Första, första och äntligen

Första bofinken! Jag hörde den första bofinken igår morse! Hurra! Det är ett vårtecken om något. Jag vet, det kan ju vara en som har övervintrat – det var rätt vanligt den här milda vintern – men det spelar ju ingen roll. Det var årets första bofinksdrill i morgonsolen i alla fall. Första.

Idag såg jag en annan första, nämligen den första myran. En svartmyra som mödosamt kämpade sig fram mellan vintersandningens gruskorn på gångvägen, lite stel i den lilla myrkroppen i kvällskylan. Men ändå. Första myran! I mars!

Och för att göra inläggsrubriken fullständig ska jag beskriva min äntligen: jag tror att jag äntligen har hittat min gäckande koi-koi-fågel.

Förra året hörde jag ofta ett genomträngande koi-koi-koi-koi ute på Gålö, i blandskogarna. Från en dold fågel. Jag lyckades aldrig få syn på den. Jag spelade fågelläte efter fågelläte i min referensbok hemma, men lyckades inte hitta rätt. (Det enda som hände var att grannens hund började skälla, men det är en annan historia.)

Men så igår morse, på vägen till tåget, fick jag höra den igen. Koi-koi-koi-koi kom det kraftfullt från en skogsdunge invid vägen. Nära. Och det flyttade sig inte. Fågeln satt still! Ha! Skulle jag kunna se den? Jag stannade, tittade upp, skuggade ögonen – och, ja, där! I toppen av en stor gran satt den! En rätt stor fågel. Tung, trädtoppen vek sig. Men jag kunde för mitt liv inte urskilja vad det var. Solljuset och trädskuggorna gäckade mig. Attans! Eller.. vänta… lite mörkare huvud, kraftfull och skränigt läte….kunde det vara en nötskrika?

Nu fick det vara nog. Nu skulle detta lösas. Väl hemkommen efter arbetsdagens slut tog jag fram min bok med fågelsång och gjorde ett nytt försök. Jag bläddrade fram nötskrika och provade. Förväntansfullt. Men nä. Fel läte. Attans igen!

Så föll boken upp på sidorna med hackspettar. Av en ren impuls fick jag för mig att prova några läten. Hackspettarna är ju lite större fåglar och har ganska rejäla läten när de inte hackar. Men de första kändes fel. Inte gröngöling, inte göktyta. Men där! Spillkråkan! Nog hade koi-koi-fågeln låtit ungefär som en spillkråka? Det där vårlocklätet som spillkråkan har? Visst var det väl likt? Visst var min koi-koi-fågel en spillkråka!

Jag är fullt medveten om att detta kan vara önsketänkande från min sida. Jag ska fortsätta lyssna och jämföra. Kanske visar sig min koi-koi-fågel vara något helt annat. Men idag, bara för att det är vår och för att jag sett flera första, väljer jag att betrakta spillkråkan som min äntligen.

Om ni vill se och höra spillkråkan är mitt tips att gå till youtube.com och skriva ”black woodpecker call” i sökfältet. Då får ni några ljud- och bildsnuttar.

Detta var ju tänkt att bli ett kort inlägg, bara. Hm. Det gick så där.

Nu ska axeln få vila.

Detta inlägg publicerades i Fåglar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.