Idag var det minsann soligt och varmt sensommarväder. Där fick jag för mitt gnäll häromdagen.
Med vardagsadministrationen avklarad (handla, laga middag, äta, diska, tvätta) beslöt jag mig för en promenad i den sköna kvällen. När jag kom ut på gården såg jag haren igen. Den (hon?) satt lite längre bort på gräsmattan och höll mig under noga uppsikt. När jag närmade mig for den iväg fort som en avlöning, men stannade till invid skogsbrynet. Jag gick fram till kanten på gräsmattan. Vi tittade på varandra. Så höll jag andan och tog ett kliv upp på gräsmattan. Skulle den sitta kvar?
Den satt kvar. En kort stund stod vi där, i varsin ände av gräsmattan. Jag och haren som jag studerat så många kvällar genom fönstret. Stor var den, förvånansvärt stor. Och vacker. Den tittade oavvänt på mig, idisslade lite. Tittade.
Sen beslöt jag mig för att ge den lite lugn och ro och började gå bortåt, på min promenad. Och gav förmodligen de grannar som råkat bevittna scenen ytterligare bevis på att det bor en knäppgök i nummer elva.
Jag fortsatte på promenaden, vek av från gångvägen upp på skogsstigen. I byxfickan låg en påse. Kanske…..
Jomenvisst.
De senaste dagarnas regnande hade gett resultat. På det vanliga stället, invid ån, bara en bit från vägen, hade de röda trumpetsvamparna börjat titta upp. De stod i små klungor, emellanåt var de riktigt stora. Vilken lycka!
Jag plockade en del. Inte så mycket. De var fortfarande små, och det finns säkert fler än jag som tycker det är skoj att hitta ett svampställe och vill förgylla sin helgmiddag. Jag tog min påse, nöjd med min skörd och promenerade vidare.
Det märks att det går mot höst. Fågelsången har tystnat och djurlivet var inte alls lika påtagligt i skogen längre. Jag såg faktiskt inte en enda fågel under skogspromenaden. Det känns lite vemodigt. Snart flyttar de flesta fåglarna, och det dröjer långa, mörka och kalla månader innan de återvänder i vår.
Jag närmade mig slutet av skogsstigen och stannade till invid ett dike. Här hade jag tidigare år sett kantareller, men nu var där så torrt och trist, inte kunde det väl finnas…
Jomenvisst.
Återigen, alldeles intill stigen, stod det fullt med små knubbiga, gula, fina kantareller. Jag trodde inte mina ögon! Många var små förstås, och får växa till sig ett tag, men flera av de större hamnade i min påse. Ännu mer fin svamp till morgondagens fredagsmiddag. Kantareller – det var mer än vad jag hade vågat hoppas på.
Det vägde nästan upp bristen på fåglar. Nästan.
Amatörbiologen 