Fågelräkning dag 2. När jag öppnade dörren med den sedvanliga frukostmutan såg jag 4-5 fåglar vid fågelmatstolpen. Talgoxar och koltrastar såvitt jag kunde avgöra. Inga rariteter, men de var ju där! Det fanns fåglar vid min matstation! Glad i hågen travade jag upp med min tallrik (vilket förstås orsakade att alla fåglar flög all världens väg) och fördelade ut frukosten. Med så många fåglar igång så tidigt på dagen skulle detta säkert bli en bättre dag än föregående för mitt protokoll till ”Vinterfåglar inpå knuten”!
Jo tjena.
När jag stövlade ut en stund senare, iförd mina varma vinterkläder, kikare och protokoll, var det stendött vid stolpen. Inte en fågel i sikte. Igen. Var blev de av, alla talgoxar och koltrastar? Inte ens ett rådjur hade behagat dyka upp. Visserligen visade termometern på plusgrader nu, men det var ju fortfarande djup snö och hungriga borde de väl vara allihop? Jag stod envetet kvar med mitt protokoll. Stirrade mot den tomma stolpen. Försökte frammana fåglarna att komma dit och äta. Försökte att med telepati locka till mig de tättingar som seglade förbi ovanför, glatt sjungande. Men nej.
Efter ett tag gav jag upp. Igen. Vid det här laget började jag ledsna på att vara föremål för de hundrastande grannar som gick förbi och tittade konstigt på mig där jag stod utanför mitt hus och stirrade in i skogen med penna och papper i högsta hugg. Utan att notera, och utan något synbarligt skäl att stå där. Jag kunde inte direkt klandra dem. Det var bara dumstruten som fattades.
Så med de två koltrastar och den enstaka talgoxe- som trots allt behagat dyka upp under tiden jag stod där – införda i protokollet, gick jag till slut in. Nu började tålamodet tryta. Vi som ändå hade hängt upp två nya matningsbehållare, med en ny fröblandning och extra mycket margarinblandning, allt för att locka dit dem. Utan synbarligt resultat. Rackarns fåglar!
Men hur det nu kom sig ville jag ju ändå inte riktigt ge upp. Det var flera timmars dagsljus kvar. Några fler fåglar borde ju rimligen ändå dyka upp. Så när vi ett tag senare skulle iväg och handla gick jag ut lite i förväg. Kanske, kanske…..
Och jag belönades äntligen med lite tur. I den ena behållaren satt en hackspett och mumsade njutningsfullt på margarinblandningen. Den fick strax sällskap av en nötväcka. Och – minsann! – där kom ännu en nötväcka flygande! Två nötväckor och en hackspett! Det var rariteter i sammanhanget! ”Det var väl på tiden!” utbrast jag för mig själv. Och strax därefter, på fåglars oberäkneliga vis, försvann de alla tre. Jag kunde precis lika gärna ha missat dem helt. Men nu fördes de in i protokollet!
Nu har mörkret fallit sedan länge och mina möjligheter att delta i fågelräkningen är över för den här gången. Men jag gick trots allt inte tomhänt ur kampen. Med min idoga kamp fick jag några pinnar i mitt protokoll. Så här blev mitt resultat:
5 koltrastar
3 talgoxar
2 nötväckor
1 blåmes
1 mindre hackspett
Det var faktiskt inte så illa för att vara en helt nystartad matning.
Och det visade sig att mina föräldrar – som ju har 5 stjärnor i fågelvärldens Whiteguide med sin matning – inte heller hade haft något överväldigande resultat denna gång. Det var helt enkelt lite för varmt ute i år och då är fåglarna inte lika benägna att söka sig till matställena. Otur.
Och visst känns det lite surt att inte få rapportera in den stora nötskrikan, de ofantliga mängderna koltrastar och jättegänget talgoxar som var mina regelbundna matgäster när det var som kallast under julhelgerna för några veckor sen. Men regler är regler.
Kanske skulle jag, när jag rapporterar in mina siffror, fråga om de kan ha med ett fält för rådjur i nästa års räkning? För säkerhets skull liksom?
Amatörbiologen 