Fast….

… det är ju rätt trevligt ändå. Med fågelmatningen, menar jag. Om vi nu ska fortsätta på det temat ett tag till. För det blir liksom lite liv omkring en, i vardagen, med alla fåglar. Det är lite trivsamt, faktiskt, när man tänker efter.

Under några dagars ledigt har jag haft lyxen att kunna sitta vid mitt köksbord med mitt förmiddagskaffe och beskåda fågelströmningen – och rådjursbesöken förstås – utanför fönstret. Och jag inser att det är mycket mer liv nu än tidigare. Ni minns när jag försökte räkna mina besök vid Vinterfåglar inpå knuten? Nu har jag mer än dubbelt så många fåglar. Det flygs fram och tillbaka, hela tiden, mellan matningen och granntomtens rika trädbestånd. Koltrastar, blåmesar, talgoxar, grönfinkar, nötväckor, hackspettar…. Till och med nötskrikan har kommit tillbaka.

När jag kom hem från affären med matkassarna i eftermiddags var det snudd på köbildning vid matningen. Jag hade aldrig sett så många fåglar vid stationen, någonsin! Så kassarna fick stå på verandan medan jag rusade in och hämtade kikaren.

Sen blev jag stående. ”Hur många nötväckor kan egentligen rymmas samtidigt på nötbehållaren? Och titta, de äter på talgbollarna nu igen, trots allt! Och margarinblandningen börjar ta slut, jag som la ut så mycket imorse. Titta, där hittade koltrasthonan en jordnöt som rådjuren missat! Vad är det där, en pilfink? Nej, det är ju grönfink”. Så gick tankarna. Förmodligen låter jag helt insnöad. Men man blir sån här av att vara fågelmatare, det har flera vittnat om. Finns forskning och bevis. Säkert. Borde göra i alla fall.

Jag må vara en komplett naturnörd, som står i min leråker till tomt och stirrar i en kikare på min fågelmatning medan matkassarna surnar på verandan och grannarna går förbi och kastar sneda blickar på mig. Men jag säger så här, mina vänner: att få stå utomhus och titta på ett myllrande fågelliv, medan fågelsången från dussintals talgoxar, grönfinkar och koltrastar ljuder från trädtopparna omkring en i vårvintereftermiddagen, snön smälter och rinner i strida strömmar längs vägen och solen tittar fram en stund bakom molnen – det är mindfulness, det. Och en riktigt bra bot mot stress.