Så här frampå senvintern kan jag rapportera två nya arter vid min fågelmatning. Grönfink och ekorre.
Den förstnämnda brukar dyka upp så här års, skönsjungande som en kanariefågel och våldsamt hungrig. Inte oväntat besök alltså, men naturligtvis välkommet. Den sistnämnda dök upp efter att skumgummirutinen infördes. (Kort förklaring till skumgummirutinen: när jordnötter hängt i matningsröret tillräckligt många dagar i regn, snöblask eller vilken våt nederbörd som helst antar de konsistensen av skumgummi och hälls (läs bankas loss) ur röret, ner på backen och ersätts av nya fräscha nötter i röret). Denna markens nötgruva har alltså traktens ekorre snokat upp och är inte sen att ta för sig av.
Fast det är ju bara trevligt. Med ekorrar, menar jag. Även om de inte är lika orädda som chipmunkarna i Hyde park. Något jag kanske kan ändra på – i tvättstugan finns 5 kg nya, fina, fräscha jordnötter som bara väntar på att skumgummiseras och hamna i ekorrmagar.
Och när vi ändå är inne på temat nya arter, inser jag att det är en fågelart jag saknar vid fågelmatningen, som faktiskt borde finnas där. Inte för att jag är så där värst angelägen om att den ska dyka upp. Den är inte så där jättetrevlig. Snarare skränig och elak. Tuff, men tjatig. Och den kommer alltid som många. Många fåglar, alltså.
Jag menar björktrasten. Både mer talrik och mer talför på senare år. Jag är faktiskt riktigt förvånad att den inte har dykt upp här än. Men det är förmodligen bara en tidsfråga.
Fast den behöver ju inte ha bråttom för min skull. Inte alls.
Amatörbiologen 