En av de saker jag förvånades över under Norrlandssemestern var bristen på fåglar i fjällvärlden. Och då menar jag inte kalfjället, utan de skogrika sluttningarna i Ångermanland likväl som i Jämtland. Där vi traskade fram i barr- och lövskogar var det märkligt tyst. Nästan ingen fågelsång. Bland de tättingar vi trots allt såg dominerade sädesärlor och talgoxar, och de var inte många.
Nästan lika märkligt var det med de fågelarter vi trots allt sedan såg uppe på kalfjället. Jag vet inte vad jag hade haft för förväntningar, kanske större rovfåglar eller andra ovanliga och människoskygga fåglar, men inte var det på det jag fick se i alla fall: tärnor, måsar och korpar.
Vid Åreskutans topp siktade vi inte mindre än två korpar vid två olika tillfällen, som seglade på uppåtvindarna, spanande. Tack vare dessa upp- och motvindar fick vi studera dem länge, och jag slås alltid av hur stora de är och hur – faktiskt – lite ondskefulla och skräckinjagande de ser ut.
Lite längre ner, på ett fjäll strax sydväst om Åreskutan på ca 600 meters höjd, vid Gråvalstjärn, siktade vi en tärna. Om det var fisktärna eller silvertärna låter jag vara osagt, men det var defintivt inte en fågelart jag väntat mig att få se när jag svettig och hungrig kämpade mig ur barrskogen och hamnade i en myr med förkrympta fjällbjörkar. Tärnor förknippar jag mer med havet. Men visst. Gråvalstjärnen låg alldeles ovanför oss skulle det visa sig, och den är känd för att vara fiskrik. Vilket också bevisades av den fiskmås som tärnan hade sällskap av.
Men det var bara de två fåglarna. Inga fler. Nästan kusligt. Och alldeles tyst. Men mäktigt. Bara vi och två tysta fåglar, en öde myr, den stilla tjärnen och Åreskutans skuggiga baksida som tornade upp sig över oss.
Ibland är man liten inför naturen.
Amatörbiologen 