Nu är det ju några dagar sedan. Det har både hunnit töa och frysa på igen. Men i onsdags blev det plötsligt vinter. Snön föll i täta flingor över Stockholm, bilar utan vinterdäck åkte rally på motorvägen och julstämningen gjorde sig trots allt påmind.
När jag kom hem på kvällen (försenad med bussen på grund av ovan nämnda rallyåkare som övergått till radiobilskörning och klumpat ihop sig på Nynäsvägen) hade det slutat snöa, men det låg ett snötäcke på marken. Inte tjockt, men tjockt nog att dölja väg och gräs och dämpa alla ljud.
När jag gick längs villagatan och närmade mig huset blev jag varse ännu ett tecken på att min tillvaro numera är fylld av liv från varelser jag i mitt tidigare lägenhetsliv bara kunde se på avstånd. Vår granne hade varit ute på tur. Och då menar jag inte grannen i nr 6 tvärsöver vägen, utan vår granne utan hus.
Ett prydligt spår längs hela gatan, från en fyrfota individ, med klövar. Gick inte att ta miste. Det var vår granne rådjuret som tagit sig en kvällspromenad i snön.
Sällan har väl någon blivit så glad över ett rådjursspår. Och mina huslevande mänskliga grannar fick sig nog ett gott skratt över sin nya granne som utan betänkligheter ställde ner alla matkassar i snön, fiskade upp sin mobilkamera och fotograferade ett rådjursspår. Som om det vore något särskilt i det här området.
Det skrattet bjuder jag på.
Amatörbiologen 