Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli less alltså. Om man bortser från Hyde park-följetongen så har inläggen på senare tid mer eller mindre handlat enbart om min fågelmatning och därtill relaterade händelser: rådjur som bajsar, ekorrar som äter, vinterfåglar som inte vill räknas…. Aaaaah! Jag vill skriva om något annat! Någon annan naturupplevelse, vad som helst!
Problemet är att det inte händer så värst mycket annat just nu. Det är senvinter, det är slask, blask, kallt och än så länge rätt dött ute i naturen fortfarande.
Under ett par lediga dagar nyligen reste vi norrut. Planen att bland annat att passa på att besöka Furuviksparken. ”Bra”, tänkte jag, ”lite blogguppslag” och googlade på öppettider. Jo hejsan. Parken var vinterstängd och öppnar i maj. Så mycket för blogguppslag. Suck.
Men nu börjar det ju trots allt smälta ute. Solen skiner emellanåt, vårsången börjar komma igång på allvar bland småfåglarna. Talgoxen toppar sångligan, tätt följd av blåmes med enstaka inslag av grönfink. Snart är skogsstigarna snöfria och det kommer att gå att röra sig fritt igen. Jag måste helt enkelt ge mig till tåls ett tag till.
I väntan på det får jag vila i det korta ögonblick av lycka jag upplevde i går eftermiddag från min farstutrapp. Från granen tvärs över vägen kom, lite trevande, ofta avbrutet, men ack så välbekant – koltrastens sång.
Amatörbiologen 