Överraskande närkontakt

Jag har varit med om mycket de senaste månaderna i form av viltliv inpå min den nybyggda knuten med rådjur, fiktiva rävar, kattgrodor och allt möjligt, på väldigt kort tid. Allt har varit – och är fortfarande – ofantligt spännande. Men en riktigt, riktigt stor upplevelse visade sig vänta på mig under en av de sista dagarna i januari som jag tillbringade på konferens i London.

Egentligen var det nog flera upplevelser, när jag tänker efter. Jag måste i alla fall berätta om dem en och en. Och i vilket fall var de allihop bland de mer fantastiska och energigivande upplevelserna jag någonsin varit med om.

Jag besökte Hyde Park.

Jag hade mest tänkt mig en trevlig promenad genom stadens lunga på väg till Paddington och flygtåget. Se lite vatten, studera några trädgårdar, kanske se en eller annan fågel om jag hade tur. Det var ju trots allt bara januari och rätt råkallt. Maken hade förvarnat om att det fanns chipmunks, ekorrar, i parken, och att jag skulle hålla utkik efter dem. Vilket jag förstås också gjorde, men jag hade inga större förhoppningar. Det var ju som sagt januari och kallt.

Jag äntrade parken genom Queen Mother´s gate vid Hyde Park corner. Stannade till, tog in den fantastiska vyn, rättade till ryggsäcken, vinklade kartan, greppade rullväskan och satte förväntansfullt av längs gångvägen.

Jag kom väl ungefär 100 meter. Plötsligt rörde sig något i gräset till höger, en bit ifrån vägen och drog min blick till sig. Vad var det där? En – en chipmunk! Ha! Hurra! Inte ens hundra meter in i parken, och jag hade redan fått syn på en chipmunk!

Jag släppte snabbt rullväskans handtag och fumlade fram mobilkameran. Rörde mig försiktigt, utan hastiga rörelser, för att inte skrämma bort den lille rackaren som vilt bökade runt i gräsmattan efter mat. Jag backade, zoomade. Och så tog jag bild efter bild efter bild på chipmunken som skuttade runt, grävde, bökade och skuttade vidare. Jag var så lycklig! Jag hade fått en chipmunk på bild!

Precis då kom ett ungt brittiskt par gående på gångvägen. De svängde av till höger för att gå in i rosenträdgården, bort ifrån mig. Men innan de försvann in stannade kvinnan till, böjde sig ner mot marken, med framsträckt hand och blicken på chipmunken, som nu var ca 5-10 meter ifrån oss. Och döm om min häpnad när den lilla chipmunken raskt skuttade fram till kvinnan, reste sig på bakbenen och helt orädd tog den lilla munsbiten ur hennes hand. Snabbt tog den sedan till flykten med sitt byte, in i rosenträdgården och upp i ett träd där den satte sig till rätta och högg in. Kvinnan reste sig, borstade av knät och förenades med sitt sällskap. De gick vidare in i trädgården. Som om inget märkvärdigt just hänt.

Själv stod jag först som fastfrusen, alldeles överraskad av den oväntade synen. Handtama chipmunks! Och så började jag skratta åt mig själv. Britterna måste ha haft vansinnigt roligt åt mig där jag tassade omkring medan jag fotograferade, angelägen om att inte skrämma en chipmunk – som ju inte var det minsta rädd för människor.

Och när jag strövade efter paret in i rosenträdgården och samtidigt började se mig omkring ordentligt, kunde jag se att det ju var chipmunks överallt: på gräsmattorna, i träden, skuttande över gångarna… det kryllade av dem. Orädda, lurviga, plirande och fantastiskt söta.

Jag var alldeles överväldigad av denna oväntad mångfald och blev stående och tittade med mobilen fortfarande i handen, långt efter att chipmunken lämnat trädet.

Men det var inte slut på överraskningar. Plötsligt fladdrade det till alldeles ovanför mitt huvud. Och där, till vänster. Och där också! Jag vred huvudet åt alla håll, spanande bland de lågt hängande trädgrenarna strax ovanför mitt huvud.

Det var småfåglar överallt! Blåmesar, talgoxar, andra mesar jag aldrig sett – och de var NÄRA. Inte ens en meter ifrån mitt huvud! Lite skillnad från mina surpuppor hemma vid matstationen, som jag måste ha kikare för att kunna artbestämma. De här hoppade nyfiket runt på grenarna, plirade på mig, tjattrade, flög iväg. Nya kom flygande.

Jag stod mest och gapade. Så tama och så orädda!

Men det var ju inte enbart i underhållande syfte de kom – när de insåg att jag inte tänkte bjuda på några godbitar flög de raskt vidare. Och jag bannade mig själv för att jag inte åtminstone försökt ta några bilder.

Men nu började det bli kallt om händerna. Mobilen åkte ner i fickan, vantarna åkte på och så fattade jag tag om väskan och rullade vidare. Än var det mycket park kvar att utforska innan tåget gick. Och med en sådan här början kunde det ju bara bli bättre, eller hur?

Och det blev det. Det blev det verkligen.

Fortsättning följer…

Annons