Som jag skrev har vi dagligen besök av rådjur. Särskilt under de kalla dagarna som var runt julhelgen. Temperaturen sjönk till minus 13 grader vissa dagar. Trängseln var stor vid fågelmatstationen – och inte bara av fåglar, blev jag varse. Mer än en gång var det rådjursrumpor jag fick syn på när jag klev ut genom dörren för att fylla på mat. Men det gör ju inget. När det är kallt får man hjälpa alla hungriga med mat. Det fanns russin, äpplen och sönderhackade talgbollar så det räckte åt alla. Ett tag i alla fall.
Kyla gör ju också att det fryser till utomhus. Som bekant består vår tomt fortfarande av rätt mycket lera. Som inte suger upp vatten. Som därför frös till små ispölar. Som sen täcktes av nyfallen snö. Det var med andra ord med försiktiga steg man beträdde vår tomt de här dagarna.
Det gjorde även rådjuren. Tog det försiktigt alltså. Därför blev jag så oerhört full i skratt när jag fick syn på en förödmjukelse i snön för några dagar sedan, strax utanför köksfönstret. Från fågelstationen till höger om huset kom ett prydligt spår av klövar i nysnön längs med husets långsida. Lite makligt, försiktigt trampat. Rådjur. Men ungefär i jämnhöjd med vår förstutrapp blev det plötsligt längre avstånd mellan avtrycken, ungefär som om något skrämt rådjuret så det skuttat iväg. Jag följde dessa ”längre”avtryck med blicken tills de plötsligt tog slut. Och där, istället för klövavtryck, var det långa revor i snön åt alla håll. Det såg ut som om någon försökt göra en snöspindel istället för en snöängel, ungefär. Det tog inte lång stund att inse att rådjuret mitt i sitt skuttande plötsligt landat i en eller flera små ispölar, halkat runt med alla fyra benen och gjort sitt yttersta för att hålla balansen. Om det lyckades vet jag inte, men på andra sidan snöspindeln fortsatte sedan klövavtrycken – nu med betydligt kortare avstånd emellan…. Åh vad jag önskar att jag hade fått se det när det hände!
Amatörbiologen 