I söndags eftermiddag fick vi besök vid huset. Eller ja, nästan. Det var nog mer grannen som fick.
Ett rådjur kom försiktigt klivande i skogsdungen på allmänningen snett bakom våra hus. När det nådde grannens tomt stannade det till, liksom förvånat, och tittade ut över våra nybyggda hus. Förmodligen har det haft sitt gångstråk längs med viltstigen tvärs över våra tomter när de fortfarande var skogsmark. Nu var vägen så att säga blockerad.
Jag stod vid vardagsrumsfönstret när det hände och ropade som vanligt vilt åt maken: ”Rådjur!” Vi blev stående och tittade. Rådjuret stod kvar. Viftade lite på sin svansstump. Så vände det om, valde en annan väg och började sakta gå bortåt.
”Jag ska hämta kameran!” hojtade maken och försvann iväg. Viss om att vi ännu inte hittat kamerorna efter flytten störtade jag iväg efter min mobiltelefon, för att i alla fall få tag i någon kamera, och lät maken leta vidare. Väl tillbaka vid fönstret med mobilen i högsta hugg kunde jag till min glädje konstatera att rådjuret stod kvar. Upp med telefonen, zooma, fota. Klick! Sådärja.
Och sen tittade jag förvånat på det foto som bildskärmen påstod att jag tagit. Det såg ut som en stjärnhimmel. Eller möjligen ett snöfall mot mörk bakgrund. Fotot visade en mörk bild full med små vita prickar. Hm. Jag var tämligen säker på att det var en skogsdunge jag fotat. Med ett rådjur i. I grådisigt eftermiddagsljus. Inte mörker.
Men tydligen hade blixten i kameran – som jag glömt stänga av – reflekterats i fönstret och orsakat att bakgrunden utanför fönstret blivit helt mörk. De vita prickarna då? Tja. Om jag säger att jag inte hunnit putsa fönstren sedan vi flyttat in, och att allt bjälksågande ägde rum utanför just vardagsrumsfönstren, kanske ni greppar situationen. Sågspån och trädamm kan bli stora i närbild.
Medan jag kom fram till detta och insåg att jag inte skulle få något fint rådjursfoto till bloggen kom maken faktiskt framrusande med ena kameran som han mot all förmodan hade hittat. Men när han väl fått igång den och ställt in den hade rådjuret sedan länge vänt den vita svansspegeln mot oss och trampat iväg bakom grannhuset, utom synhåll.
Så så blev det med rådjursfoton. Men en historia blev det i alla fall.
Amatörbiologen 