kuvertjulklapp till mig och maken. ”Öppnas först på julafton”, stod det. Vi lydde. Och när väl julaftonen infann sig och vi fick lov att öppna, gjorde vi det med ett gott skratt.

I dessa coronatiders begränsade möjligheter att umgås hade vi fått en bunt julquiz, inklusive facit, att utföra själva hemmavid istället för vid ett gemensamt julfirande så som man brukar. Omtänksamt och finurligt.

Ett av quizen handlade om fåglarna vid mataren. Efter att ha gjort en relativt slät insats på de övriga quizen, där temat var frågor om jul (inte f-n vet jag hur många revben en gris har) såg jag nu möjligheten till revansch. Fåglar har jag ju koll på.

Ett fint utformat och gediget quiz. Jag skred till verket, full av tillförsikt.

Tio frågor om fåglarna kring mataren. Enkelt, kan tyckas.

Hur det gick? Tja. I förhållande till övriga quiz – toppen. I förhållande till vad jag väntat mig – nja.

8 rätt av 10 blev det.

Men vad fan. Entitor och talltitor kan ju ingen skilja på annat än om man ser båda två samtidigt. Och nu vet jag i alla fall hur en starholk ser ut.

Tack Anna för kul quiz!

En god jul

Ser ut att bli en god jul i år. Det blev kallt, det blev snö, det blev sol. Och min fågelmatning är äntligen full med fåglar igen.

Jag ser det som att jag fick en massa fina klappar: koltrastar, steglitser, talgoxar. Och en ekorre.

Och en gul katt i sängen. Som vanligt.

God jul på er allihop.

Koltrastarna tillbaka vid fågelmatningen. Äntligen.

Flott med fläkt

Häromdagen beslöt jag mig för att det var dags att göra rent filtren i köksfläkten. Det står i bruksanvisningen att det ska göras en gång i månaden. Jag tänker att man kan tolka det lite fritt. Varje månad kanske man kan tolka som samma månad varje år, typ? Jag gör åtminstone rent dem samma månad varje år, tänker jag.

Men skämt åsido. Naturligtvis är det viktigt att göra rent sina fläktfilter. Och helst förstås oftare än vad jag gör. Inbränt fett och damm kan ta eld och orsaka brand i luftkanalen. Det är väldigt oskojigt, särskilt när man bor i hus. Det hände grannen när han skulle göra popcorn.

Så jag kavlade upp ärmarna, tog ett andetag och tog sen loss de två flottiga, halvsmutsiga metallfiltren för en grovrengöring med Yes och hett vatten i tvättstugan.

Och fick verkligen svart på vitt att det var ett tag sen sist.

Någon gång under det gångna året hade tydligen en av våra husspindlar gjort bedömningen att fläktinnanmätet var ett ypperligt ställe att slå sig ner på. Det var nämligen spindelnät i hela fläktkåpan. Kors och tvärs under motorn och ut till kåpans kanter.

Inte riktigt det jag väntat mig att hitta i min fläkt. Och spindelnät är ju som ett kvitto på att ”här har ingen varit på länge”, typ. Jag kände mig lite träffad. Och lovade mig själv återigen bot och bättring.

Men medan jag städade bort spindeltrådarna (av upphovsmakaren själv syntes inga spår) och övrigt fläktkladd kunde jag inte låta bli att fundera över spindelns val av fångstmark. Vad i hela friden hade den egentligen tänkt sig fånga för mat i sitt nät? Inne i en köksfläkt?

Det blev nog mer stekstänk än steklar, tänker jag.

Uteblivna gäster

Man kan ju tycka att när det är svinkallt ute så borde det vara fullbelagt vid fågelmatningen. Jag menar, vi har haft tjugo minusgrader. Tjugo. Det är inte att leka med. För egen del blir jag vrålhungrig efter bara någon halvtimme ute i kylan eftersom det kräver så mycket energi att hålla värmen. Hur ska det då inte vara för de små befjädrade lättviktarna som är utomhus dygnet runt?

Så jag har öst ut käk i fågelmatningen. Smör på trädstammarna (till hackspettarna), äpplen på pinnar (till koltrastarna), hackade talgbollar och ostbitar (till större fåglar), russin (också koltrastar) och solrosfrön i matarna och på marken (till alla). En j-a buffé, helt enkelt. Varje morgon.

Men intresset är lika svalt som temperaturen.

Skatorna har, med stöd av kråkorna, i och för sig förnöjsamt satt i sig det mesta av talgbollarna och osten. Men russinen är ratade. Frömatarna fortfarande fulla. Alla äpplen är kvar. Vilket betyder att inte ens rådjuren har behagat dyka upp, alltså.

Gårdagens buffé var nästintill orörd i morse. Frånsett några nävar uthällda solrosfrön på marken som gladde en av traktens ekorrar och som ilsket skuttade bort när jag kom för att servera dagens. Och den här gången var faktiskt smöret på trädet borta. Om det var hackspettarna eller skatorna som tagit hand om det lämnar jag dock osagt.

Men visst är det intressant? Att ingen äter? Trots kylan? Och det är inte första gången. Det brukar vara så här varje höst/förvinter.

Makens teori är att någon annan matar någon annanstans, med kanske godare käk eller bättre buskage omkring att gömma sig i. Så är det säkert. Och gott så. Det viktiga är ju att fåglarna får mat i sig och överlever. Men det vore ju kul om de kom hit också, någon gång emellanåt.

Jag kanske ska göra som alla andra företag nu för tiden och skicka ut en enkät till de uteblivna gästerna: ”För att göra din upplevelse bättre vill vi veta vad du tycker om oss! Svara på några korta frågor. Det tar bara några minuter. Tack för din medverkan!”

Fågelmatning med stort utbud – men utan gäster

Små ljuspunkter

Så här vackert kan det se ut en tidig morgon i slutet av november. Utsikt från Liljeholmskajen mot Årstabron och Årsta holmar bortanför den. Nyfallen snö och några minusgrader. En vaknande vintersol med rosa morgonhimmel. Några storskrakar som makligt patrullerar viken i förgrunden.

Trots skenande elpriser och oväntad superkyla finns det små ljuspunkter. Som en vacker vintermorgon till exempel.

Årstaviken/Liljeholmskajen, 23 november 2021

En annan ljuspunkt är att Gunnar nu äntligen är på bättringsvägen. Det krävdes ett extra besök hos veterinären i fredags där han fick ett nytt dränage, eftersom varbölden inte läkte ut som den skulle. Ytterligare några dagar med tratt alltså. Men han är tapper och tålmodig och imorgon är det dags för sista återbesöket. Då tas tratt, dränageslangar och stygn bort. Frihet.

”Han är ett offer för gängvåldet”, som veterinärpersonalen sa. Sant. På sitt sätt. Man måste väl försöka se det med någon slags galghumor, antar jag. Om man ska orka.

På temat saker man kan irritera sig på

Jag försöker så gott jag kan, förmår och orkar att leva miljövänligt. På flera sätt. Ett av dem är att sortera ut mitt matavfall. Då kan det komposteras av det lokala renhållningsföretaget och bli till värmeenergi eller nåt, istället för att bara eldas upp som de vanliga hushållssoporna gör. Finfint.

Man måste bara vara noga med vad man slänger i kompostpåsen. Bara matrester, tepåsar, kaffesump och sånt. Inga tandpetare, bomullstussar eller krukväxter. Och framförallt inte klisterlappar.

Därför blir jag så trött på att mataffärerna envisas med att sätta just klisterlappar på sin frukt. Som ICA. De sätter inte bara en, utan TVÅ klisterlappar på sina Ingrid Marie-äpplen.

Varför då? Exakt vad tillför en sån lapp till att börja med? Jag vet redan att jag har handlat just Ingrid Marie-äpplen på just ICA, jag behöver ingen lapp för att påminnas om det. Eller är just ICAs Ingrid Marie-äpplen särskilt unika? Så unika att det måste framhållas att det är just ICAs äpple jag håller i? För det fall man skulle råka gå in i en annan affär och köpa äpplen där också? Gud förbjude att de skulle kunna blandas ihop? Eller?

Jag tänker att chansen är rätt stor att det ändå skulle vara Ingrid Marie-äpplen från samma grossist. Som levererat till både ICA och den andra affären. Och att vi som handlar äpplena struntar rätt friskt i själva klisterlapparna. Vi vill åt själva frukten. Och få slippa hålla utkik efter dumma lappar på den som man riskerar att råka få med i sin matkompost. Och bli en miljöbov.

Så. Nu har jag gnällt färdigt.

Livskraftig

Kommer ni ihåg den där novemberkaktusen från i somras? Som rasade ned, splittrades och dog och sen fick återuppstå i ny form genom de grenar som kunde räddas? Och som – framförallt det, faktiskt – fick bo i planteringsjord för utomhusbruk?

När väl den konkurrerande maskrosen, som osynligt och en smula lömskt följt med utomhusjorden in, var avlägsnad ur bilden fick den fart, kaktusen. Växte och trivdes rent ofantligt. Inte ens mina ogröna fingrar har lyckats ta död på den.

Och nu, i november, ganska exakt tre månader efter pånyttfödelsen, har den börjat BLOMMA.

Alltså, blomma? Det brukar ta minst TVÅ säsonger innan en nyplanterad novemberkaktus ens kommer på tanken att börja blomma. Två. Säsonger. Och nu står den här, grön och frodig med flera knoppar och blommor, hur nöjd som helst med livet.

Det var tydligen en bra idé att använda utomhusjord. Det var väl mycket näring, tänker jag. Där ser man. Kanske något att ha i åtanke när jag i vår ska försöka rädda fikusarna som flämtar i köket.

Nöjd yngling av novemberkaktus