Imorse fick jag anledning att fundera på fenomenet spindelväv. Jag hade hurtfriskt bestämt mig för att ta en kort stavgångspromenad i skogen före jobbet. Tänkte mig att en solig morgon i skogen och känslan av att ha varit lite duktig motionsmässigt sett skulle förgylla min dag.
Och visst blev det så, på det stora hela. Skir grönska trots torkan, solstrålar som silades mellan träden, enstaka kantareller som tittat upp, spritt fågelkvitter.
Och här återkommer jag till det där med spindelväv. Jag vill poängtera att jag inte har något emot att betrakta vackra, runda nät, vävda mellan två träd, glittrande av dagg i morgonsolen. Det jag inte är speciellt förtjust i är att få osynliga spindelvävstrådar insnärjda i ansiktet medan jag går. Plötsligt känner man bara den där tråden i ansiktet, klibbig och irriterande och väldigt svår att få bort (särskilt om händerna sitter fast i ett par gåstavar – det underlättar inte direkt borttagningsmanövern). Jag tappade räkningen på hur många gånger det hände mig denna morgon. Usch.
Men så kom ändå en tanke, om jag nu ska flytta fokus lite från min egen bekvämlighet. Hur kommer det sig att spindlarna väver de här trådarna? Det är ju just trådar, inga nät, så fångstpotentialen torde vara rätt låg? Vilken fluga skulle inte missa en enstaka tråd, liksom? Och vad är poängen i att spinna dem över en stig? Finns det slöa flugor som följer en fri bana i skogen för att slippa kryssa mellan träden?
Lutar åt att jag måste googla lite på spindlar…
Amatörbiologen 
Erkänner, jag är näthatare!!, iaf när man plötsligt får ett helt nät i ansiktet, och VAR tog spindeln vägen??
Det är ju tragiskt om den skulle fastna i mitt hår, under kläderna eller så, och bli tvungen att bli skadad och i delar, bara för att jag måste trockla ur den bland massa håstrån.
Jag är inte rädd för insekter och spindlar, bara att dom skulle bli mosade av mig 😦
GillaGilla