”Nötväcka! Det är en nötväcka!”
Jag började vilt se mig omkring där jag stod i köket, i jakt på min fåniga lilla kikare. Och insåg att jag inte hade en aning om vart den hamnat efter flytten. Så istället kisade jag, skärpte blicken och stirrade stint mot varelsen på telefonledningen på andra sidan gatan. Ljus mage, mörkgrå översida, banditmask – visst var det en nötväcka!
Och när jag lät blicken gå vidare till träden runtomkring kunde jag se att de var fulla av liv och rörelse. Talgoxar, blåmesar, en och annan skata. Fåglar överallt. Grannen hade massor av dem. Men så har han å andra sidan en uppvuxen skogstomt med många träd. Dock ingen fågelmatning.
Jag såg det ändå som ett gott tecken. Även om de satt hos grannen, så fanns det i alla fall fåglar i grannskapet. Någon liten stackare borde väl ändå hitta till min fågelmatstation.
Lite senare på dagen bestämde jag mig för att ta itu med skumgummiproblemet. Alltså att försöka få ut alla skumgummijordnötter ur fågelmatsröret och fylla på med nya fräscha. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Uppsvällda, gummiaktiga jordnötter blir klibbiga. De fastnar i varandra och i metallnätet som utgör fågelmatsröret. Allt var en enda seg massa. Men med en pinne till hjälp gick det. Nu är allmänningen beströdd med sega nötter, förhoppningsvis till glädje för traktens gnagare och rådjur. Kanske inte till villaägarföreningens lika stora glädje. Men jag tänker inte tala om det för dem.
Efter ännu lite mer svärande lyckades jag få röret fyllt med nya nötter. Bara till hälften denna gång, efter goda råd från mor (som också drabbats av skumgummiproblemet – jag är inte helt misslyckad ändå, det händer även proffs!). Jag hängde upp röret på stolpen och passade på att inspektera fågelfröröret och talgbolleröret på samma gång.
Men….!
Det var HACK i talgbollarna! Någon hade ätit av dem! Inte mycket, men ändå! Och nivån i fågelfröröret hade minskat med en fjärdedel! Någon hade ätit fågelfrön OCKSÅ!
Hurra! Middagsgäster! Fåglarna har äntligen hittat till min matstation! För det måste vara fåglar – inga ekorrar eller gnagare kan ta sig upp för den hala stolpen.
Vild av glädje studsade jag nerför min leriga slänt med min jordnötslåda, stormade in och berättade de glada nyheterna för maken. Vi kom fram till att gästerna förmodligen var desamma som jag på förmiddagen sett i grannens träd. De äter hos oss, men utnyttjar grannens träd som skydd mot rovfåglar, och flyger fram och tillbaka.
Snart har vi egna träd och buskar som skydd. Det ska bara bli vår först så vi kan plantera, och så ska de växa lite, kanske. Men nu känns det lite mer hoppfullt. Vi har fåglar hos oss!
Amatörbiologen 