Spindellera

Att vara nybyggare är ett rätt stort projekt. Åtminstone rent administrativt. Man ska skriva under en massa papper, skicka en massa papper, prata med kommunen, betala en massa pengar, prata med kommunen igen, betala ännu mer pengar till leverantörer man inte visste att man anlitat, betala pengar till gubbar som ska hålla koll på gubbar som bygger och hålla koll både på gubbar som bygger och på de gubbar man betalat för att hålla koll på de gubbar som bygger.

Allt det där tar ju sin tid. Men det är åtminstone inte så mycket praktiskt man behöver göra med själva bygget. En av de praktiska uppgifter som dock faller på oss som byggherrar är att samla upp och slänga de byggsopor som samlas på tomten. Plankstumpar, plast, isolering, mängder av spikar, bjälkbitar, fasadbitar…. Man kan bli förvånad över hur mycket skräp det blir. Hittills har vi fyllt tre Big Bag av största sorten.

Men det är ändå en rätt ok syssla. Man går där i höstsolen, plockar sina träbitar, lyssnar på de polska snickarnas obegripliga samtal, hejar på nya grannar och allmänt vistas i friska luften. Och fastnar i lera.

Det har nämligen visat sig att vår tomt består nästan uteslutande av glaciallera. Näringsrik, fin, bra lera. Toppen för framtida växtlighet, absolut. Men ja, just det – lera. Den är ju till sin natur rätt blöt och – lerig. Och ni vet vad som händer när det regnar i några dagar? Just det. Leran blir ännu mer lerig. Det blir små dammar överallt. Jag har fått spontana små fågelsjöar på tomten. Utan fåglar.

Det går an att klafsa fram utan last. Men när man samlat ihop en ansenlig bunt av avsågade två-tum-fyra-brädor/bjälkar/plankor (whatever, tunga är de i alla fall) i famnen och reser sig för att traska iväg till sophögen, sitter man plötsligt fast. Stövlarna har sjunkit ner till vristknölarna av tyngden och av att man stått stilla i mer än tre sekunder. Man sliter och drar för att få loss dem, leran skvätter, man tappar en eller flera brädor, som landar i leran och blir ännu mer leriga. När man böjer sig ner för att plocka upp dem sjunker stövlarna ner igen och man får börja om från början.

Vid det här laget är man inte på sitt bästa humör längre. Man blir lerigare och lerigare, inte bara om stövlarna kan jag säga, svetten rinner och man börjar säga ord som inte riktigt lämpar sig i tryck. I den situationen befann jag mig vid lunchtid igår. Utan lunch, vilket inte gjorde saken bättre.

Jag beskriver allt detta för att ni ska förstå exakt hur heroisk den insats som jag strax ska skriva om, och som är anledningen till inlägget, faktiskt var.

Jag hade klivit runt på baksidan av huset och fått ihop en rätt stor hög träbråte och tänkte börja bege mig tillbaka. Jag böjde mig ner för att rycka upp en sista brädstump som låg halvt begravd i leran samtidigt som jag försökte förbereda genom att lyfta vänster stövel och snabbt kunna komma iväg och få kraft att rycka loss den högra. Då, mitt i alla dessa ryck, ser jag en spindel sitta i änden av brädstumpen. Den hade hittat en torr ö mitt i leran att ta sin tillflykt till. Och, naturligtvis, på grund av mitt ryck, trillar den av. Ner i leran.

Jaha. Samvetsfråga. Där stod jag, halvt balanserande på en stövel, vinglande, med famnen full av träbitar, hungrig, varm och irriterad. Skulle jag göra det rätta och rädda spindeln, eller följa min kropps överskuggande behov (mat, vila, vatten) och lämna spindeln åt sitt öde?

Samvetet vann.

Jag satte ner stöveln och böjde mig ner, svärande ska tillstås, balanserande trätraven på ena armen och grävde ner pekfingret på den förvisso handskbeklädda men leriga lediga handen under spindeln och skopade upp den. Med en kraftansträngning ryckte jag nu istället upp höger stövel, sedan vänster stövel, och balanserade trätrave och spindel bort till en närbelägen bergsknalle åt andra hållet. Klafsande, svärande, tappande träbitar, och med en halvt hopkletad spindel på fingret som febrilt viftade med det enda ben som nu var fritt.

Jag började undra om idén varit så god, men lyckades få ner spindeln på berget utan att orsaka den mer skada. Petade på den några gånger, alltjämt balanserande trätraven på ena armen (det började bli rätt tungt nu), fortfarande hungrig, varm och irriterad, och blängde på den. Inte hade jag väl gjort allt det här förgäves?

– Nu är du så god och piggnar på dig och kravlar iväg! sa jag barskt.

Och så gjorde den det. Ben efter ben började lösgöras från den lilla lertäckta kroppen, och så plötsligt sprang den iväg över stenen. Jag måste erkänna att det kändes bra att se det. När jag sedan klafsade iväg med traven, nu med två armar tillgängliga, kändes det inte fullt så tungt längre. Jag hade i alla fall räddat den lilla spindeln.

 

Detta inlägg publicerades i Spindlar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Spindellera

  1. Ami skriver:

    Jag trodde långt in i texten att du hade identifierat en art som hette spindellera, alltså /spindelléra/. Så kan det bli med, rättare sagt utan, avstavning. (Skrivet av en avstavningspolis, som stryker alla avstavningar och bindestreck, så om du hade skrivit spindel-lera så hade jag var där med rödpennan, dvs du skrev enligt mig helt rätt.)

    Gilla

    • gunahm skriver:

      Haha! Så det kan bli. Ja, det låter nästan som latin ser jag nu. Jag hade faktiskt väldiga problem med att hitta på en bra inläggsrubrik och förkastade en hel massa förslag. Spindellera var det minst dåliga. Tyckte jag då åtminstone.
      Lovar att inte slarva med avstavningarna och bindestrecken i fortsättningen heller.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.