För några inlägg sedan var vi inne på ämnet tranor och Tåkern. Jag skrev då bland annat om det stora gänget tranor – och ett rådjur – på en åker. Jag nämnde också att jag då kom att tänka på en annan historia om rådjur och tranor, som inte fick plats där och då.
Nu har det blivit dags för den.
För ett par år sedan var maken och jag på biltur genom Sörmland. Det var skärtorsdag och rätt tidigt på våren. Ni vet den där kala, friska tiden precis efter snösmältningen när jorden ligger mörk, träden är kala och fjolårsgräset spretar halvvisset på ängarna. Lite dystert, men ändå på något sätt hoppingivande. Man kan ana våren och sommaren.
Djurlivet var lika sparsamt som antalet löv på träden, men jag tittade ändå ut genom bilfönstret i hopp om att få syn på något intressant. Mest kråkor, visade det sig. Och skator. Och oidentifierade tättingar i mängd. Inget ovanligt, alltså.
Men så fångades min uppmärksamhet av något i ögonvrån. Något större än en kråka. Något ljusbrunt. Rådjur! Alldeles nära vägkanten på en åker! Tre var de, en bock och två hindar, som stod där och betade av fjolårsgräset. Oj så fina! De är kanske inte så exotiska, men jag blir alltid lika glad när jag får se dem. De är en så påtaglig påminnelse om det vilda djurlivet vi har alldeles inpå knutarna och som är rätt så unikt, tycker jag. Notera att detta skrivs innan jag är trädgårdsägare.
– Kolla! sa jag till maken som körde, och som är lika förtjust i dem som jag. Rådjur!
Han släppte vägbanan med blicken ett ögonblick och gladdes liksom jag åt synen. Medan bilen rullade vidare hann vi studera dem en liten stund till, innan de försvann utom synhåll bakom en skogsdunge.
Resan fortsatte, och eftersom vi just sett rådjur kom samtalet förstås att handla om just rådjur. Till exempel om de fyra rådjuren i skogen hos mina föräldrar på landet som överlever vintern genom att vittja de av mamma välfyllda fågelhusen på frukt, frön och nötter. Medan vi talade kom ett nytt område med åkrar och öppna marker glidande utanför bilfönstren. Eftersom vi nu var inne på temat rådjur spanade vi ivrigt ut för att se om vi kunde få se fler rådjur.
– Titta där! sa maken plötsligt och pekade mot andra sidan vägen. Där är två till!
Jag lutade mig fram och tittade dit. Ja, visst var det två rådjur! Två hindar denna gång, såg det ut som, jag såg inga horn på någon av dem.
Medan jag tittade strövade de framåt i sakta mak. Sträckte på sig lite, tittade sig omkring – och så fällde de ut vingarna och flög iväg.
– Och titta, sa jag, nu flyger rådjuren.
För det var ju naturligtvis inga rådjur. Det var två tranor. Våra första tranor någonsin, till råga på allt. Som mäktigt och sakta lyfte högre och högre upp mot himlen, på stora breda vackra vingar. Och så tror vi att de är rådjur.
När vi väl hämtat oss från överraskningen och misstaget stannade vi till för att kunna följa dem med blicken så länge vi kunde. Och förstås för att skratta gott åt oss själva.
Sedan den här dagen refererar vi alltid till tranor som rådjur och vice versa. Varje gång vi får syn på tranor och maken febrilt försöker hinna fotografera dem innan de ger sig iväg säger jag ”Oj, fotar du rådjur?” och när vi ser just rådjur är alltid kommentaren från någon av oss ”Titta, tranor!”.
Det var därför det blev så väldigt komiskt när vi såg både det där gänget tranor och ett rådjur på samma åker i Östergötland när vi skulle stanna och fotografera just tranor. Vilken trana skulle vi välja som motiv….
Rådjur
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/radjur.html
Trana
Foto: Dailson Di Maria
http://www.gopixpic.com/
Amatörbiologen 