En eftermiddag vid Råstasjön i mars

I förra veckan var jag inbjudan till konferens i Solna. När jag tittade på kartan för att se hur jag bäst skulle ta mig dit, insåg jag att konferenslokalen låg väldigt nära Råstasjön. Plötsligt blev konferensen riktigt lockande.

Råstasjön har jag nämligen velat besöka länge men aldrig riktigt kommit mig för. Här finns både rörhönor och vattenrall som man kan få turen att se. Dessutom övervintrar Djurgårdens gråhägerkoloni här eftersom kommunen håller med fiskutfodring vintern igenom. Det är ungefär 2 km att gå runt sjön och här finns många höga naturvärden, hotade arter och framförallt är det en trevlig fågelskådarmiljö nästan mitt i storstan.

Den här chansen kunde jag bara inte missa. Även om det innebar att jag smet från en föreläsning om tvärfunktionellt samarbete. Så när mina kollegor efter lunchrasten lydigt troppade in i konferenslokalen med sina kaffekoppar smög jag istället obemärkt iväg åt andra hållet, mot bagagerummet. Där rotade jag fram kikaren ur min packning, ryckte åt mig jackan och satte sedan kurs mot Råstasjön för en efterlängtad fågelskådningsrunda.

Solen strålade från en blå himmel, talgoxarna sjöng i högan sky, viden ståtade med sina knoppar i snåren. Påskliljor började sticka upp. Även om isen fortfarande låg tät på sjön var våren inte långt borta.

Det blev vänstervarv runt sjön med start längs norra stranden. Här fanns inte mycket öppet vatten och därmed inte många fåglar. En gråhäger slöade i solgasset vid stranden. Några gräsänder flög förbi. Jag spanade efter vattenrallen som enligt utsago kunde skymtas vid just norra stranden, men den lyste med sin frånvaro. Jaja. Man kan inte få allt. Även om jag hoppats på lite fler fåglar än en seg häger och några änder.

Men skam den som ger upp. När jag nådde sjöns västra hörn fick jag en glad överraskning. Här var en stor del av vattnet öppet på grund av en tillrinning som höll vattnet i rörelse. Och här fanns betydligt fler fåglar.

Råstajön från västra änden. Gråhägrar i vassruggen, knölsvan, grågås och gräsänder. Och en och annan storskrake.

Grågäss som tjattrade, gräsänder som tjattrade mer. Sothönor som nickande simmade runt. Svanar och skrakar som bara chillade. Och gråhägrar som likt krokiga små gubbar hängde på vassholmen och njöt av solen. Det var här det hände, uppenbarligen.

Jag blev stående en god stund, njöt av upplevelsen. Men så plötsligt hände något. Hela fågelflocken (ja inte hägrarna då) började röra sig mot stranden en bit bort. Simmade, flög, skyndade. Något lockade. Uppenbarligen var det matning på gång.

Ingen idé att stå kvar när fåglarna drog. Så jag följde efter längs strandpromenaden. Jomenvisst. Ett ungt par hade kommit med några påsar havregryn och müsli som de givmilt strödde omkring sig, till alla änders och sothönors enorma förtjusning. Fågelröran var total, oväsendet och tjattrandet öronbedövande. Till och med svanarna klampade runt.

Medan jag stod där och betraktade kakofonin med ett leende i mungipan, fick jag syn på något i ögonvrån. Två mörkare fåglar, lite mindre, med vita vingteckningar och sothöneliknande fötter, som struttade runt i utkanten av fågelhorden, pickande havregryn. Nämen! Det var ju rörhönor! Två rörhönor! De var här! De fanns!

Två rörhönor vid Råstasjön

Första gången jag såg rörhönor! Jag fotade och fotade, alldeles till mig av glädje. Jag behövde nästan inte ens zooma, så tama var de. Tja. Det är klart. Om de blir serverade havregryn och bröd av alla förbipasserande är det ju inte så konstigt.

Fantastiskt. Den icke sedda vattenrallen var glömd. Jag hade ju fått se rörhönor! Lyckan var gjord. Men än var inte överraskningarna över.

Medan jag fortfarande gladdes åt rörhönorna fick jag se en and som stack ut mot den övriga flocken av skränande gräsänder som slogs om maten. Den var ljusare. Mer vattrad. Ingen gräsand, inte, utan snarare – en snatterand?! Jomenvisst var det det! En snatterand! Jag hade läst att de kunde hänga här, men inte hoppats på att se en. Det hör inte till vanligheterna. Jag har bara sett den vid Hornborgasjön en gång. 50 meter bort. Nu vaggade en förbi mig på bara två meters håll.

Snatterand vid Råstasjön

Alltså. Vilken eftermiddag! Gråhäger, rörhöna, och nu snatterand! Vilken lycka! Och icke att förglömma alla andra välbekanta som det trots allt alltid är lika roligt att träffa igen: svanar, storskrakar, änder, blåmesar, talgoxar, sothönor…. Vilken otrolig mängd fåglar det finns i Råstasjön!

Havregrynen tog slut, fåglarna simmade iväg ut i sjön igen och jag började ströva tillbaka. Dags att återvända till konferensen, lagom till kafferasten. Förhoppningsvis kunde jag smyga in lika obemärkt som jag smög ut.

Men i ärlighetens namn hade jag inte särskilt dåligt samvete över mitt maskande från en del av konferensen. Det här var helt klart värt det.

Annons

Pollinatörsvänliga växter innehåller giftiga bekämpningsmedel

Vad jag blir trött på sånt här.

Jag läste på Natursidan att Naturskyddsföreningen i Helsingborg upptäckt att vanliga trädgårdsväxter innehåller många olika bekämpningsmedel.  Trädgårdsägare luras att köpa växter som är märkta med ”bivänlig” och plantskolorna/återförsäljarna har troligen i många fall lurats att köpa in plantor som innehåller mer gifter än de trott. Och de stackars pollinatörerna luras att besöka växter som är giftiga, rentav dödliga, för dem.

Här tror man att man gör en insats för pollinatörerna i sin trädgård. Och så kanske man istället ovetandes råkar ta livet av dem. Jag. Blir. Så. Arg!

Det blir till att tänka om kring hur jag ska tänka kring sommarens perenninköp. Antingen försöka hitta certifierade plantor av någon lokal, ekologisk odlare. Kanske be odlingsduktiga grannar snällt om sticklingar från deras fleråriga, säkra perenner. Eller försöka driva upp från frön. Till Blomsterlandet eller Bauhaus vågar jag inte gå.

För som Erik Hansson, redaktör för Natursidan skriver:
”Tills vidare blir det svårt att rekommendera att köpa ocertifierade plantor i butik. Du har ingen aning om vilka gifter du sprider i din trädgård och hur de påverkar pollinatörer och andra insekter.”

Som sagt. Vad trött man blir.

Jordhumla på min egenuppdrivna, garanterat bekämpningsmedelsfria rödklint.

Veckans vintips

Så här i god tid före helgen kommer veckans vintips. Inte vanligt förekommande på denna blogg men det händer. Särskilt när vinet har med bin att göra.

Maken kom hem med en flaska vitt vin. Jag är ingen vän av vitt, men jag gillade förstås etiketten.

Dessutom visade det sig att vinet faktiskt var gott. Så därav – veckans vintips. Bee you.

Finns i en butik nära dig.

Fort men fel

Gångna veckans varma plusgrader och soliga timmar satte fart på min köksrabatt. Där det förut var snö och is var det nu barmark. Vårlökarna blev fullständigt övertygade om att nu, nu var våren kommen! Dags att sätta fart!

Så krokusar, irisar och påskliljor tävlade om vem som först kunde komma längst. Krokusarna vann.

Men det hade de ju inte mycket för. För sen kom ju snön igen. Och minusgraderna. När jag kom ut i morse var det 13 (!) minusgrader ute. Tillväxten bland vårlökarna hade minst sagt avstannat.

Men gett upp, det hade de inte gjort. De krokusar som tidigare tagit ledningen vägrade nu böja sig för kylan. De stod fortfarande lika upprätt. Om än en smula frostnupna. Imponerande.

Ivriga krokusar frusna i morgonsol och 13 minusgrader

Nu får vi hoppas på att vintern omvärderar sitt beslut och drar sig tillbaka. Åtminstone efter dagens utlovade snöstorm.

Då kan vårblommorna få skjuta fart igen. Och så småningom ge mat åt våra pollinatörer som vaknar om några veckor.

Det bruna undantaget

Sen Gunnar försvann har hans gamla revir, naturligt nog, blivit fritt tillträde för traktens alla övriga katter. Det innebär att vår tomt förstås frekventeras flitigt.

Varje gång jag kommer hem och ser tassavtryck i snön på trappen tar hjärtat ett skutt – ”Gunnar har varit här!” – och i nästa sekund ramlar hjärtat tillbaka ner igen när verkligheten återigen gör sig påmind. Och jag inser att det inte alls är Gunnar utan spår efter någon av alla otaliga grannkatter.

Jag har ju egentligen inget emot dessa katter. De är ju som regel trevliga. Som lilla grå eller den lilla vita bengalen som låg och tryckte under vår bil i höstas.

Men det finns ju undantag. Ett stort, brunt sådant.

Ni minns kanske den bruna skuggan från min fågelräkning? Den bruna bengalen från något av grannradhusen? Den har nu expanderat sin verksamhet, kan man säga.

Den har hittat till fågelmatningen i pilträdet på baksidan. Den har slagit sina lovar runt trädet några gånger. Varje gång har jag jagat bort den. Den får gärna strosa förbi men den får inte äta mina fågelgäster. Vilket den naturligtvis inte alls bryr sig om.

Häromdagen fick jag syn på den, smart dold bredvid den lilla tallen, oavvänt stirrande mot fågelmatningen.

Brun bengal med sikte på befjädrat mellanmål.

Jag sjasade förstås bort den. Men det var ju naturligtvis bara en tidsfråga. 10 minuter senare var den tillbaka igen – nu sittande mitt i trädet. Dumt stirrande och undrade vart alla goda fåglar tog vägen.

Och jag insåg att problemet kanske trots allt inte var så stort. Att fåglarna trots allt inte var i omedelbar livsfara. För jag hade glömt en viktig sak – raskatter är rätt korkade. Och trädet står med rätt bra uppsikt. Så när en inte fullt så van utomhusbengal långsamt kommer springande över gräsmattan hinner smarta utefåglar se den på långt håll och vant ta till flykten innan bengalen ens hinner nudda trädet.

Det betyder ju inte att det är ofarligt för fåglarna. Men sedan den här händelsen har vi hittat bengalen i trädet vid ett flertal tillfällen. Och aldrig har den lyckats ta något byte. Dessutom fortsätter fåglarna äta i godan ro så fort bengalen har gett sig av igen.

Men jag funderar ändå på att sätta upp något slags klättringsstopp på stammen. Bara för att.

Det kanske fungerar på närgångna rådjur som äter upp all fågelmat också, vem vet.

Hjärtlig uppgift

Det finns en syssla jag alltid gör vid alla hjärtans dag varje år. Särskilt romantisk är den väl inte. Men likväl ska den göras. Det är då det är dags att städa ur fågelholkarna.

Varför just alla hjärtans dag? Tja. Egentligen funkar vilken dag som helst på vårvintern. Men alla hjärtans dag är ju lätt att komma ihåg. Att man väljer just vårvintern beror på att 1) då har alla eventuella kvarvarande fågelloppor i boet dött under vintern och 2) fåglarna har ännu inte hunnit starta upp årets häckning.

I år var jag något sen. Det var först i lördags, den artonde februari, som jag fick tummen ur. Jag släpade ut stegen, skruvmejseln, handskarna och soppåsen och gick ut på saneringsrunda. Fyra holkar har vi, och alla fyra skulle rensas på gammalt bomaterial och eventuella döda ägg och fågelungar. (Fåglarna är inte kräsna, de bygger bara nytt ovanpå, men med tiden blir bobalen lätt för hög vilket gör att rovfåglar lätt kan komma åt ägg och ungar. Därför är det viktigt att städa bort det gamla.)

En av fågelholkarna. En bit björk i en bit gran.

I år gick det lätt. Inte en enda av holkarna hade använts. Det låg bara lite moss- och barrsmulor på botten. Som gick snabbt att städa bort.

Det var ju i och för sig skönt att städningen gick fort. Men man kan ju undra varför våra holkar hade blivit ratade? Vad var det som var fel? Var det läget? Färgen? Standarden? Bolånen?

Kanske att jag får flytta några av holkarna till andra träd och se om det ger bättre tur med fågelgrannar. Eller så får jag bara acceptera att jag inte har någon framtid som byggherre i småfågelsbostadsbranschen.

Det blev Trylen igen

Alltså. En smula motigt är det ju så här års. Mitt i oxveckornas transportsträcka fram till påsk. En velig vinter med is och tö om vartannat. Krig, galna elpriser och räntehöjningar. Det är inte lätt att förhålla sig positiv alla gånger. Särskilt inte de dagar solen lyser med sin frånvaro och man drar efter andan varje gång man hör villans värmepanna sätta igång och göra oss ytterligare några hundralappar fattigare.

Då får man helt enkelt ta sig ut ändå. Hemma kan man inte sitta och deppa. Så i söndags blev det en tur till sjön Trylen igen. Trots brist på sol och trots halt och isigt underlag. Med rejäla kängor blev det en okej promenad.

Jag vet inte om det blev några grodor i Trylen i somras. Troligen blev det massor, att döma av alla yngel som trängdes i det grunda varma vattnet. Men nu syntes förstås inga spår av dem. De enda spår vi såg var efter en räv som djärvt korsat isen på den lilla sjön. Eller djärvt och djärvt, med tanke på hur liten sjön är, var den förmodligen nästintill bottenfrusen. Ingen risk att gå genom isen alltså.

Trylen i vinterutförande. Isigt, fruset och rofyllt.

Sånt filosoferade vi om, jag och maken, där vi slagit oss ner på en bänk invid stranden för att vila våra trötta ben efter vandringen. Huruvida sjön var bottenfrusen. Om det fanns fisk i sjön, och vad som i så fall hände med den om sjön var bottenfrusen. Var grodorna övervintrade. Om räven hittat något att äta. Hur tyst och rofyllt det ändå var, trots att vi var nära Huddingevägen.

Det är så sant som det är sagt. Naturen har en läkande inverkan. Lugnet infann sig, stressen och oron försvann för en stund. Allt kommer att ordna sig till slut.

Men till sist blev det för kallt om rumpan att sitta kvar. Vi började röra oss hemåt. Lite saktare, lite stelare, med något mer värkande knän och ryggar. Vi kämpade oss fram på isiga skogsstigar, spanade efter kungsfåglarna som idag höll sig utom synhåll. Den sista kilometern i steniga uppförsbackar var det minst sagt motigt. Då hjälpte det att tänka på den kopp med varm choklad och en chocolate chip cookie som väntade när vi kommit hem.

Det gäller att ta tillvara på de där små glädjeämnena.

Rapport om fågelrapport

I sista helgen i januari, som just passerat, äger alltid den stora fågelräkningen Vinterfåglar inpå knuten rum. Det räknas fåglar vid matningar över hela landet, både av skolor, förskolor och hemma hos hobbymatare som jag själv. För naturligtvis deltog jag även i år.

Här kommer min rapport om vedermödorna med att göra årets fågelrapport.

Kl 08:27 Fyller på båda fågelmatningarna på fram- och baksidan med frön, nötter, äpplen, russin, ost och andra mutor
Kl 08.36 Klar med mutor, går in för att äta egen frukost
Kl 09.10 Går ut, försedd med kikare, papper och penna, redo att börja räkna fåglar vid framsidans matning
Kl 09.11 Schasar bort råbocken från fågelmutorna
Kl 09.13 Schasar bort råbocken igen
Kl 09.14 Stilla vid matningen. Inga råbockar eller fåglar.
Kl 09.20 Fortfarande inga fåglar.
Kl 09.22 Två blåmesar och en grönsiska dyker upp för frukost. Noteras.
Kl 09.22 En koltrast kommer. Blåmesarna flyger bort.
Kl 09.24 Koltrast och grönsiska försvinner. Tomt på fåglar.
Kl 09.27 Fortfarande tomt på fåglar
Kl 09.31 Fortfarande tomt på fåglar. Rapportör börjar frysa och lessna.
Kl 09.36 Tre steglitser dyker upp! Plötsligt händer det! Noterar. Rekord i steglitser för alla nio årens fågelräkningar!
Kl 09.38 Ytterligare tre steglitser dyker upp. Totalt sex steglitser! Rapportörs lycka är total. Rekordet höjs.
Kl 09.41 Alla steglitser flyger iväg. Tomt på fåglar.
Kl 09.43 Fortfarande tomt på fåglar.
Kl 09.47 Fortfarande tomt på fåglar. Rapportörs lycka över steglitser bortglömd pga frusna fingrar och kaffesug. Rapportör börjar lessna.
Kl 09.49 Kort rusch med olika arter. Ett par koltrastar, några talgoxar, några blåmesar, några grönsiskor och en hackspett avlöser varandra. Noteras.
Kl 09.54 Tomt på fåglar igen. Rapportör ännu mer less.
Kl 09.55 Rapportör får sms från make inomhus i värmen: ”7 koltrastar i pilträdet”.
Kl 09.55 Rapportör konstaterar att det är fler fåglar vid baksidans matning i pilträdet än vid framsidans matning och inser samtidigt att baksidans matning kan studeras inifrån värmen i tvättstugan.
Kl 09.56 Rapportör ger upp och går in.

Ungefär så gick lördagens förmiddagsräkning till.

Jag gjorde förstås även några försök under söndagen, men utan några större framgångar. Särskilt inte när jag i kikaren plötsligt såg en brun stor figur smyga sig in från vänster i synfältet. Det tog någon sekund innan jag insåg att det var en av grannarnas bengalkatter som bespetsat sig på fågel till mellanmål och nu sakta smög fram emot matningen. Jag fick den omgående på andra tankar, men friden vid matningen var störd. Det dröjde länge innan fåglarna kom tillbaka vilket hade menlig inverkan på min räkning, så att säga.

Blåmes vid talgbollarna. Och nej, fotot är inte taget med långt objektiv eller inzoomat alls – jag stod faktiskt bara en halvmeter ifrån. De är kaxiga, blåmesarna.

Å andra sidan hade jag tur och lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle när 20 grönsiskor lite senare drog förbi.

Till nästa år hoppas jag pilträdet på baksidan vuxit sig ännu högre. Då kan jag utöka matningen där och sitta inne i värmen och räkna istället.

(Här kan ni läsa mer om Vinterfåglar inpå knuten.)

Den flitiga garagemusen

Han hade ju varit flitig, den där lilla garagemusen. Eller om det var en hon. Oavsett kön så hade den tagit tillfället i akt, när den nu ramlade över en sån skattgömma som en påse fågeljordnötter.

Han hade inte bara gnagt hål i jordnötspåsen och ätit en del. När jag tittade närmare efter insåg jag att nästan hälften av jordnötterna i påsen var borta. Inte kunde han väl ha satt i sig alla dem?

Nä. Det hade han inte. Han hade gömt undan jordnötterna till bistrare tider. På ett i hans tycke säkert väldigt smart ställe. I våra skor.

Inte mindre än elva dojor var fyllda med jordnötter. Bara längst fram i tådelen, så att de inte riktigt syntes. Desto mer överraskad blev man när man skulle ta på sig skorna.

Mina vinterkängor – med några deciliter jordnötter.

Han hade börjat med alla våra vinterkängor och fortsatt med vandringskängorna. När alla kängor var fulla hade han gått över till några av de arbetsskor jag använder i trädgårdsarbetet – men bara högerskorna. Intressant.

Det var nog 1-2 dl jordnötter i varje sko. Något mer i makens som ju är större. När vi hade tömt ut alla nötter ur alla elva skorna ställde jag den halvfulla burken på hushållsvågen, nyfiken på hur mycket den lilla musen lyckat samla ihop.

1,5 kg jordnötter. Jösses. Det är ungefär trettiosju gånger dess egen vikt (en husmus väger ungefär 40 gram)! Jag måste säga att jag är imponerad. Vilken flit. Att förflytta så många nötter utan något att bära i. Hur hade han ens burit sig åt? Och på bara två-tre veckor (vilket jag vet eftersom vi hade med oss några av vinterskorna på Bollnäsresan i mellandagarna så de har alltså blivit nötfyllda efter det)? Vilken flit, som sagt.

Garagemusens hopsamlade jordnöts-stash – 1,5 kg jordnötter

Möss kan ju som bekant orsaka rätt stor skada så vi gjorde en inventeringsrunda i garaget. Som tur var, var det hela en lindrig historia. Det verkade bara ha varit en enda garagemus. Vi hittade bara fyra små bon/sovplatser, utan spår av ungar – i mina trädgårdshandskar, i ena resväskan, i en hink med kasserade ventilationsfilter och inuti en överbliven bit avloppsrör. I samtliga dessa bon hade han samlat ihop en matreserv bestående av några jordnötter, rätt många russin (ja, han hade hittat och tuggat sönder även påsarna med fågelrussin) och – rosa fleece. Japp, den fleecejacka jag brukar ha när jag jobbar i trädgården var tydligen bra bäddmaterial. Det var mer hål än jacka kvar på kroken, så att säga.

Man får ju skratta åt det hela. Lite kul är det ändå. Och jag tyckte nästan lite synd om den lille musen. Här har han hittat världens stash med både nötter, fågelfrön och russin, och så blir han utkastad när han blir påkommen på grund av oförsiktig jordnötshantering.

Husmus.
Foto: https://skadedjursbutiken.se/husmus-ultimata-guiden-2021/

Nåväl. Den lilla gynnaren är nu avhyst, hålet är tätat, garaget städat och fågelmaten inflyttad till tvättstugan. Och vårt garage är – förhoppningsvis – säkrat för fler musbesök. Jag har gärna mina skor i fred i fortsättningen…

Dialog om en påse nötter

– Du, sa jag till maken.
– Ja, vadå?
– Antingen har dina omhuldade garagespindlar blivit väldigt försigkomna eller så har vi fått in möss i garaget.
– Va? Vadå?
– Jag var just ut i garaget för att hämta in fler fågeläpplen och konstaterade att det blivit ett extra hål i påsen med jordnötter. Någon har bitit hål i botten. Och det har runnit ut massor av nötter. Sen har samme någon tuggat vilt på dessa nötter och åstadkommit en driva av jordnötspulver under golvplattorna. Förutom de söndertuggade nötterna som spritts ut runt påsen, alltså.
– Men alltså…..
– Ungefär min reaktion.
– Är du säker på att det är möss?
– Tja, vad skulle det annars vara? Angreppssättet och resultatet påminner rätt mycket om vad de gjorde med mina foppatofflor på landet. Bara smulor kvar, om du kommer ihåg.
– Jo, jag kommer ihåg. Bara smulor kvar av både tofflor och disktrasor. Suck. Jag trodde vi skulle vara av med musproblem i vårt liv när vi sålde stugan.
– Haha, ja det trodde jag också. I ett modernt hus och garage hittar de väl inte in, tänkte jag?
– Såvida det inte är byggt av ….
– … Älvsbyhus. Med glipor under den snedmonterade garageporten.
– Japp. Det är nog där de har slunkit in.
– Det blir till att täta. Även här.
– Det KAN ju vara så att det slunkit in någon mus medan vi haft porten öppen?
– Nu är du bara hoppfull och blåögd. Kom ihåg att det inte krävs många millimeter för att en mus ska ta sig in.
– Nä. Jag vet.
– Det ordnar sig. Vi får köpa sån där stålull igen. Och kavla upp ärmarna och jobba.
– Just nu saknar jag Gunnar väldigt mycket.
– Japp. Han fångade många möss, han. Du får väl försöka övertyga den lilla grå och hans polare som stryker runt här att göra en insats.
– Haha.

Påse med jordnötter – namnam för hungriga skogsmöss

Bekväma och obekväma nötter

Jag tog en tur i trädgården för att göra mig en bild av exakt hur mycket rådjuren hittills har satt i sig av de nya späda årsskotten på vår barrhäck. Att döma av den enorma mängd rådjursspår som löpte längs med häcken var det nog inte många grenar som undgått de glupska rådjurskäkarna. Skadorna visade sig som tur var inte vara alltför omfattande, även om en hel del av buskarna nu var en smula mer tunnhåriga än i höstas.

Längs vägen passerade jag en av våra hasselbuskar. Kal och mörk i snöblasket och den mulna dagen. Alla bladen var borta förstås, men hanhängena var på plats inför våren. Liksom de flesta av hasselnötterna…?

Hasselnötter på kal buske

Konstigt. Borde inte ekorren ha plockat av och gömt undan dem för att ha som skafferi över vintern? Ekorrar är ju förtjusta i hasselnötter. Väl? Eller var det något fel på just våra nötter?

Sen föll min blick på fågelmatningen. Ha. Naturligtvis. Förklaringen var ju enkel.

Varför lägga energi på att plocka svårtillgängliga hasselnötter, som dessutom måste öppnas, när man istället gratis kan förse sig med skalade solrosfrön ur den aldrig sinande källan vid fågelmatningen?

Och som på beställning kom just då en av traktens ekorrar nerhoppande från björken till matningen, ställde sig på kanten av nätbrickan (där jag brukar lägga russin och äpplen) och sträckte sig sedan elegant upp mot det ena fågelhuset och började skamlöst lassa i sig frön och jordnötter med båda framtassarna.

Ja jösses.

Jag får väl plocka av och knäcka hasselnötterna åt dem och sen lägga dem i fågelmatningen om de ska komma till användning.

Snö, nyår – och influensa

Nä. Jag har varit dålig på att skriva. Jag vet. Så jag tänkte ta mig i kragen och göra ett trevligt inlägg om våra naturupplevelser i mellandagarna i Bollnäs där vi hälsade på släktingar.

Ett Bollnäs som visade sig från sitt vackraste vinterjag – strålande sol, blå himmel, gnistrande snö och 10 minusgrader. Bollebacken myllrade av utförsåkare, motionsslingorna myllrade av längdskidåkare och vandringslederna myllrade av hundrastare. Och av två frusna stockholmare varav den ena (jag) hade lyckats glömma att packa mössa och vantar (!) och därför fick hålla tillgodo med det som fanns i bilens nödlägesväska – ett par gamla syntetvantar och en ful mössa med inbyggd ledlampa. Men jag höll ju värmen i alla fall.

En snöig vintervandring i Bollnäs i mellandagarna.

Tyvärr är det ungefär vad jag orkar skriva om vår resa. För någonstans längs vägen lyckades jag plocka upp ännu något eländigt virus och blev sjuk på vägen hem. Sjuk igen, alltså. En månad sen sist. Jösses. I sanning en virusintensiv höst för oss alla. Så nu sitter jag här igen med feber, ont halsen, ont i kroppen, ont i magen och ont i näsan efter ännu ett covidtest. Den här gången använde jag nästopsmetoden. Den var precis lika obehaglig som jag föreställde mig. Och visade negativt.

Jag tar dock inga risker. Även ett negativt test bör behandlas som positivt. Så i år blir det ett nyår hemma i isolering för att inte sprida någon smitta. Och för att vila. Så är jag förhoppningsvis friskare när det nya året börjar.

Men jag smiter nog ut för att tända en marschall eller två i trädgården. Gott nytt år på er.

2022 Comedy Wildlife Photography Awards

Fototävlingar finns det gott om. Men den här återkommande varianten är nog en av mina favoriter. Foton på djur som är en smula oväntade. Eller helt enkelt bara galet roliga.

Nu är tävlingen för 2022 avgjord. Följ den här länken och njut av de 16 fotona.

Min egen favorit är nog ugglorna….

It’s a tight squeeze inside this eastern screech owl nest captured in Florida by Mark Schocken. Mark Schocken/Comedy Wildlife 2022 https://edition.cnn.com/travel/gallery/comedy-wildlife-photography-2022-winners-scn-scli-intl/index.html

Tysta, mörka, hotfulla

Okej. Det var inte som Hitchcocks ”Fåglarna”. Men det var baske mig inte långt ifrån.

De här senaste dagarna har det varit ovanligt kylslaget ute. Förväntningarna och besöksantalet på fågelmatningen har därför varit höga. Liksom kraven på service.

För det mesta har jag varit ute med fågelfrukost redan innan det ljusnar. Frön, äpplen, russin, talgbollar, nötter – rubbet. Och varje gång har jag mötts av en tyst, mörk skara av koltrastar, sittande på grenarna i äppelträdet. Bevakar varje steg jag tar. Följer mig med ögonen. Tysta, svarta, hotfulla mot de mörka grenarna och ljuset från gatlyktan. Allt är stilla, mörkt och tyst.

Jag får känslan av att ifall jag stannar, ifall jag inte går direkt upp med maten till fågelmatsbehållarna, ifall jag inte passerar äppelträdet nu genast, så kommer något hemskt att hända. De kommer attackera mig. Jag kommer att bli hackad till döds, få ögonen utstuckna, jag kommer att falla ihop i en hög medan jag skyddar min kropp mot vassa näbbar och slående vingar, sedan sakta bli översnöad och bortglömd, hittad först någon gång i vår. Allt för att jag inte var snabb nog att servera fågelfrukost.

Och i nästa sekund flyger alla koltrastar förskräckt iväg när en granne går förbi på trottoaren med sin hund på morgonpromenad. Så mycket för skräckinjagande, dödsbringande, hackande fåglar.

Så jag fortsätter upp till matningen, serverar hela menyn och går tillbaka in.

En stund senare har det ljusnat tillräckligt för att jag ska se hur marken under fågelmatningen är täckt av glada koltrastar som förnöjt skrockar medan de pickar i sig frön. Långt ifrån bilden av livsfarliga Hitchcock-fåglar.

Ja jösses.

Här brukar de sitta. Tysta, mörka, farliga koltrastar. Bevakar varje steg jag tar.

Dialog om snyltgäster

Dialog mellan mig och maken igår om de fyrbenta snyltgästerna på tomten. Dvs rådjuren.

Maken, just hemkommen från kontoret, frågade:
– Hej, har du haft det bra här hemma idag?
– Nej. Jag är asless på att vara hemma.
– Ja det är ju en och en halv vecka nu. Men förkylningen är väl bättre?
– Ja äntligen! Nästa vecka ska jag tillbaka till kontoret.
– Härligt.
– Men det händer ju ändå en del i trädgården, märker man när man sitter här hemma och glor ut genom fönstret.
– Du tänker på…..
– … de där fyrfota snyltgästerna, ja. Rådjuren.
– Gav de sig på häcken igen?
– Japp. Mor och två årsungar stövlade in på baksidan med siktet inställt på de största buskarna mot grannen. Jag fick syn på dem genom fönstret. Så jag gick till vardagsrummet och öppnade altandörren för att sätta stopp för deras lunchplaner.
– Vad hände?
– Inget. De märkte inte att jag var där ens. Så jag ropade.
– Och?
– Mamman tittade upp och glodde på mig. Ungefär ”ville du nå´t eller?”. Tonåringarna fortsatte frossa. Total nonchalans.
– Jösses.
– Jag fick kliva ut på altanen och klappa i händerna för att de skulle reagera. Då satte de fart iväg uppför berget.
– Raka vägen till fågelmatningen på andra sidan huset, antar jag.
– Japp. Men hellre att de äter solrosfrön än våra buskar, tänker jag.
– De var här igår kväll också, faktiskt. Efter att du gått och lagt dig.
– Jaså?
– Ja, jag höll på att släcka ner i vardagsrummet inför natten. Då hörde jag ett ”kloppeti-klopp” från altanen.
– Från altanen? Du menar att de var uppe på själva trädäcket och trampade omkring?
– Ja, de kom säkert från framsidan och skulle väl gena upp till buskarna för ett kvällssnack, antar jag. Det är ju närmare att gå över altanen än över berget.
– Men altanen…. man kan ju tycka att de inte skulle vara fullt så närgångna att de går upp på folks verandor?
– Det är ju inte första gången.
– Nä. Första året åt de ju faktiskt upp våra bolltujor i krukorna på förstutrappan på framsidan.
– Och rävarna brukar ju också gena över altanen.
– Men de äter i alla fall inte upp buskarna på vägen.
– Nä, det förstås.
– …
-…
– Jag börjar inse varför våra idegranshäck växer så långsamt. De nya skotten blir tydligen uppätna varje vinter.
– Japp.
– Nedra snyltgäster.
– Japp.

Blandade bilder över våra snyltgäster….