Har ni förankrat det med Gunnar?

Hade ett samtal med grannen, Gunnars husse, för några veckor sen. Vi hade en nyhet att berätta.
– Jo, det är så här, vi har precis köpt en sommarstuga, sa jag. I södra Norrland. Så vi kommer vara borta en del i sommar.
– Oj, vad kul! sa grannen, ärligt menat. Och la till: – Men har ni förankrat det med Gunnar?

Nä. Det hade vi ju inte. Eller jo, jag hade ju förklarat det för Gunnar men jag tror inte han lyssnade. Han var för upptagen av att trycka i sig tonfisk.

Men så ligger det till i alla fall. Vi har efter flera års letande nu blivit med sommarstuga, i Gävleborgs län. Ett litet skogshuggartorp från 1929 mitt ute i nästan ingenstans. Närmsta större stad är Ockelbo drygt 3 mil bort.

I början av juni betalade vi handpenning och i fredags, 5 juli, var det så äntligen dags för tillträde. Vi packade bilen full och gjorde oss redo för först skuldsättning och nyckelutlämning på mäklarkontoret i Sandviken på eftermiddagen och sen den första helgen i vår nyförvärvade stuga. (Men innan vi kunde åka iväg fick vi förstås lyfta ut Gunnar som på sedvanligt sätt parkerat sig i min säng efter att ha tjatat till sig frukost. Han var inte alls nöjd med att bli utkörd i kylan och stormen. Men vad skulle vi göra?)

Framåt fyratiden på eftermiddagen stod vi så där på gräsplanen framför vårt nyförvärvade torp. Lite halvt skräckslagna över vad vi gett oss in på, men samtidigt glada. Det blev en kylslagen första helg i stugan – runt 12 grader och rätt mycket regn. Och tonvis med mygg och knott. Så vi satt inomhus framför kaminen i fleecetröjor och raggsockor och skrev en inköpslista på vad vi skulle komplettera stugan med. Allt ifrån smörknivar och kuddar till röjsåg och en helt ny mulltoa. Det blev en lång lista kan jag säga. Och dyr.

Vid lunchtid på söndagen hade vi frusit färdigt. Dessutom såg maken ut som om han hade vattkoppor efter alla knottbett. Så efter att ha stängt av vatten och el och tömt dasset vände vi hemåt. Lite omtumlade av alla nya intryck, lite rädda inför allt som skulle behöva göras men på det stora hela rätt nöjda med vår nya stuga.

Och vi hann inte mer än parkera på uppfarten några timmar senare förrän Gunnar kom lunkande. Han stövlade in i huset och krävde mellis innan vi ens hade burit in packningen. Personalen hemma igen, ordningen återställd.

Så tja. Förankra stugköpet med Gunnar? Jag börjar undra om det ens är möjligt.

Annonser
Publicerat i Allmänt, Katter | Märkt , , , , , , | 9 kommentarer

En utmaning för Gunnar

Jag tyckte faktiskt lite synd om Gunnar.

Först var vi bortresta i nästan en vecka för någon fånig fjällvandring. Sen, när vi äntligen kom hem och ordningen enligt honom kunde återgå till det normala, gick det inte mer än några dagar förrän det plötsligt flyttade in en annan katt hos oss. En annan katt!

För så var det. Under ett par dagar i förra veckan var vi kattvakt åt mina föräldrars innekatt My medan de var bortresta. My är en mycket stor, mycket gammal och mycket bestämd kattdam – som inte var det minsta förtjust i att en tanig liten hankatt av halva hennes storlek skulle tillåtas springa runt i hennes revir, hur tillfälligt sagda revir än var.

Hon hade inte varit hos oss mer än en dryg timme förrän det körde ihop sig. Jag hade lyft ut Gunnar ur huset strax innan My anlände, men det visade sig att han hängde kvar i trädgården utom synhåll. Jag tog med mig My ut på en promenad i trädgården – hon kan tjata rätt envetet – och hade nästan kommit runt huset när Gunnar dök upp, fick syn på oss och försiktigt smög ifatt. Jag höll andan, beredd på det värsta – en fräsande och spottande Gunnar och en lika fräsande och spottande My som slogs som samma revir. Hur skulle det här gå?

Men nä. Gunnar var hur fredlig som helst. Gick fram och nosade lite försiktigt på Mys svans, alldeles lugn, inte ett ljud. Ville bara bli kompis. Och så vände sig My om och blev varse den lille inkräktaren – och fräste ifrån omedelbart. Gunnar blev helt överraskad, fräste knappt tillbaka, utan vände sakta och gick därifrån. I och med det visade han sig helt underlägsen och att det var My som bestämde.

Men dessvärre drog han sig bort mot altandörren vilket inte My kunde tolerera. Tänkte han ta sig in?! In i hennes hus?! Hon stretade efter så fort hennes små ben och stora kroppshydda tillät och nöjde sig inte förrän hon jagat honom helt på flykten.

Tja. Något annat var ju inte väntat. Det går inte att ha två katter, som aldrig tidigare träffats, i samma revir utan strid. Det är så de klargör vem som bestämmer. Jag är bara glad att det gick så stillsamt till, utan blodvite och slagsmål. Gunnar tog i och för sig hämnd på sitt sätt, genom att revirmarkera halva vår trädgård.

Jag trodde förstås att Gunnar skulle hålla sig borta nu. Men nä. Han ville inte ge upp. Han var, trots det hårda bemötandet, oerhört nyfiken på My och verkade angelägen om att göra hennes bekantskap. Han kom tillbaka flera gånger, fortsatte smyga runt på tomten, kikade in genom altandörren när den råkade stå öppen. Vi höll koll så att de inte skulle ryka ihop. Vid något tillfälle senare på kvällen lät vi honom faktiskt smyga in. Han var hungrig och ville äta lite ur sin egen matskål i köket. Vilket gick bra ända tills My fick syn på honom från soffan där hon draperat sig. Hon fräste, reste sig hotfullt och fick honom att ta till flykten igen, ut genom altandörren. Sen såg vi honom inte mer den kvällen.

Dagen efter fick, för husfridens skull, My sin frukost inomhus och Gunnar sin utomhus innan vi åkte iväg till våra respektive arbeten. Det tycktes som om vi nu hade två katter att utfodra och underhålla. Det lustiga var att ingen av dem ju var vår egen. Hm.

Jag gick hem lite tidigare för att inte My skulle behöva sitta ensam så länge och tog ut henne på ännu en promenad. Hon njöt av den varma sommarbrisen och tuggade i sig av gräsmattan (gräs som senare på kvällen, efter viss bearbetning, återfanns i min säng i form av en spya men det är en annan historia) medan vi lunkade runt på tomten. My höll vaksamt utkik efter Gunnar förstås, men allt var frid.

Tills han plötsligt dök upp från köksrabatten, där han tydligen legat och sovit, och anslöt sig till oss på gräsmattan. Glad och kelig och lika angelägen som vanligt att bli kompis med My. Som också som vanligt var lika angelägen om att inte bli det. Fräs, morr och mera fräs. Gunnar fräste lite försynt tillbaka innan han återigen fann det för gott att avvika. Han slank igenom häcken och lufsade över gatan, uppför backen till sitt eget hem och försvann över krönet.  Det skar lite i hjärtat när jag såg honom trampa iväg. Han ville ju bara vara snäll. Jag hade aldrig varit med om maken till en så snäll och generös katt i en revirstrid.

Jag satt kvar med den gräsätande surpuppan ett tag. Vi tittade på insekter (jag) och åt gräs (My). Det gick en stund. Vi satt där och trivdes i den varma sommarkvällen. Och så fick jag plötsligt se Gunnar komma springande nerför sin backe igen. Fort och stolt, svansen högt. Den där hållningen kände jag igen. Och jag hann inte mer än tänka det förrän han började jama på det där ihållande sättet som en katt som fångat ett byte gör. Medan han fortsatte över gatan, över trottoaren och sen tog ett vigt skutt in genom vår häck igen kunde jag se att något dinglade ur munnen på honom. En liten skogsmus.

Och döm om min förvåning när han fortsatte över gräsmattan fram till My och på behörigt avstånd stannade och släppte ner den lilla döda musen framför henne. Sen backade han, satte sig och tittade förväntansfullt på henne.

En present! Gunnar hade kommit med en alldeles nydödad liten skogsmus som present till My! Jag blev faktiskt alldeles rörd. Vilken kille! Han gav verkligen inte upp! Han gjorde allt för att de skulle bli kompisar.

Mindre skogsmus
Foto: /www.sydved.se

Men My var förstås och tyvärr inte lika imponerad. Hon ägnade knappt musen en blick. Istället väste hon åt Gunnar, sin vana trogen. Men det inte var lika ihållande som vanligt. Faktum var att hon nästan direkt drog sig tillbaka och smög sig upp på förstutrappan. Där blev hon sittande. Lämnade gräsmattan och musen åt Gunnar. Kanske var hon på väg att ge sig trots allt. Inte så att de skulle bli kompisar, gud förbjude, men han fick tydligen dispens nog att uppehålla sig på tomten. Det var generöst för att vara henne. Eller så orkade hon bara inte bråka längre.

Hur som helst. Efter detta rådde någon slags väpnat stillestånd så länge båda var utomhus. Inomhus var dock Gunnar fortsatt ovälkommen. Han fick vackert äta på altanen.

Kort därefter var dock Mys vistelse hos oss till ända och hon fick åka hem igen. Nu kunde Gunnar tryggt återvända till sin vanliga vardag hos oss. Men det tog säkert två dagar innan han obehindrat började gå in och ut som vanligt. Han var mycket, mycket försiktig i början. Spanade i alla upptänkliga vrår för det fall där skulle sitta en svartvit, stor katt och fräsa åt honom. Och han vägrade äta inomhus till en början. Men sedan några dagar, som han för övrigt spenderat nästintill helt och hållet hos oss istället för hemma (nästan som om han vill kompensera), är han precis som vanligt.

För egen del är jag glad över att det gick så bra som det gjorde. Det är sannolikt att vi behöver passa My flera gånger och minst lika sannolikt att Gunnar kommer fortsätta hänga här. Nu vet vi att det går att kombinera.

Men han får väldigt gärna sluta bära hit döda möss. Med Mys present och dem vi själva har förärats ett par gånger tidigare börjar det bli fullt av dem i diket nu.

Publicerat i Däggdjur, Katter | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Dialoger från fjällvandringar

Vid starten av den första vandringen, första dagen:
– Åh, jag hoppas vi får se några lavskrikor!
– Jag också, det vore jätteskoj!
Några timmar senare:
– Tror du vi kommer få se något annat än lavskrikor?

– Vänta lite, jag ska fotografera vattenfallet härifrån.
– Då håller jag i dina kryckor så länge.
– Nej, det är lugnt, jag lutar dem mot räcket här bara.
– Visst. Och så välter de, som de har gjort de senaste hundratalet gångerna du ställt ifrån dig dem, och så trillar en av dem ner i forsen härunder och så är den kryckan borta för alltid och du kommer inte att kunna ta dig härifrån.
– (mumlar surt)
– Så, ge mig kryckorna nu.
– … jajaja, okej då.
Lite senare:
PLUMS!
– Oj vad hände?
– Jag skulle ta ett foto av dig där borta vid strandkanten utan att du såg. Och så…
– … tappade du kryckan i ån, va?
– Öh, ja….. Men jag hann få tag i den innan den fördes bort av strömmen. Sådetså!
– Jahaja. Jag säger inte ”vad var det jag sa”.
– Fast det gjorde du ju precis….. Okej, jag vet, jag ger mig, du hade rätt. Som vanligt.

– Men hjärtat, du har ju ett stort MOLN av myggor runt huvudet!
– Jotack, jag vet det. Sticks gör de också.
– Men du tog väl myggmedel på dig? Rätt rejält också?
– Ja det är klart.
– Behöver du stryka på mer? Ska vi stanna?
– Nej. Det hjälper inte.
– Men –
– Jag tror inte myggorna vet om att jag har myggmedel på. Eller så struntar de i det.

– Jag visste inte att man kunde bli myggbiten i handflatan. Det kliar något djävulskt.
– Testa att bli biten bakom örat. Och sen ha en glasögonbåge på. Sen kan vi snacka.

– Hur känns det i benet efter dagens vandring? Har du ont?
– Nä, det är faktiskt inte jättefarligt. Men knäskruvarna jäklas lite.
– Ska jag hämta skruvmejseln?
– Haha, rolig du är.

Publicerat i Allmänt, Fåglar, Insekter | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Fulufjället, Njupeskär och strömstaren

Den 22 februari låg jag nyopererad efter benbrottet och slevade i mig min efterlängtade sjukhusfrukost när min opererande läkare kom in för att kolla läget och peta på benet. Jag ställde då en av mina mest angelägna frågor som surrat runt i huvudet ända sen olyckan:
– Vi har en fjällvandringsresa inplanerad i midsommar. Kommer jag att kunna åka?
Läkaren räknade antal månader tyst i huvudet en stund medan jag ängsligt väntade och sa sedan:
– Jo, det ska nog gå bra, förutsatt att du håller dig på leder, inte går för långt, inte bär tung packning och inte klättrar omkring i terrängen.
– Absolut! sa jag medan jag andades ut och hurrade invärtes. Det där skulle jag nog kunna ordna. Vår resa skulle bli av!

Och det blev den. Nu har jag varit i Fulufjället. Jag har vandrat till vattenfallet Njupeskär för att se strömstaren. Jag har varit vid Fuluforsarna, jag har sett Göljådalen och jag har vandrat upp på Fulufjellet på den norska sidan, ända upp ovan trädgränsen på kalfjället. Jag har vandrat på spänger, på skogsstigar och på lutande fjällsluttningar.  Jag har kämpat mig fram på steniga uttorkade bäckbottnar och tagit mig över nedfallna träd.

Allt detta har jag gjort med kryckor.

Långsamt och målmedvetet och med lite jävlar anamma. Och förstås till många medvandrares häpnad. Jag misstänker att jag är en av de första som fjällvandrat med kryckor. Det kräver ju en viss envishet. För att inte säga dumhet. Eller kanske bara övertygelse och önskan om att få en dröm uppfylld.

Det huvudsakliga målet med resan var att ta sig till Njupeskär, som med sina 93 meter är Sveriges högsta vattenfall och ett känt område för ovanliga mossor och lavar, lappljung och förstås strömstarar. Den leden var den längsta under resan. Totalt fyra km, två dit och två hem. Som tur var hade leden just handikapps- och barnvagnsanpassats, så det var träspänger nästan hela vägen. Det underlättade betydligt. Ändå tog det lång tid och krävde många raster för att jag skulle orka. Backar, både upp och ner, är jobbiga med kryckor och det gällde att vara försiktig så att jag fick fäste för både kryckor och fötter på det varierande underlaget med stenar, rötter och grus. Mardrömmen vore att halka och skada sig igen.

Med full koncentration på marken för att sätta kryckor och fötter rätt var det svårt att hinna se och uppleva omgivningarna, men på vägen dit lyckades vi ändå bocka av ett av våra ”djur vi vill se på resan”: lavskrikan.

Lavskrika
Foto: sv.wikipedia.org

De var precis så oskygga som utlovat och de följde oss vandrare genom hela skogen, från träd till träd, ständigt tjattrande med sitt genomträngande läte. Vackra och coola fåglar som sägs äta ur handen på en, förutsatt att det är falukorv man serverar.

Vi hade ingen korv och var därför ointressanta, så vi strävade vidare längs stigen. Efter en till synes lång kamp mot trädrötterna, stenarna och myggen öppnade sig plötsligt träden och vi var framme vid Björbäcksstugans rastplats och utsiktsplats. Nu kunde vi rentav se vattenfallet! Äntligen! Det var bara knappt 500 meter kvar – vi var nära!

En sista utmaning nerför en brant trätrappa, ännu en spång – och så var vi framme! Framme äntligen! Vi hade gått hela vägen till vattenfallet! Sträckan på knappt 2 km hade tagit oss nästan 1,5 timme, men jag hade klarat det. Trots benbrott. Med kryckor. På en vandringsled. Lyckan var stor kan jag säga.

Det där med strömstaren då? Ni som hängt med ett tag vet att jag varit sugen på att få se den fågeln ett tag. Det var delvis därför jag ville åka till Fulufjället, och det var förstås också därför jag åkte till Tyresö den där ödesdigra dagen i februari. Den dagen då jag fick ett benbrott istället för en strömstare.

Vid Njupeskär fick jag inget benbrott. Men tyvärr fick jag ingen strömstare heller. Det närmaste jag kom var informationstavlans bild på en. Vilket förstås var lite tråkigt.

Men vad fan. Det var ju inte hela världen, insåg jag. Det kommer fler chanser, inte minst hemmavid. Jag var faktiskt mer stolt över att jag lyckats ta mig fram hela vägen. Och man kan ju inte beställa fram fåglar, så att säga. Som fågelskådare får man tacka för det som bjuds.

Dessutom visade det sig att Njupeskär hade fler fågelarter att bjuda på än strömstarar och lavskrikor. Ringtrasten skulle tydligen vara en vanlig rackare. Den hade jag aldrig sett. Och under över alla under – när vi lämnat fallet och tagit oss en bit uppför berget igen för att fika där det var tystare och torrare (det låter och stänker rätt mycket om ett vattenfall) såg vi flera ringtrastar komma farande längs bergssidornas lösa stenar, på jakt efter mat. Vilken bonus!

Och som om inte det var nog fick vi höra ljungpiparens ödsliga rop strax ovanför oss. Vi såg den aldrig. Men lätet påminde oss om fjällens ödslighet och vår egen litenhet i den storslagna och vackra miljön.

Det blev en kopp kaffe till medan vi begrundade den vackra utsikten innan det var dags att börja sträva hemåt på leden som nu fortsatte genom gammelgranskogen. Vi passerade flerhundraåriga granar som stått där ända sedan Gustav Vasas tid. Då tystnar man i vördnad.

Tillbakavandringen gick utan missöden men med samma vedermödor i form av backar, rötter, stenar och en ohemul mängd mygg. Väl tillbaka vid nationalparkens entré unnade vi oss en mycket sen lunch i form av våfflor med hjortronsylt (vilket verkar vara någon slags paradrätt på samtliga turistställen i Norrland. Inte för att vi klagar).

Vi pustade ut och kliade våra myggbett. Sen skålade vi i ännu en kopp kaffe för vår lyckade fjällvandring. Den blev ju verklighet. Trots kryckor.

Publicerat i Allmänt, Fåglar, Vatten | Märkt , , , , , , , , | 12 kommentarer

Glad midsommar, lite efteråt så där typ

Igår kväll rullade vi äntligen in på vår uppfart efter över åtta timmars bilfärd från Dalafjällen. Där hade vi spenderat en knapp veckas semester med fjällvandring som avslutades med midsommarfirande. Ett midsommarfirande med sisådär tusentalet gäster. I form av mygg och knott.

Jag återkommer med någon slags skildring av resan när jag kommit igenom tvätthögen, trädgårdsvattningen och vilat upp benet en smula. Och kanske, kanske slutat klia på alla insektsbett.

Tills vidare önskar jag i alla fall glad midsommar lite så här i efterhand.

Gunnar hälsar också. Han är mycket nöjd med att vi är hemma igen. Ordningen är återställd och personalen tillbaka i tjänst. Då kan man sova gott i köksängsrabatten.

Publicerat i Insekter, Katter | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Lite lättare att vara ekorre

Tja. Det gick bättre för ekorren än för ringduvan i förra inlägget. Ekorren är onekligen en mästare på att hålla balansen och stjäla frön ur fröautomater.

Den kanske kan erbjuda kurser till ringduvor?

Fast då måste jag inhandla mycket mer solrosfrön. Så det räcker åt alla.

Publicerat i Ekorrar, Fåglar | Märkt , , , | 4 kommentarer

Det är inte lätt att vara ringduva

I förmiddags blev jag vittne till hur en hungrig ringduva försökte lösa sitt frukostproblem vid vår fågelmatning.

Det brukar vara gott om solrosfrön på marken men med alla ungfåglar som flaxar omkring och koltrastar som dammsuger marken på frön och maskar var det för tillfället slut. I frörören fanns det kvar, men de är ju anpassade för små mesar, inte stora feta duvor. De får inte plats på de små sittpinnarna framför fröhålen.

Så vad gör en hungrig duva då? Jo, den försöker naturligtvis äta ur fröhålen i alla fall.

Duvan slog sig ner ovanpå en sittpinne på själva ställningen och försökte sedan sträcka sig så långt det gick för att nå fram med näbben till närmaste fröhål. Tyvärr var fröhålet precis utom räckhåll. Det spelade ingen roll hur många gånger duvan försökte. Det slutade varje gång med att den tappade balansen, flaxade vilt med vingarna och närapå ramlade ner.


Förbereder sig… tar lite sats och börjar sträcka sig fram mot det högra röret….


… parerar med stjärten och vingarna – men tappar balansen. Igen.

Men den försökte. Igen och igen. Sträckte sig fram, lite till – och tappade balansen. Hela tiden samma resultat. En dåres envishet.

När jag skrattat färdigt gick jag upp för att fylla på fågelmatningen. Jag tyckte synd om den stackars hungriga tjockisen. Så jag såg förstås till att lägga frön på marken så den kunde få den frukost den jobbat så hårt för. Duvan flaxade givetvis skrämt iväg när jag kom klivande, men avvaktade i en rönn inte alltför långt bort.

Och jag hann inte mer än in med fröburken förrän duvan var tillbaka. Och som ett brev på posten anslöt sig hans (hennes?) fyra polare. Frukosten för det lokala duvkollektivet var räddad. Sån tur.

Och kunde intas utan fler pinsamheter på duvornas bekostnad.

Publicerat i Fåglar | Märkt , , | 15 kommentarer