Förra lördagen såg jag några slitna, trötta åkerhumlor som sakta surrade runt i min goda väns snöbärsbuske. Jag trodde det var årets sista humlor. Det är ju trots allt september.
Jag hade fel.
Idag tog jag en tur i Slätmossen (och kunde för övrigt konstatera att återväxten bland gräsänderna varit god denna sommar – det var inte ett litet gäng som låg och slöade på gräsbanken invid dammen) och strövade sakta längs med skogsstigarna i jakt på vad som kunde tänkas dyka upp: svampar, insekter, fåglar. Turen bjöd på både örsoppar och blåmesar.
Men mot slutet av rundan kom ett litet buskage av oidentifierade rosa blommor. De såg ut som en korsning mellan löjtnantshjärta och phalaenopsisorkidéer i miniformat. Jag är inte bra på växtnamn, men jag vet att dessa blommor uppskattas av humlor. Så jag stannade till.
Och mycket riktigt. Ett par jordhumlor surrade runt bland blommorna. Jag böjde mig fram för att kunna artbestämma närmare – det såg ut att vara hanar av mörk jordhumla – vilket resulterade i att humlorna ilsket började surra runt i snabba svängar runt mig.
Hane av mörk jordhumla
Foto: R Winnall,
http://www.wyreforest.net/2011/08/21/bumble-bees/
Jag fattade vinken och lät dem käka i fred. De såg förvånansvärt fräscha ut. Humlorna alltså. Så här års brukar humlehanarna vara väldigt slitna och på gränsen till att ge upp andan.
Vi får hoppas att blommorna hänger med ett tag till, så att humlehanarna kan göra detsamma. Men det är nog bara en fråga om dagar. För de soliga och varma dagarna till trots – det är september, hösten är här och därmed slutet för årets humlesamhällen med den. Lite vemodigt.
Amatörbiologen 