Alltså, det är ju en aning ironiskt.
Under hela vår fjällsemester spanade vi ivrigt efter björn, älg och lo. Eller i alla fall någon form av spår efter dem. Åtminstone älg borde ju inte vara så svårt att se. Men icke. Det närmaste vi kom, förutom de uppstoppade älghuvudena som var till salu på vildmarkscaféet i Åsarne, var ett lodjursspår i sluttningen på fjället nedanför Åreskutan. Åtminstone det sista var spännande, absolut. Men inget levande djur. Framförallt makens besvikelse var nästintill monumental (hans syster som är bosatt i Hälsingland ser björnar av och till – vid tomtgränsen).
Så vi fick helt enkelt stanna till på Älgparken i Ockelbo på hemvägen för att få åtminstone några foton på älgar, om än i fångenskap.
Och här kommer ironin. Två dagar efter att vi kommit hem kommer vi körande på Dalarölänken en eftermiddag. Och där, bara en dryg meter från vägrenen, i skogsbrynet, står förstås – en älg. En ungefär ettårig älgtjur. Lugnt mumsande på björksly. Fullständigt ignorerande alla förbipasserande bilar.
Två veckors idogt letande i Norrland och så hittar vi en ett par kilometer hemifrån. Och har inte ens kameran med oss.
Amatörbiologen 