Nu har det blivit dags för det sista inlägget i det som väl bäst kan beskrivas som ”Hyde Park-sviten” här på bloggen. Tänk att det kunde bli så mycket att berätta om från det drygt timslånga besöket: Brödbrytning med en chipmunk. Hand – eller snarare arm -matning av duvor. Blåmesar och talgoxar på nästintill klappavstånd. Vingbrutna gäss, fåglar på rad och svarta pelikaner.
Och nu kommer ännu en skildring som involverar en chipmunk. En chipmunk som visade sig vara väldigt uttrycksfull.
Efter att ha slutat häpna över den svarta pelikanen sög jag tag i min numera väldigt dammiga rullväska och fortsatte över bron. Jag kom så långt som till brofundamentet där bron började från andra sidan. Där tog det stopp igen.
För alldeles intill brofundamentet stod ett gigantiskt träd. Ett bra skydd för allehanda djur, stort och kraftigt med en stor krona och snåriga grenar. Där satt fullt med fåglar. Men eftersom marken befann sig ganska långt ned under bron, ett tjugotal meter kanske, var trädets krona alldeles i höjd med broräcket. Vilket gjorde att jag som stod på bron hade en väldigt god insyn rakt in i kronan. Där alla djuren sökt skydd. På betryggande avstånd från marken. Men alltså inte från mig, på bron.
Och alldeles bara några meter ifrån mig, på en av grenarna, satt en liten chipmunk och putsade sig. Med ryggen åt bron.
Först såg den mig inte. Jag kunde i lugn och ro stå där och studera den, i flera sekunder, medan den tvättade sig igenom sin päls.
Men så blev den plötsligt på djurs vis varse att jag stod där. Den spratt till och vände sig om. Våra blickar möttes en kort sekund, sedan pilade den snabbt som ögat iväg in mot stammen. Men så stannade den, en bit bort. Tittade på mig. Jag tittade tillbaka. Och var väldigt, väldigt glad att jag fortfarande hade en bit bröd kvar i fickan.
Jag rev loss några brödbitar och började locka på den lilla chipmunken:
– Kom då! Kom! Här finns det käk!
Och den kom. Den klättrade tillbaka mot mig, sniffande i luften, blicken stint fäst på mina fingertoppar som höll i brödet. Den hoppade, skuttade, prövade olika grenar för att komma fram. Jag sträckte mig längre fram, låg nu nästan dubbelvikt över det breda brofundamentet för att komma så nära som möjligt, säkerligen till förbipasserandes stora förtjusning. ”Kom då”, lockade jag. Och chipmunken kom närmare, sträckte sig från sitt håll, blev så lång som den kunde bli, nosen darrande bara någon decimeter ifrån mina fingertoppar.
Men nej. Det gick inte. Plötsligt beslöt den att det blev för mycket, och backade tillbaka in mot stammens trygghet. Där stannade den och tittade vaksamt på mig.
Det verkade inte som om jag skulle få uppleva att en chipmunk tog bröd ur handen på mig denna gång heller. Men inte kunde jag förvägra den trots allt modiga lilla chipmunken sitt bröd, så jag bröt loss fler bitar och la dem i en hög på det breda brofundamentet. Så backade jag en bit, tittade på chipmunken, lockade, väntade.
Och ännu en gång kom den klättrande. Nu med mer fart och mod. Målinriktat. Den här gången tycktes den ha bestämt sig för att den skulle få tag i brödet.
Den klättrade närmare, prövade, bytte gren…
… valde en annan, tjockare gren, som böjde sig….
… så den valde återigen en annan gren, en bit ovanför, för att utnyttja tyngdlagen och sedan sjunka ner med grenen, mot brödet.
Men hur den än försökte var inte grenarna tillräckligt starka för att bära upp den. Vid ett tillfälle blev det lite dramatiskt. Efter att ha testat alla tänkbara grenar kröp den ihop med blicken stint fäst på brödet för att försöka hoppa över till bron, från en väldigt svajig och svag gren. Jag höll andan. Men säkerhetstänket tog överhanden och chipmunken avbröt försöket. Jag andades ut. Tänk om den hade missat och störtat ner till marken! Jag skulle aldrig ha kunnat förlåta mig själv.
Till slut gav den upp och stannade på en stadig gren. Den stöttade upp sina framtassar mot en kvist och ställde sig och tittade på mig. Nästan lite anklagande. ”Hur kan du locka med bröd när jag aldrig kan få tag i det?” Och den stod kvar. Såg så ledsen och bedjande ut.
Jag kände mig som en skurk. Vad hade jag ställt till med, i mitt försök till välvilja? Jag såg bara en utväg. Snabbt rafsade jag ihop brödet jag lagt ut på bron, samlade det i näven och så kastade jag in hela högen mot chipmunken. Den spratt till och försökte fånga brödet, men förgäves. Alla bitarna föll ner mot marken.
Och snabbt som ögat var chipmunken iväg. Den for in mot stammen, klättrade i ilfart nedåt längs stammen med huvudet före för att ingen annan skulle hinna sno maten. I ett huj var den nere på marken och hann precis lägga beslag på de största bitarna innan de första måsarna från sjöpelarna kom flygande, skränande, anande mat.
Jag var så glad. Jag hade lyckats! Den lilla chipmunken fick sitt bröd! Jag smulade sönder den sista brödbiten jag hade kvar och kastade. Chipmunken, som just var på väg uppför stammen igen med en stor brödbit i munnen, tvekade halvvägs upp. Så tog girigheten över, och den skuttade ner igen. Proppade in ännu några brödbitar i munnen och skuttade sedan raskt iväg igen, uppför stammen, mot säkerheten och tryggheten.
Medan måsarna skränade och slogs om de få brödbitar som nu låg kvar på marken, satt chipmunken på en gren högt upp och mumsade förnöjt med brödbitarna mellan framtassarna.
Mitt bröd var slut, mina fingrar stelfrusna och klockan återigen alldeles för mycket. Det var dags för mig att lämna Hyde park. För den här gången. För jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att komma tillbaka. Det fanns så mycket mer att se, inte minst the Bird Sanctuary som jag inte hann besöka.
Om ni någon gång kommer till London, gör ett besök i Hyde park. Även om man inte är en lika inbiten naturnörd som jag, som ska stanna inför varje ny varelse som dyker upp i min väg, så är det en fantastiskt vacker park och en fin upplevelse för vem som helst.
P.S. Ja, jag hann med tåget. Och flyget. Men inte med så värst mycket marginal….
Amatörbiologen 