Igår var det snöstorm. Idag har det fortsatt snöa. När jag satt vid frukostbordet såg jag en brun skugga dra förbi på trottoaren utanför. Jag reste mig och såg efter. Jajemen. Ett av rådjuren pulsade fram i snön med siktet inställt på fågelmatningen, ett ställe med lättåtkomlig mat trots all snö.
Jag lämnade frukosten, gick ut i hallen, drog på mig ytterkläderna och fångade upp mobilen på vägen. Klickade fram kameran medan jag tog på mig skorna. Öppnade dörren, riktade mobilen åt höger och hann precis få med detta:
Sekunden efter var rådjuret borta, ivägstudsande, skrämt av mitt uppdykande.
Jag fattade vinken. Efter att ha avslutat frukosten tog jag itu med dagens utfodring. Hackat äpple, russin, margarin- och nötblandning, färsk talgboll och så en hemgjord snackbar: frön, nötter och margarin blandade och hällda i en sockerkaksform med en frosting av kokosfett. Förfärdigat av min mor, denna fågelutfodringens mästare med kreativa idéer. Med lite tur skulle den locka hit några fler mesar.
På med ytterkläder igen, upp för snöig och hal sluttning, fullastad med fågel – (och förstås rådjurs-) käk. Det tog en stund att gräva fram alla behållare under all snö, och naturligtvis hade jag glömt vantarna. Men jag fyllde på där det behövdes, såg över, tog bort gamla tomma nätpåsar, skakade ner där helst det fastnat. Lagom till att jag fått den sista talgbollen på plats hade fingrarna stelnat av köld och jag gav upp. Fröerna fick jag fylla på senare. Jag snubblade ner och in.
Väl inkommen i köket förpassade jag skräpresterna till soppåsen, värmde händerna i en evighet under varmvattenkranen (och påminde mig själv om att komma ihåg till nästa gång att vantar är bättre för elräkningen) och knöt sedan ihop den nu fulla soppåsen. Eftersom jag ännu hade jackan på mig kunde jag lika gärna ta ut soporna på en gång, tänkte jag. Så på med skorna igen och ut genom dörren.
Det kunde ha gått – vad? – kanske tre minuter sedan jag var uppe vid matstationen. Detta var vad jag såg när jag öppnade dörren:
Rådjuret var tillbaka. Tuggade förnöjsamt i sig av koltrastarnas mat från marken, tittade på mig och fortsatte äta. Helt fräckt. Undrar om det hade stått inne bland granarna och väntat tills jag kom ut med mat?
I samma ögonblick som jag klev ner från trappan studsade det dock skrämt iväg, tätt följt av koltrastarna (vilka till skillnad från rådjuret skällde ut mig efter noter). Jag gick de få stegen till vänster, åt andra hållet från fågelstationen, hivade i soppåsen i tunnan och vände tillbaka. Stannade alldeles nedanför trappan och väntade. Kanhända….?
Och visst. Inom en halv minut kom rådjuret klivande tillbaka. Försiktigt. Stannade till och tittade på mig. Jag rörde mig inte. Det fortsatte gå. Stannade till igen. Betraktade mig vaksamt. Jag rörde mig fortfarande inte. Är det hungrigt, så låt det äta, tänkte jag, men jag vill åtminstone få njuta av att titta på djuren jag utfodrar. Så jag stod kvar. Och rådjuret fortsatte framåt, stannade till då och då. Under tiden började fåglarna återvända. Koltrastar, talgoxar och blåmesar samlades vid behållarna.
Jag väntade. Fåglarna åt. Rådjuret klev framåt, lite i taget. Jag stod stilla. Till sist var rådjuret äntligen var framme vid stolpen. Det stannade. Vi tittade på varandra.
Och så var det som om det plötsligt blev för mycket för det. Det nådde sin gräns. Utan att jag rört en fena vände det plötsligt om och studsade tillbaka in i skogen, utan att ha ätit något.
En bild på en flyende rådjursrumpa hann jag få. Sen gick jag in. Nu hade jag fått nog av att stå ute i kylan och titta på fåglarna. Och rådjuret. Och om jag försvann kunde säkert alla, inklusive rådjuret, äta i lugn och ro.
Verkar vara min lott, detta. Laga mat och laga mat, men aldrig få se matgästerna….
Amatörbiologen 