Till min hjälp när jag strövade genom Hyde park hade jag en turistkarta. För att underlätta för er som läser stoppar jag in motsvarande karta nedan.
I nedre högra hörnet hittar ni Hyde park corner där jag gick in. Därefter fortsatte färden västerut, längs med södra stranden av The serpentine och sedan tog jag West Carriage Drive inklusive bro över sjön och fortsatte sedan ut ur parken på norra sidan, ut på Bayswater road och vidare mot Paddington.
Så. Då är alla med. Vill ni se hela kartan kan ni gå till den här sidan.
Om vi fortsätter där vi slutade senast, så minns ni att vi befann oss vid sjöns östra strand. Där jag stod i snålblåsten med min resepackning kunde jag se de stora mängderna sjöfåglar i sjön: svanar, skrattmåsar, trutar, sothöns, gäss och många andra. Sjön var mycket större än jag trodde, och fåglarna förde ett konstant oväsen. Det flögs, flaxades, skränades och slogs. Jag stod en stund och bara tittade. Allt var onekligen STORT i London. Och MYCKET.
Nu flyttades fokus raskt från duvor och chipmunks till sjöfåglar. Jag började gå längs stranden, studerade de fåglar som kom i min väg. Vilket hände ganska omgående. Jag hade bara hunnit några meter när jag mötte en sothöna som inte riktigt såg ut som jag var van vid. Istället för svart med grå ben var den gråsvart med gröna ben. Lite trendigt utländskt så där. Därefter kom nästa art i raden: en gås med bruna inslag och banditmask som stod och drack sjövatten.
Jag hade aldrig sett någon liknande art. Stor var den, och väldigt iögonenfallande med sin färgteckning. Jag studerade den från alla håll medan jag passerade. När jag kommit runt och fick se dess vänstra sida såg jag något märkligt: ett helt gäng fjädrar pekade rakt ut från kroppen. Först tänkte jag att den kanske ruggade. Men så kom ännu en likadan gås vaggande, med exakt samma fjädersituation: vänster vinge vinklad ut från kroppen. Det såg mycket märkligt ut.
Så slog det mig. Kunde gässen ha fått sina vingar medvetet brutna av någon person? Ibland gör man sånt så att fåglarna inte ska flyga iväg. Men det är vanligare på till exempel papegojor eller andra tamfåglar. Varför skulle någon vilja göra det på vilda gäss? Men jag såg ingen annan förklaring än just vingbrytning. Var jag vittne till djurplågeri? Plötsligt stod britterna inte lika högt i kurs hos mig längre.
Jag gick ilsket vidare. Men så kom fler gäss i min väg, utan frikopplade fjädrar. Helt normala och släta i fjäderdräkten. Så kanske var det ett individuellt fenomen ändå. Och de såg ju inte ut att lida, så….
Jag fick aldrig någon förklaring på vad som var fel med deras fjäderdräkt. Men jag hann å andra sidan inte grubbla så länge. Det dök upp alldeles för många intressanta företeelser i min väg.
Som den här, till exempel:
Någon slags liten tätting med lång stjärt som drog omkring i stora gäng i träden längs gångvägarna. När de någon enstaka gång satt stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna studera dem närmare tyckte jag att de såg ut som en korsning mellan sädesärla, stjärtmes och talltita. Små, snabba, och svartvita var de, och plirade nyfiket mot mig. Jag har absolut ingen aning om vilka de var. Jättefrustrerande. Men söta var de.
Eller den här företeelsen:
När jag korsade bron över floden fick jag se en gräns i form av pålar till höger nere i sjön. Förmodligen var den tänkt att förhindra alltför tät båttrafik mellan sjöns olika delar. Men pålarna visade sig också vara en bekväm rastplats för trutar och måsar. Det såg nästan komiskt ut – på var och en av pålarna satt en vit fågel, alldeles stilla och chillade.
Eller – vänta nu. Den där fågeln var ju inte vit. Den var ju svart. På den sjätte pålen från andra stranden räknat satt en svart fågel. Bara den. Bland vita måsfåglar. Vad sjutton var det där för något? Jag kisade och försökte se närmare, utan resultat. Dags att fiska fram mobilkameran. Zoomade in, försökte hålla kameran stilla så bilden skulle bli skarp.
Det såg ju ut som… Kunde det verkligen vara…..
Jomenvisst var det det. En svart pelikan. Det satt verkligen en vild svart pelikan där. Mitt i en sjö, i centrala London, i snålblåsten i januari, bland förbipasserande invånare som skyndade över bron på väg från jobbet i fredagsrusningen. Knappt med en blick på fågelgänget eller pelikanen.
Jag var helt förstummad. En vild pelikan? Lever inte de typ söderut? Eller i djurparker åtminstone, på de här breddgraderna? Tydligen inte.
Och detta sammanfattar på något vis de kontraster och den artrikedom jag stötte på under min dryga timme i Hyde park. Sjöfåglar i mängder, handtama chipmunks, påflugna duvor, vingbrutna gäss – och så en svart pelikan mitt i alltihop, liksom.
Vid det laget gav jag upp att försöka förstå och bara accepterade. Accepterade och gladdes åt att jag fått se allt detta. Tänk om – Gud förbjude – jag hade tagit tunnelbanan till Paddington!
Nöjd med mina upplevelser strövade jag vidare. Nu var det hög tid att ta sig till flygtåget. Jag hade kommit väldigt efter min tidtabell, men så går det när man stannar var tionde meter. Men det hade det ju varit värt.
Jag visste inte då att det allra bästa fortfarande var kvar. I slutet av bron väntade en av de absoluta höjdpunkterna på resan.
Amatörbiologen 