Istället för grotta

Efter att ha trampat runt nere i en ravin ett tag bestämde vi oss för att nu göra det motsatta: klättra upp på ett berg.

I vandringsbroschyren hade vi läst att det fanns en grotta längs Bråvikenbranten, Kopparbogrottan. Den ville vi se.

Vi studerade kartan i vandringsbroschyren, googlade på andra kartor, jämförde. Enklast var tydligen om man gick någon mil längs Östgötaleden från där vi befann oss nu, då skulle man passera precis i närheten av grottan.

Det var bara det att vi vid det här laget var rätt trötta på att gå, och dessutom hade en bil som då skulle göras av med på lämpligt ställe, vilket inte fanns enligt kartan.

Efter mer kartletande, pekande och diskuterande kom vi fram till att det nog skulle gå att köra på villavägarna bakom och sen vandra genom skogen. Vi ställde in bilens GPS och gav oss iväg. Det här skulle nog gå bra.

Ha.

Vad som inte framgått av samtliga kartor var den rika floran av vägskyltar med innebörden ”motortrafik förbjuden” vid alla småvägar. Villaägarna ville, fullt förståeligt, hålla trafiken nere i sina små samhällen. Det var stopp överallt.

Vi körde, vi vände, vi körde runt, vi körde tillbaka, vi konsulterade andra kartor. Vi prövade från alla möjliga håll, men hur vi än försökte gick vi bet. Det tycktes vara stört omöjligt att ens komma i närheten av naturområdena längs med branten medelst bil.

Vi bestämde oss för ett sista försök och svängde upp på en liten avtagsväg ut i skogen som vi inte provat förut. Men den visade sig bara leda till en grusig gigantisk skogsparkering som förmodligen tillhörde Kolmårdens djurpark. Den var nämligen avgiftsbelagd. Inga hus i sikte, inga människor, skog så långt ögat nådde. Vi var långt ifrån all ära och redlighet, men om vi skulle parkera förväntades vi betala parkeringsavgift alla dagar 0-24 enligt en skylt. Lite surrealistiskt.

I slutet av parkeringen fick vi syn på ännu en skogsväg, smalare och mindre underhållen, och hoppet vaknade till igen. Däråt kanske? Då skulle vi hamna precis bakom grottområdet och kunna gå genom skogen en bit. Vi skumpade iväg uppför backen.

Och hamnade på ett skogsavverkningshygge. En blindväg alltså. Som tog slut efter några meter.

Kalhygge
Foto: Sten Gustafsson
http://www.myra.eu/kalhygge.html

Där tog energin slut. Nu gav vi upp. Tålamodet och blodsockret hade nått sin gräns. Nu fick det vara nog. Det verkade inte vara meningen att vi skulle hitta den här grottan. Och om den nu skulle trilskas så där – ja, då fick den helt enkelt inte vara med. Sådetså.

Så vi öppnade upp bagageluckan och plockade fram den försenade lunchen vi fått från hotellet som en del av vårt bokade vandringspaket. Den visade sig bestå av baguetter med currykycklingröra.

Om ni någon gång har försökt äta baguette med röra vet ni att det inte är en helt lätthanterlig företeelse. Särskilt inte när man äter på stående fot. Det väller ut och det väller över och till slut har man röra överallt. Vi var redan innan på ett ansträngt humör, och en tröja full med kladdig curryröra hjälpte inte precis upp humöret.

Men när det var som värst, med currykladd överallt, ömmande fötter, kaffesug, svordomar och irritation, hörde vi plötsligt ett för oss helt nytt fågelläte. Det var ett klagande, kort rop, någonstans till vänster om oss. Vi slutade torka curry och lyssnade. Det hördes igen och igen, från nya ställen varje gång. Fågeln var i rörelse.

Åh så jag hoppades att vi skulle få syn på den! Tänk om vi rentav skulle kunna artbestämma den! Jag väntade spänt på varifrån lätet skulle komma nästa gång. Curryn och det dåliga humöret var helt bortglömda.

Och då!

Den flög rakt över oss, en ganska stor mörk fågel, mot en stor hög tall och slog sig ner på stammen rätt högt upp. Bara 20 meter bort!

”På stammen! Det måste vara en hackspett”, hann jag tänka innan jag fick upp kikaren. Maken var snabbare än jag och klampade redan iväg genom riset, bort mot trädet, med kameran i högsta hugg.

Och visst var det en hackspett. En spillkråka. Alldeles svart, med rött huvud. Och förvånande orädd.

Spillkråka
Foto: Fredrik Åhman

Vår första spillkråka! Hurra!

Där stod vi, två fånar, en med en kamera och en med en kikare, alldeles i närheten, upphetsat tjoande, och spillkråkan bara fortsatte sjunga sitt klagande läte för oss, omväxlat med lite trädhackande, lite fjäderputsande och sedan mera sång. Till synes helt oberörd av oss.

Vi fotade och vi tittade. Den satt kvar länge, länge. Ett riktigt fågelskådardrömläge. Till slut kände vi att vi var nöjda och började dra oss bortåt.

Då kommer plötsligt ännu en spillkråka flygande och sätter sig i ett träd längre bort! Fram med kikare och kamera igen.

Och som grädde på moset flyger den första spillkråkan över till den nyanlända, och vi har plötsligt en gruppbild framför oss. Helt otroligt.

Till slut flög de båda fåglarna iväg, och vi kunde nöjda packa ihop oss.

– Det blev ju rätt bra, till slut, sa maken nöjt. De där spillkråkorna räddade utflykten.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Annons