Tåkern i september

Fredagen den 19 september grydde med dimma. Så mycket för mina planer om att inleda min födelsedag med en schysst hotellfrukost i morgonsolen med utsikt över Motala-bukten. Frukosten var förstås ok, men utsikten bestod av en halv brygga där några ruggiga kusiner till Sergels Torgs-gänget hängde. Resten försvann i dimman.

Men framåt 10.30-tiden, lagom till att vi badat färdigt i Vättern (ett bad som var minst sagt uppfriskande – vi uppskattade temperaturen till ca 12 grader. Inte så illa som befarat. Problemet är att det är så långgrunt att fötterna hinner domna innan man når doppdjup.) lättade dimman och Motala visade sig från sin soliga sida.

Perfekta förutsättningar för lite fågelskådning, således.

Så vi for raskt vidare mot Tåkern, Sveriges största fågelsjö. På höstarna rastar här mängder av sjöfågel på sin väg söderut över vintern. Vi hoppades få se massor av änder, rovfåglar, gärna skäggmesar och – inte minst – tranor.

Efter en biltur på grusiga vägar förbi åkrar och ängar, parkering i utkanten av naturreservatet och sedan en kilometerlång promenad till Hovsjös fågeltorn genom strandängarna i förmiddagssolen, öppnade sig Tåkern framför oss.

Och vi blev bönhörda, mina vänner. Hela sjön var full av fåglar. Gäss, änder, svanar, alla möjliga arter, i ofantliga mängder. Jag har aldrig sett så många fåglar på en gång. De simmade i stora gäng, i mindre gäng, de lyfte och flög iväg i större och mindre grupper medan andra gäng kom in för landning. Det var rörelse hela tiden. Det var som en gigantisk flygplats för fåglar. Jag kunde nästan höra utropen:

”Goose squad 4 coming in for landing on runway zero one zero, over”

Och så kom ett 10-tal gäss in från höger, splittrades upp i två mindre grupper som landade elegant, nästan utan svallvågor, ruskade lite på sig och sällade sig till de övriga tusentals gässen. Och i samma ögonblick tog två svanar fart strax bredvid, springande på vattnet för att få fart upp i luften:

”Swan 303, initiating flight take off on runway zero four zero, stay clear, over”

Och så höll det på. Helt fantastiskt.

Bilden ovan visar lite av den gigantiska flock som drev runt på sjön. Det var svårt att ordentligt kunna återge hela upplevelsen via bild – det var ett så ofantligt stort område med fåglar.

Vi blev kvar i några timmar, det var svårt att slita sig. Vi såg gräsand, grågås, kanske fjällgås (är inte helt säker), knölsvan och en massa andra simfåglar som jag inte kunde namnet på. Men några skäggmesar i bladvassen fick jag tyvärr inte se. Det var en liten besvikelse. Men så dök en annan raritet upp i kikarsiktet: en brun kärrhök! Stor, vacker, väldigt majestätisk och havsörnslik. Om inte en medfågelskådare i tornet hade pekat ut den som just brun kärrhök hade jag definitivt gissat på havsörn. Som häckar i Tåkern, flera par, tydligen. Jösses. Hit måste jag åka igen.

Men tranorna då?

Tja. Det komiska i sammanhanget är att vi på vägen till Tåkern såg mängder och åter mängder av tranor ute på åkrarna. Vi pekade och ropade och tittade. Och tänkte att ”så bra, då lär det finnas massor av tranor i sjön att fotografera”.

Visst. De sammantagna tranobservationerna i Tåkern utgjordes för vår del av en enda sketen trana som makligt flög runt. Väldigt vacker naturligtvis, men inte riktigt den mängd vi hade hoppats på. Tydligen lämnar tranorna sjön på morgnarna för att leta mat på omgivande åkrar och återvänder framåt kvällen, fick vi veta. Det borde vi ha tänkt på. Vi fick hålla tillgodo med den morgontrötte.

Men foton på tranor skulle vi ju ha. Så när vi fortsatte färden höll vi utkik på de få kvarvarande åkrarna, i förhoppningen om att vi inte hade missat chansen. Inga tranor där, inga där heller, men…. Där! Kolla! Vi stannade bilen invid ett dike, alldeles intill en kyrka, strax före motorvägen. Där på åkern var de! Vi hade inte missat chansen! Jag räknade till ca 40 tranor, utspridda över hela åkern – och ett rådjur.

(Nu dyker en annan historia, om just rådjur och tranor upp i huvudet, men den får jag spara till en annan gång.)

Oj, så många tranor! Hurra! Nu kunde vi få de efterlängtade fotona.

Vi fotade och tittade, höll oss så stilla vi kunde för att inte oroa tranorna. De är så ståtliga och vackra. Tyvärr lite för långt borta för att vi skulle få jättebra bilder. Men det syns i alla fall att det är tranor.

Nöjda körde vi vidare. Svängde ut på huvudvägen mot E4:an. Och passerar den sista åkern.

Där det står hundratals och åter hundratals tranor. Jag har nog aldrig sett så många tranor på ett och samma ställe.

Där det inte gick att stanna och fotografera.

 

Annons