Lite mer hare

I över ett års tid har vi, under sommarsäsongen, haft en hare i och runt gårdens sandlåda. Jag har skrivit om den i ett tidigare inlägg.

Varje gång jag står vid köksfönstret brukar jag titta bort mot sandlådan för att se haren ligger där i sanden. Ibland gör den det. Det känns tryggt. Ibland gör den inte det. Då undrar jag var den kan vara och hoppas att inget hänt.

Redan förra året, under de varma sommardagarna,började jag funderade över hur den kunde ligga i sanden, i solen, timme ut och timme in, hela dagarna. Och varför den ibland hänger i ett gäng med harar och ibland är ensam.

Nu tröttnade jag på att inte veta, så jag ägnade en regnig lördagförmiddag åt att googla lite hare.

Det visade sig först och främst att det är en fälthare det handlar om. Det är den vanligaste haren i Sverige. Vi har också skogsharar (som f ö blir helt vita under vintern), men de är färre och skyggare. Fältharen är inte ursprunglig i Sverige, utan inplanterades under 1800-talet i Skåne. Därifrån har den spritt sig norrut och är numera väldigt vanlig. Den är en nattaktiv rackare, som håller igång mellan skymning och gryning mest, men under dagen sitter stilla i en grop och håller sig undan faror (här blev jag fundersam över varför ”min” hare väljer en öppen sandlåda som dagsskydd, men den har säkert sina skäl).

Wikipedia kan vi läsa att:
Under parningstiden strider harar av hankön om en hona. Mellan januari och september är honan parningsberedd ungefär var 38:e dag. Under parningsleken blir honan förföljd av en skara hanar som försöker tränga ut motståndare. På så sätt blir flocken allt mindre och till slut har bara hanen med största snabbhet och uthållighet möjlighet att para sig med honan.
Mellan februari och oktober föder honan, tre till fyra dagar efter det att hon blev befruktad på nytt, ungdjuren från det förra parningstillfället. Ibland kan honan vara dräktig med embryon i olika utvecklingsstadier. Före födelsen gräver honan en grop i marken som skyddar ungdjuren mot vind. Honan föder upp till fem ungar åt gången, men vanligtvis blir det två till tre. Nyfödda fältharar har redan päls samt synförmåga och förmåga att röra sig, de kallas därför borymmare. Honan diar sina ungar tre till fem veckor, vanligtvis kort efter solnedgången och ibland även på morgonen. Vid dessa tillfällen stannar honan bara tre till fyra minuter i boet på grund av att hennes kroppslukt lockar fiender till platsen.

Detta förklarar två saker: varför man ibland ser dem i gäng (parningsdags) och varför det finns så många harar (parningsdags ofta).

Tydligen blir inte harar mycket äldre än två år. Så kanske är det inte ens samma hare jag ser i år som förra året. Men jag vill gärna tro det. Det känns så.

Och jag lär nog aldrig få svar på varför just en sandlåda är så lockande som daglega. Men jag är glad att den är det, för då får jag se hare i min vardag.

Detta inlägg publicerades i Harar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.