Eftersom meteorologerna förutspådde att den gångna helgen skulle vara den sista med fint sensommarväder beslöt vi oss för en tur till Dalarö på söndagen. Det blev en skön stund i solen med en lunchmacka och strosande bland de skärgårdsnära grosshandlarvillorna. Och en studie i ”hur man bäst utnyttjar sin minimala kulturvärdesskyddade tomt och dito hus för ett modernt villaliv”. Stundtals imponerande uppfinningsrikedom.
På hemvägen svängde vi in vid Schweizerbadet för att ta ett dopp vid dess långgrunda strand. Men det var lågvatten. Det innebar att den långgrunda stranden om möjligt var ännu mer långgrund. Eftersom vattentemperaturerna inte längre riktigt uppgår till högsommarens trivsamma nivå kändes det inte alltför lockande att tvingas vada ut en kilometer för att nå mer än knädjupt. Kort sagt skulle fötterna hinna domna innan man ens kunde doppa sig.
Så vi avskrev badet och körde iväg igen. Men vi hann bara ett par meter längs den tallkantade skogsparkeringen innan jag ropade ”Stopp!”. Maken tvärstannade och undrade vad det var frågan om.
Precis framför bilen satt en stor, gråspräcklig fågel med rött huvud. Den flög nästan genast iväg, förstås, och landade i ett stort lärkträd. På stammen. Inte på en gren. Det var alltså troligen någon form av hackspett.
– Kolla! ropade jag till maken. En hackspett! Jag tror det är en gröngöling!
Maken hade haft fullt sjå med att manövrera bilen ur körleden och hade inte hunnit se fågeln. Jag pekade och han letade med blicken. Men inte förrän den plötsligt flög iväg igen, in i lövskogen, fick han syn på den. Vi hann se hur stor den var. Och så var den borta.
Väl hemkommen måste jag naturligtvis ta reda på vad det var. Hade den , som jag trodde, varit en gröngöling månne? Efter lite lusläsning i kapitlet Hackspettar i fågelboken var jag nästan säker på att så var fallet. En ungfågel, de är lite gråspräckliga. Och lite grönbrun rygg.
Men vänta nu. ”Miljö: Skog med stort eller dominerande inslag av lövträd.” Inte ett ord om barrträd. Som var dominerande där vi hade sett fågeln. Kunde det vara något annat än en gröngöling?
Jag bläddrade vidare bland hackspettarna. Och har man sett. Ännu en kandidat kvalade in: gråspetten. ”Mindre gulgrönt och mer grått intryck” – det stämde ju bra när jag tänkte efter – och ”föredrar barrskog med inslag av lövträd”. Ha! Det passade verkligen bättre in. Klart det var en gråspett vi sett! Vilket jag stolt förkunnade för maken.
Och sedan läste fortsättningen: ”Lever tillbakadraget och häckar glest, främst i ett smalt band tvärs över landskapen i södra Norrland.”
Hm. Kanske inte gråspett ändå.
När jag sedan läste vidare om gröngölingen och fick syn på meningen ”ses ofta på marken”, till skillnad från gråspetten, verkade onekligen bevisen hopa sig för att det var en gröngöling vi sett. Trots att det var fler barrträd än lövträd vid lokalen ifråga.
Det är svårt att vara fågelskådare ibland.
Juvenil gröngöling. Foto: Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Gröngöling
Men nu har jag åtminstone sett min första gröngöling. Ännu ett kryss i listan. Som för övrigt är tänkt att börjas om på varje år, och löpa ett år i taget, enligt de riktiga ornitologerna.
Min lista börjar 2011. Det vill säga jag har använt samma i fyra år. Hur ska man annars kunna få den full?
Amatörbiologen 