Jag ska snart berätta om resten av vår utflyktshelg och de äventyr vi mötte vid Bråviken. Men innan jag gör det vill jag berätta om ytterligare en nära-djur-upplevelse vid Tåkern. Denna gång handlar det dock inte om fåglar, utan om fjärilar. Och grodor.
På vägen tillbaka från Hovsjös fågeltorn såg vi en stig in åt vänster, mot ett mindre torn, 500 m bort. Värt att undersöka, tyckte vi, och svängde in. Men eftersom stigen visade sig vindla vidare genom tät vass och oslaget gräs, ackompanjerat av grunt stinkande åvatten, i stekande sol, och helt i avsaknad av fågelliv, beslöt vi rätt snart att vända tillbaka.
Då, plötsligt, när vi passerade en liten gräsglänta, som en liten färgklick mitt i allt det grönbruna, fladdrade en av sommarens sista fjärilar in framför oss.
Ganska stor och väldigt vacker med röd-svart-vita färger var den. Maken gjorde sig beredd med kameran, och fjärilen beslöt sig vänligt nog, efter en stunds fladdrande, att slå sig ner på ett nedfallet, visset eklöv i en solstrimma. Ett perfekt fotoläge.
Jag var säker på att det var en nässelfjäril, men när den landade på lövet såg jag att mönstret var annorlunda. Lite googlande på svenska fjärilar lite senare visade att det var en amiralsfjäril det handlade om. En hona. Lite skamfilad och trasig i vingkanterna, det var ju trots allt slutet av säsongen, men väldigt ståtlig.
Ännu en första observation! Brun kärrhök OCH amiralsfjäril! Vilken födelsedag!
Maken hade under tiden sjunkit ner på knä och skrockade förnöjt. Jag förstod snabbt varför.
Fjärilar är ett omtyckt fotomotiv, men inte alltid så samarbetsvilliga. De fäller ihop vingarna eller fladdrar iväg snabbt som attan. Men den här damen visade sig vara en riktig fotomodell. Hon satt stilla med vingarna utfällda, länge länge. Och sedan började hon vrida sig, långsamt, runt i en cirkel, stannade lite då och då. Efter fullbordad cirkel hade maken fått foton från precis alla vinklar av henne. Drömläge! Vi skrattade gott åt detta osannolika.
Amiralsfjäril, hona
Foto: Fredrik Åhman
Visst var hon vacker?
Nöjda lämnade vi fjärilshonan ifred och började vandra tillbaka.
Då kom överraskning nummer 2.
(Eller 3, eller 4, eller 52, beroende på hur man nu väljer att betrakta den här dagens alla fantastiska iakttagelser.)
En liten rörelse invid stigen på vänster sida drog våra blickar till sig. Där, på en liten trädstam, satt en halvvuxen groda. Ca 3 cm stor bara. En årsunge som nu var halvvuxen. Jag har aldrig sett en groda i den åldern, eller rättare sagt storleken, förut. Nu kunde man tydligt se färgteckningen: det bruna stråket bakom ögat och den gröngula kroppen. Det går ju inte att göra på de där små mörkbruna, en-centimetersgrodorna på skogsstigarna i augusti och som det är stört omöjligt att inte råka trampa på (jag känner mig alltid lika hemsk) i de gigantiska gäng de drar omkring i.
Juvenil groda
Foto: Fredrik Åhman
Tyvärr hade jag inte tillräckligt bra kunskap för att kunna artbestämma den helt och hållet. Det var antingen en vanlig groda eller en åkergroda. Den ena arten har trubbigare nos, men jag kommer naturligtvis inte ihåg vilken. Och det gäller ändå inte unggrodorna.
Så sak samma. En trevlig avslutning på vårt besök i Tåkern blev den i alla fall.
Amatörbiologen 
Var ute på någon ö i stockholms skärgård, på partaj, senare på natten då jag och en dam
skulle släpa oss från partyhuset till våran sovstuga, så var det fullt med grodor!
ca 100 meter gående tog säkert 40 minuter för att flytta alla ur vägen,
då vi ju visste att snart kommer många förfriskade personer, som kanske
inte har samma uppmärksamhet, och omtanke om grodorna,,,,,
GillaGilla