Belägrad

För att inte hålla er på halster så tar jag väl vid direkt där det förra inlägget slutade.

Jag stod som sagt invid staketet och betraktade den lilla chipmunken som satt i sin hög av gamla bruna löv en bit bort och tuggade i sig brödbitar jag kastat till den. Det blåste fortfarande snålt, men det hade slutat småregna. Jag huttrade till lite och böjde mig ner för att ta upp mina vantar från rullväskan där jag lagt dem.

Då såg jag att hela marken framför mina fötter, på båda sidor av staket, plötsligt var helt full av duvor. De flaxade, pickade, vandrade och kuttrade överallt. Tittade på mig med jämna mellanrum. De hade ju – förstås – bevittnat min lilla tête-a-tête med chipmunken och insett att där fanns det någon med bröd. Och ville ha sin del av kakan. Eller snarare av fröbrödbiten.

Precis som chipmunkarna och småfåglarna var ju inte heller duvorna särskilt skygga. De var precis inpå mig. Och de var många, säkert 20-25 stycken, som snodde omkring på marken runt omkring mig, pickande och flaxande, nästan trampande över mina skor i sin iver. Och det fanns ännu fler duvor lite längre bort, sittande på staketet och i träden. Än så länge avvaktande men beredda att flyga närmare om det skulle visa sig befogat.

Jag hade blivit belägrad av brittiska stadsduvor.

Medan jag tittade mig omkring och fortfarande försökte ta in denna nya händelseutveckling – hade jag hamnat i en nyinspelning av Hitchcocks Fåglarna? – flaxade det plötsligt till alldeles framför mig. En av duvorna hade ledsnat på mitt bristande agerande och flaxat upp på staketpinnen alldeles framför mig för att se om jag hade något gott i händerna.

20150130_duva staket

Där satt den, vickade på huvudet, plirade mot mig. Nå? Blir det något idag eller?

Det här dög ju inte. Så jag la ifrån mig vantarna och började gräva med höger hand i jackfickan efter det som fanns kvar av brödet.

Och DÅ!

Flax, flax! Plötsligt satt staketduvan på min vänstra arm!

20150130_duva arm

Jag blev fullständigt överrumplad och bara stirrade. Och duvan stirrade tillbaka. Vickade på huvudet. Där satt den. Och där stod jag. Jag trodde verkligen inte mina ögon! Den här oräddheten hade verkligen nått oanade nivåer. Handtama duvor!

Men eftersom jag prioriterade att fotografera händelsen istället för att dela med mig av mitt bröd, ledsnade duvan rätt snart och flög iväg.

Jag insåg dock snabbt att här fanns chansen till ännu mer närkontakt och oväntade bilder. Det gällde bara att få fram lite mutor. Så jag grävde fram brödbiten, smulade sönder några mindre bitar, gjorde kameran redo – och så tog jag brödbitarna i vänster hand och räckte ut armen.

20150130_duvor arm bröd

Det tog typ 3 sekunder. Sedan var flaxandet öronbedövande. Tre duvor slog sig ner på min arm samtidigt, en fjärde försökte slå sig fram men misslyckades och flaxade energiskt runt, runt. Duvan som varit smart nog att välja handen som landningsplats snodde snabbt hem på en rejäl bit och flög iväg, tätt följd av hungriga gängpolare från staketet. Den andra duvan snodde en kvarvarande brödbit ur min hand och flög åt motsatt håll. Resten av brödet föll ner på marken i tumultet och orsakade ett mindre slagsmål runt mina fötter.

Allt detta tog runt 3 sekunder. Jag hann precis få en bild.

Kvar satt den tredje duvan, nu i höjd med min armbåge, och tittade lite snopet på den tomma handflatan och sedan på mig. Och jag tittade tillbaka, fortfarande i något slags chocktillstånd över vad som egentligen hände. Förmodligen skrattade jag som en fåne – men det var ju så fantastiskt ofattbart! Vilda duvor som satt PÅ mig! Helt orädda!

Då fick den ensamma duvan sällskap av ännu en duva, trots att inget bröd var inom synhåll. Nu hade jag två duvor på armen och en mobiltelefon i den andra handen. Om jag skulle få fram något bröd till de här eftersläntrarna behövde jag få tillbaka min vänsterhand, så jag skakade lite lätt på armen för att få dem att lyfta. Inget hände. Jag viftade lite hårdare. De höll i sig, flaxade med vingarna för att hålla balansen. ”Men nu får ni väl ändå ge er”, sa jag och skakade mera.

Det tog faktiskt en god stund innan jag slutligen lyckades skaka loss duvorna. Helt otroligt. Hemmavid försöker man locka till sig fåglar för att mata dem, med högst varierande framgång. I Hyde park måste man istället skaka sig loss från dem. Jag skakade på mitt eget huvud, i ren förundran.

Sen spenderade jag förstås en ganska lång stund och en stor del av brödbiten på detta underbara fenomen. Jag handmatade duvorna medan de satt på min arm, förundrades över det faktum att jag hade de små huvudena bara några decimeter från mitt eget.

Men till sist var jag tvungen att skaka av mig de sista duvorna, innan min jacka blev alldeles nedsolkad, mina händer alltför fulla av fågelbakterier och flygtåget åkte ifrån mig. Så jag städade av mig hjälpligt, borstade bort de sista brödsmulorna och gav mig sedan av. Vägen gick uppför en liten backe, och när jag nådde krönet såg jag äntligen sjön The serpentines östra ände.

Och en liten strandremsa, minsann. Full med svanar. Och skrattmåsar. Och sothönor, och trutar, och gäss, och…..

Det såg ut att bli en lovande promenad runt sjön.

Detta inlägg publicerades i Fåglar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.