Två dagar till dagen D. Eller F, kanske. F som i flytt. Vårt nybyggda hus står färdigt och flyttlasset går om två dagar. Då lämnar vi lägenhetslivet för en ny tillvaro som villaägare. Tjolahopp.
Även om vi inte flyttar så långt, så blir det tillräckligt långt för att jag inte längre kommer att ströva i samma grönområden på min fritid. Jag kommer att vistas i nya skogar, vid nya vattendrag och på nya ängar. Gå andra stigar. Fota andra fåglar. Det kommer att bli roligt. Men lite sorgligt samtidigt.
Så idag, efter att ha skruvat ner vägghyllor, tavlor och taklampor, tog jag en sista promenad till Slätmossens naturpark och till det gäng änder som vistas där. Vi har haft några år tillsammans, och berikat varandras tillvaro. Ni som hängde med på Veckans fågel-tiden minns min beskrivning av hur en säck hönsfoder i garderoben kan påverka tillvaron i en lägenhet, främst ifråga om förvärvad doft i ytterkläderna. Men det var dessa änder som fick fodret, när det var som kallast i vintras, och det var värt hönsmatsdoftande vinterjackor. De klarade ju vintern, änderna.
Idag hade jag med mig en påse havregryn. När jag närmade mig den lilla gräsplätten invid sjön kom änderna ivrigt tultande, med siktet inställt på mat. Det gör de ju alltid, vem som än kommer, förstås. Men jag hälsade glatt och började hälla ut havregrynen. En hundägare som stod vid träbryggan tittade fascinerat på. Änderna kastade sig unisont över maten och glufsade friskt.
Jag plockade fram mobilkameran och förevigade stunden. Änderna tuggade, sprang runt, bråkade, samsades, så där som änder i grupp gör. Jag tog några foton till, satt kvar på huk och lyssnade på snattrandet, överraskades av hur fort havregrynen försvann ner i fågelmagarna.
Sen reste jag mig och började gå rundan runt sjön. Gick en bit, stannade och tittade tillbaka på andgänget. En ny hundägare hade anslutit sig till den första och halade fram en brödpåse. Änderna tultade ivrigt ditåt. Förstås.
Det känns tryggt att veta att det finns flera som bryr sig.
Amatörbiologen 