Jag kan inte hjälpa det. Jag blir fortfarande så glatt överraskad att jag släpper allt jag har för händer varje gång det händer. Vänner, släktingar och grannar säger att det kommer att gå över och att jag istället kommer att bli irriterad inom kort, och kanske har de rätt. Men just nu är det bara spännande och roligt.
Vi får dagligen besök av rådjur. Ibland kommer det bara ett, ibland två, ibland ser man bara spåren. Jag vet att de är marodörer, fulla av fästingar och snyltar på fågelbordets läckerheter, men de är ju så fina. Och så små och oskyldiga.
På självaste julafton fick vi besök av hela familjen. Fyra rådjur kom utklivande på gatan utanför oss på sin väg från grannens skogstomt. De gick makligt upp på vår uppfart, rundade pallen med tegelpannor mot garagets gavel, fortsatte över vår baksida upp på ena grannens tomt och försvann sedan in i skogen på allmänningen bakom oss.
Trots att de gick så makligt var det svårt att hinna få bra foton innan de försvunnit. Som vanligt blev det lite suddigt. Men ni ser dem på rad strax under grannens gröna container på bilden ovan.
Det är så fantastiskt, mina vänner. De här juldagarna, när man är ledig och hemma, har jag insett att jag verkligen bor mitt i naturen, med vilda djur på armslängds avstånd. Visst är det ett villaområde, och inte alls särskilt mycket vildmark, men för en som alltid bott i lägenhet tidigare är det en ofantlig skillnad. Imorse, till exempel, drack jag mitt kaffe och såg ut genom köksfönstret. Där, mitt framför ögonen på mig, kom två av rådjuren klivande längs med vår framsida. De var bara några meter ifrån mig. Såg mig inte. De nosade lite på den översnöade brädhögen, skuttade ut på vägen och fortsatte bortåt. Strax därefter, innan jag ännu hämtat mig från överraskningen och kaffet började kallna, flög två blåmesar och en koltrast förbi precis utanför fönstret, på väg bort mot min fågelmatning. På telefonlinorna tvärs över gatan satt nötväckorna. I vår björk hamrade ett hackspettspar förnöjt.
Jag känner mig som om jag befinner mig i de sju små dvärgarnas stuga i Disneyfilmen på julafton, ni vet när de sjunger och spelar och alla skogens djur samlas vid fönstret och tittar på. Förvisso har vi inte sång och dans här inne i samma utsträckning. Men djurlivet är så mycket rikare och påtagligare än vad jag någonsin vågat hoppas på. Nu är jag verkligen hemma.
Amatörbiologen 