På väg till slutbesiktningen av huset. Bilen rullar sakta längs den stilla villagatan.
Högt uppe på himlen, belyst av den lågt stående, sällsynta novembersolen, cirklar en ormvråk stilla. Så nära att vingarnas fingrar är urskiljbara. Majestätiskt.
När vi svänger runt i korsningen utanför huset tittar två rådjur upp från betandet på grannhusets vilda skogstomt snett mittemot. Makar lite på sig. Fortsätter tugga. Visar de vita speglarna på rumporna.
Så mycket vilt, så nära huset, i november.
Det bådar gott.
Och lite mindre poetiskt uttryckt, i alla fall om ormvråken:
Jag lutar mig fram mot vindrutan, pressar nästan kinden emot, stirrar stint uppåt för att kunna följa ormvråken med blicken. Åh så vacker den är! Så STOR! Men – brukar inte de ha flyttat söderut så här års? Varför är den kvar här fortfarande? Kan det vara för att….
”-Vad kul att försöka föra en konversation med dig, hörru”, hör jag plötsligt från förarsätet. Och inser att maken försökt diskutera något byggrelaterat rörande huset med mig en längre stund, vilket helt gått mig förbi.
Inte lätt att konkurrera med en rovfågelupplevelse i november. Det inser ju han också. Om han tänker efter.
Amatörbiologen 