Sommaren närmar sig sitt slut och snart är det dags för årets fågelungar att flytta hemifrån och börja klara sig på egen hand. Men att döma av de fågeltonåringar man stöter på ute, företrädesvis pilfinks-, sädesärle- och skatungar, verkar de inte alls pigga på den saken. Så fort en förälder är i närheten lyckas de se lika hjälplösa ut som när de var små fjäderlösa skinnklumpar i boet: det flaxas med vingar och pips på mat.
Nå, det ordnar sig säkert. Det brukar det ju göra. Tills vidare småskrattar jag åt gårdens skatungar. De är i stort sett fullvuxna och har nu en nästan komplett, om än spretig, fjäderdräkt. Med undantag för huvudet. Där har de av någon anledning dunet kvar, och knappt det. Denna bristande befjädring gör att huvudet ser alldeles för litet ut i förhållande till resten av kroppen, vilket ser fruktansvärt roligt ut. Gården är helt enkelt full av små sjaviga, halvskalliga skator i för stora kostymer.
Från Syssys photo lånade jag en bild på några skatungar som ser lite mer ut som de ska göra. Gå gärna in på hennes sajt, massor av fantastiskt vackra foton.
Skatungar, från Syssys photo gallery
Amatörbiologen 