En annan slags vinter

Ja ni. Den här vårvintern är ju intressant. Och med vårvinter menar jag det faktum att det råder plusgrader och vårtemperaturer och att det inte finns en gnutta snö.

Visst är det trevligt att inte behöva skotta snö och slippa vara rädd för att halka och råka bryta benet igen. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha vinter. Innan det blir vår. I den ordningen.

Blidvädret för ju med sig att växterna blir förvirrade och tror att det är dags att sätta igång tillväxten. Jag har sett nytagna bilder på blommande gullvivor i Stockholmstrakten. Hemma i min egen trädgård är det blåbärstrybusken som är felinformerad. De små knopparna har redan börjat slå ut. I januari. Nej, säger jag. Dålig idé! Men den lyssnar inte. Och jag är rädd att den kommer fortsätta i samma stil om mildvädret fortsätter. Vilket innebär att den kommer ha blommat över när humlorna vaknar i april och behöver mat. Vilket vore synd, för det är hela anledningen till att jag planterade den där busken till att börja med.

Det andra bekymret är alla solrosfrön som möglar i fågelmatningen. Allt regn och sen mildvädret på det gjorde att fröna svällde. Och eftersom det var varmt var inte fåglarna hungriga så det blev ingen omsättning på fröna. Och möglet var ett faktum. När det var som värst kloggade fröbehållarna igen fullständigt med möglig frösörja. Inte särskilt aptitligt. Släng, gör rent, häll i nytt. Repeat.

Nu har det tack och lov inte regnat på ett tag, så i behållarna är det fortfarande fräscha fina frön som gäller. Men några fler middagsgäster vore inte fel. Särskilt med tanke på den stundande fågelräkningen i helgen. En snabbtitt i lördags gav två blåmesar och en koltrast. Och sen inget mer. På hela dagen. Suck. Det bådar inte gott.

Men vad fan. Det är skönt att vara ute. Och jag får väl istället gilla läget? Se fram emot att stå där i mildvädret, njuta av solen och räkna in de fåtaliga befjädrade gäster som behagar dyka upp i helgen. Kanske att man törs tänja på reglerna och räkna in även dem som sjunger sin vårglädje i trädtoppen? Det är ju ändå vid matningen, tänker jag. Bara lite högre upp.

Man upphör aldrig att förvånas

Jag trodde jag varit med om det mesta när det gäller Gunnar vid det här laget. Hur kunde jag tro något så dumt. Man upphör aldrig att förvånas när det gäller katter.

Det var en av kvällarna förra helgen. Vi hade något slags fredagsmys. Det var förvisso inte en fredag men det var åtminstone någon av julhelgernas alla lediga dagar, och då får man ha myskväll med något gott att äta och en bra film att titta på. På vårt bord denna kväll stod två koppar rykande te och en påse ostbågar.

Jag hade just ställt ner teet och slagit mig ner i soffan bredvid maken. Gunnar hade valt att göra oss sällskap denna kväll och stod som bäst och trampade runt i makens mage för att hitta en lämplig sovställning, spinnandes. Maken var inte lika begeistrad men snäll som han är lät han Gunnar hållas, trots sin kattallergi.

Jag gladdes en smula i hemlighet åt att det denna gång inte var min mage som perforerades av Gunnars klor. Jag sträckte mig fram för att starta filmen och påbörja vår myskväll. Sen öppnade jag påsen med ostbågar med det berömda ”Estrella-rycket” – riitsch!

Och SVISCH! så kom en gul pälsklädd blixt farande. Maken hann knappt ge ifrån sig ett ”Ouff!”, föranlett av att Gunnar tog avstamp i hans mage, förrän Gunnar var halvvägs nere i ostbågepåsen.

Jag hann inte ens bli förvånad. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde. ”Nähä du!” sa jag bestämt och ryckte undan påsen innan han dreglat ner hela innehållet. Men Gunnar följde efter. Den här skatten tänkte han uppenbarligen inte ge upp. Jag höll påsen högt medan Gunnar ivrigt trampade runt, nu i min mage förstås, med blicken stint fästad vid den eftertraktade påsen som han inte släppte ur sikte. Efter en stunds parerande insåg jag att det inte fanns någon chans att jag skulle få äta mina ostbågar i lugn och ro. Det var bara att gilla läget.

Och så kom det sig att jag fick inleda filmkvällen med att mata en katt med ostbågar en och en i handflatan, medan teet kallnade i koppen och maken skrattade.

Som tur var nöjde sig Gunnar efter bara ett par stycken innan han hoppade ner ur soffan för att ägna sig åt en nogsam tvättning i makens säng istället. Man blir ju smutsig av att äta ostbågar. Jag blev smutsig av att andra åt ostbågar på mig. Men efter avtvättning av kattdregel och upplösta ostbågesmulor kunde jag återuppta min filmkväll – och själv äta några.

En katt som äter ostbågar. Ja jisses.

Katten Sippo (inte Gunnar) äter ostbågar.
Foto: https://kattensippo.wordpress.com/2010/12/09/mums-gos/

Vi har sett den!

Japp, vi har också sett den. Flera gånger, faktiskt. Fågeln på alla fågelnördars läppar denna höst:

Tallbiten.

Namnet till trots handlar det alltså om en fågel, inte ett materialval till snickerier. Jag har hört talas om den tidigare men aldrig förväntat mig att se den. Kanske var det därför som det inte var det första artnamn som rann upp i huvudet när den väl visade sig.

Första gången var i Bollnäs när vi satt och åt hotellfrukost på juldagsmorgonen. Jag spanade ut genom fönstret och såg ett gäng rödaktiga fåglar med kraftiga näbbar kalasa på röda bär i buskaget ett par meter bort. Försökte kisa för att se bättre. Lönlöst. Ett solkigt hotellfönster och ålderstigna ögon var inte till någon hjälp. Tyckte mig se att huvudet var – svart? Aha! Måste vara domherrar! Röda fåglar, kraftiga näbbar, svarta huvuden. Kunde inte vara något annat.

Jag var så säker på min sak att jag stötte till svägerskan med armbågen och pekade. ”Kolla! Domherrar!” Och hon lutade sig fram för att se dem. Och blev i likhet med mig omåttligt glad över att få se så många fina domherrar som lyste röda mot den vita snön. Det såg man minsann inte hemma i Stockholm. Domherrar! Ha! Där ser man.

Haha, säger jag bara. Haha. Så fel vi hade. Vilket jag insåg strax norr om Uppsala.

För där mina vänner, vid Torbergets rastplats utmed E4:an några timmar senare, såg vi dem nästa gång. Fast det visste vi inte då. Men där, i en bärspäckad rönn bakom toalettbyggnaden, satt de. Röda fåglar med kraftiga näbbar som lustfyllt knaprade i sig bärkärnor, ignorerande oss där vi sakta vågade oss närmare för några foton. Vi hade aldrig sett sådana fåglar. För stora för att vara finkar eller domherrar, och inte var det törnskator… Vi språkade med en annan bilrastande fågelnörd som också vågat sig närmare för foton. Han visste inte heller vad det var. Han gissade på rostfink. Vilket inte ens är en art som existerar. Det säger lite om förvirringen vi alla kände. Gissningar hejvilt. Det var bara att ta sig hem och rådfråga fågelböckerna.

Sagt och gjort, vi tog våra foton, så bra det nu gick med mobilkamerorna, lämnade fåglarna att rensa träden kala från bär i lugn och ro och fortsatte hemåt. Jag grävde fram ”Svenska fåglar” och så började vi bläddra. Förbi de vanliga finkarna och trastarna. Vidare förbi kråkfåglar och lavskrikor. Och så där plötsligt uppenbarade den sig. Den röda fågel vi sett. Tallbiten. Stor röd trastliknande fågel som lever i Norrland men som milda vintrar rika på rönnbär gärna söker sig söderut för att festa på bär. Check! Tallbit var det ju! Vi hade fått se tallbitar! Hurra! ”Ett kryss till på kortet”, som maken sa. Jippi!

Och det var ungefär nu jag insåg att domherrarna i Bollnäs högst troligt inte varit några domherrar. Det var med största säkerhet tallbitar där också. Hm. Nåja. Det kunde varit värre. Jag kunde ju gissat på något i stil med rostfink.

Hade vi hyst minsta tvivel om att vår observation skulle vara tallbit så är det nu tveklöst skingrat av Roffe och Meggie som på sina bloggar berättar om sina observationer av tallbitar nu i december. Ni måste kolla deras bloggar. Mycket bättre foton. Och trevliga historier.

Tallbit, minsann. Ja jösses.

Tallbit Foto: fageln.se

 

Rapport juldagen 25 december 2019

10.37
Avfärd från Bollnäs efter julfirande med den Åhmanska släkten. Utfall av julafton: ännu en ny generation skrämd till tårar av den sedvanliga jultomtemasken från 70-talet och drömmer nu mardrömmar om jultomten.

10.52
Ännu ej lämnat Bollnäs. Inväntar att motorvärmare ska bli färdig och slå av för att tankning ska kunna genomföras.

11.03
Tankning genomförd. Nytt försök till avfärd från Bollnäs. Lyckas.

11.32
Snöfall vid färd över Gruvberget tilltar. Osäkerhet i bil stor – kommer vi nå fram till sommarstugan eller köra fast i snö?

11.57
Möter plogbil. Osäkerhet i bil avtar. Snöfall fortsätter.

12.23
Framme vid stugan utan missöden. Konstaterar att strömavbrott ej föreligger, endast en tjänsteovillig router. Den tjänsteovilliga routern övertalas handgripligen att börja arbeta. Kamera- och temperaturövervakning online igen.

12.42
Avfärd mot Stockholm. Fortfarande snöfall. Glädje i bil över plogad väg och vit jul.

13.54
Passerar Gävle södra. Snöfall har upphört. Snön på marken helt borta. Omgivningen brun, grå och dimmig. Glädje i bil minskar. Slut på vit jul. Dysterhet i bil tilltar.

14.54
I Stockholms län. Läget utanför bil nu om möjligt ännu brunare, gråare och dimmigare. Dysterhet i bil eskalerar.

15.24
Framme vid bostad. Dysterhet minskar. Make larmar av och bär in första vändan packning.

15.25
Gunnar stormar upp för trappan och smiter in. Dysterhet minskar ytterligare.

15.26
Gunnar utfodrad. Andra vändan packning inburen. I den ordningen.

15.33
All packning inburen. Alla familjemedlemmar hemma. Gunnar installerad i makes säng.
Dysterhet nästintill omärkbar. Lugn ökar. Hemma.

Dags för jul – men utan Gunnar

Nu drar det ihop sig till jul, hörni. 20 december idag, fyra dagar till julafton.

I år firar vi inte hemma. I år ska vi till Bollnäs för att fira en stor släktjul med makens släkt. Så i år är julstöket på hemmaplan ett minimum. Det är mer packning, städning och soptömning som ska hinnas med. Vi åker redan på söndag.

Men – den stora frågan, som jag fått jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna, av både släkt, vänner och arbetskamrater. Den stora frågan som engagerar så många och som skapar så mycken oro:

Hur ska det gå med Gunnar?

Ja, hur ska det gå med Gunnar när vi åker bort? Det har vi också oroat oss för. Denna katt som inte är vår men som ändå på något mystiskt sätt tagit över våra liv. Förra julen hängde han hos oss hela julen då husse med söner var bortrest och kattvakten som vanligt inte dög. Hur ska det gå nu när vi inte är hemma?

Men jag kan lugna er på den punkten. Jag har fått beskedet att i år åker husse inte bort. Husse kommer att vara hemma, och således har Gunnar ett uppvärmt, trivsamt hus med personal hela julen, även om vi är borta. Problemet löst och alla kan andas ut.

Om sen Gunnar är nöjd med den lösningen återstår att se.

På sistone har han nämligen hängt en hel del hos oss. Kommer för frukost vid ca 06.30 , går några timmar senare när maken åker till jobbet, väntar på altanen när vi kommer hem igen framåt 17.30, stannar på middag, går hem vid 22-tiden. Och återkommer nästa morgon.

För det mesta hinner jag skriva en lapp så att maken (som går upp lite senare än mig) ska vara medveten om att det finns en Gunnar i huset som sen ska släppas ut, men det är inte alltid jag hinner. Härom morgonen ramlade Gunnar bokstavligen in genom dörren när jag öppnade för att gå till jobbet, varpå jag bara hann med att kasta fram frukost till honom innan jag var tvungen att rusa (läs snabbstappla) till tåget. Gunnar var nöjd, men maken blev en smula överraskad när han en stund senare i sömnen vände sig om på sin huvudkudde och körde in händerna i en massa päls och fötter som han inte väntat sig hitta där. En stunds förvirring uppstod innan ett massivt spinnande utbröt och maken förstod vem pälshögen var.

Vi försöker ordna till hemvistförvirringen i god tid innan vi åker, i samråd med Gunnars husse. Nyligen hade vi den här sms-växlingen.

G = Gunnars husse
J = Jag

Onsdag 18 december kl 21:47
G: Om det dyker upp en gul katt, släpp inte in honom. Han ska vara hemma till kl 23 senast har vi sagt. 😀
J: Hahaha! Ok! 🙂

Torsdag 19 december kl 07:17
J: Han dök inte upp igår kväll. Men imorse satt han där vid halv sju, svältdöden tydligen nära förestående. Han fick frukost och maken petar ut honom sen när han åker.
G: Haha, han var här i natt men ville ha bättre mat än den som serverades vid kl 5, var missnöjd och gick. Till er då. 🙂
J: Jaha, ja det förklarar ju saken…. 🙂

Så ja, vi får se hur det går under vår frånvaro. Gunnars tillvaro hos oss får väl anses som väl etablerad vid det här laget. Numera står han rentav med på julkorten vi får från vänner. Ja jösses.

Så med ett julkort på denna envisa men trevliga katt som myser i vårt julfönster önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år!

En ful gammal kofta är bra att ha ibland

När jag är ledig brukar jag gå omkring hemma i en sån där riktigt ful stickad gammal kofta. Nopprig, vinröd och uttöjd, med stora fickor fram som har någon slags läskig silvertråd i överkanten. För att piffa upp typ. Lite tantvarning. Men den är varm och skön och praktisk. Funkar fint när man är lite frusen inne i sin av ekonomiskäl halvuppvärmda villa.

Den visade sig funka rätt bra när man är lite frusen utomhus också. Även om det inte var tanken. Det är ju bättre att ha en riktig jacka på sig utomhus i december. Men har man bråttom så har man. Vilket jag hade i lördags förmiddags.

Det väcker naturligtvis frågan: varför har man så bråttom en lördagsförmiddag att man inte hinner ta på sig jackan när man ska ut? Tja, svarar jag då. Behöver ni verkligen fråga? Om ni har följt min blogg ett tag drar ni säkert slutsatsen att det med största säkerhet handlade om någon naturrelaterad incident. Och japp. Ni har rätt. Förstås.

Det som fick mig att storma ut denna gång var det lokala gänget av steglitser.

Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html

De började dyka upp hos oss förra året, till min stora glädje. Först bara två par. Sen några till. Sen fick de ungar. De blev fler. Till slut, tidigt i höstas, hade vi nästan enbart steglitser i hela fågelmatningen. De tjattrade och slogs om först de bästa platserna, sen om alla platserna. Övriga arter fick vackert vänta i kö. Sen försvann de ett tag, steglitserna. Spårlöst borta i några veckor.

Och så, i lördags, satt jag där vid köksbordet med min kaffekopp. Tittade ut genom fönstret och gladdes åt att det var ljust och inte regnade (en ovanlighet den här hösten). Och så såg jag plötsligt ett gigantiskt fågelgäng komma svepande från vår baksida, över vägen, med sikte på den stora björken utanför Gunnars husses hus mittemot.

De var tillbaka igen. Steglitserna. Och nu var de ännu fler. De hade tagit med sig resten av släkten. Jag har nog aldrig sett så många steglitser. Vi pratar 50+.

Naturligtvis måste jag ut och se bättre. Naturligtvis var det bråttom. Naturligtvis såg jag till att få med mig det viktigaste – kikaren, mobilkameran och ett par tofflor. Naturligtvis glömde jag jackan.

Men jag hann. Jag hann se större delen av steglitsgänget i björken där de satt och frossade i björkfrön, innan de försvann. Jag hann fota dem. Och tack vare min varma, fula kofta så började jag inte frysa förrän efter 10 minuter.

Det var det värt.

Något guppar i vattnet

Igår kväll kom det sig att jag gick längs bron från Skeppsholmen tillbaka till fastlandet vid Nationalmuseum. Jag hade varit på julfest med jobbet och styrde nu stegen i riktning mot tunnelbanan. Det var mörkt och blåsigt men det regnade inte och var inte alltför kallt heller. En rätt okej kväll att promenera.

Utsikten från bron var ganska magnifik, åt båda håll. På ena sidan hade jag Gamla stans kajer och bortanför dem Slussen, med en julpyntad lyftkran. Åt andra hållet såg jag ut över Ladugårdslandsviken med Östermalm och Strandvägen, hela vägen bort till Djurgården. Från alla byggnader lyste varmt ljus från fönstren ut över vattnet och skapade stämning i mörkret.

Jag blev faktiskt stående en stund för att njuta av utsikten (och vila benet).

Så fick jag syn på något mysko i vattnet. Precis bakom en av de större båtarna som låg förtöjda nedanför Nationalmuseum, ganska nära bron där jag stod (den vita båten till vänster i bilden ovan), guppade några runda, mörka skepnader i vattnet. Ett helt gäng. Säkert 20-30 stycken.

Jag kisade lite och försökte se närmare. Min första tanke var att det var änder. De brukar hänga i den här viken, tiggande bröd av turister och andra kulturintresserade förbipasser-ande. Men så här dags? Det var ju mörkt. Vid det här laget borde de ha sökt nattvila på land. Eller åtminstone på ett tryggare ställe än guppande i vattnet nedanför en båtbrygga.

Jag kisade lite till. Jomenvisst var det väl änder? Formerna stämde ju. Runda, ovala, släta. Och en hel flock, de gillar ju att hålla ihop. Men ändå konstigt. Eller inte. Urbaniserade fåglar, det må vara änder, måsar eller trutar, brukar uppföra sig konstigt i storstaden. Märkligare saker än änder sovande i vatten har jag sett.

Så jag travade vidare i kvällen, glatt konstaterande att jag åtminstone hade fått ett uppslag till ett blogginlägg dagen efter.

Och kom på det uppenbara strax efter att jag nått fast mark.

Det var naturligtvis bojar. På lina. Eller något slags nät med flytbojar. Inte änder.

Jaja. Jag skyller på mina ålderstigna ögon.

Och utsikten var ju vacker i alla fall.