Hare i plural

Det är 26 augusti. Augusti, alltså. Och det är tolv grader varmt, snålblåst och spöregn. Jag känner mig snuvad på sensommarvärmen.

Nåväl. Ikväll stod jag vid köksbänken invid fönstret och förpackade bröd. När jag tittade upp vid ett tillfälle såg jag plötsligt en skugga i gatlyktans ljus över den regnvåta asfalten. En skugga i form av två långa öron.

Haren var tillbaka.

Jag stannade upp i mitt brödförpackande och tittade närmare. Jag släckte fönsterlampan och drog upp persiennen några hack för att se ännu bättre. Haren hade sällskap. Av en lite mindre hare. De låg inte i sandlådan utan hoppade runt på gräsmattan och åt gräs.

Efter mitt hare-googlande häromdagen var jag nu helt införstådd med att detta betydde att dagsvilan var över och att skymningens födosökande satt igång. Men i googlandet stod också att harar antingen förekom i stora gäng eller helt ensamma. En kombination av stor hare och lite mindre hare, i ett par, beskrevs inte. Betydde det att det var ovanligt? Hade jag turen att få beskåda jag en sällsynt företeelse, sällan upplevd av människan i sin förortstillvaro ?

Nä, knappast. Förmodligen var det helt enkelt mor och unge i trivsamt middagssällskap.

Och jag kan konstatera att googlande aldrig ger alla svar. Och att det ibland inte spelar någon roll. Det räcker att faktiskt bara få vara där, att få uppleva naturen en liten stund, en regnig sensommarkväll.

Detta inlägg publicerades i Funderingar, Harar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.