Steglitser! Jag har sett steglitser! Ett helt gäng! Ett helt gäng små befjädrade rödansikten som flög förbi och slog sig ner i ett högt träd. Kvittrande, ätande, plirande och i allra högsta grad där. I min omedelbara närhet. Bara ett stenkast hemifrån. Det osannolika hade till slut inträffat. Jag var idel glädje där jag stod på trappsteget ned från allmänningens berg, med nacken bakåtböjd och studerade de små tättingarna där de kalasade på aspens (tror jag) tidiga fröhängen i kvällssolen.
Ni läsare som hängt med ett tag känner till historien om mig och steglitserna. För er andra är det kanske obegripligt med detta utbrott. Så för er kan jag ju nämna i korthet att jag under flera månaders tid för ett par år sedan försökte få syn på denna ju inte alls särskilt sällsynta fågel, men att den ständigt gäckade mig. Det blev med tiden ett slags projekt, med ständig spaning efter steglitser varhelst jag hörde att de påträffats, för att få syn på en. Och till slut lyckades jag, ute vid Häringe en försommardag. Glädjen var stor, lyckan gjord. Jag hade äntligen fått se en steglits!
Sen dess är jag alltid lika glad när jag får syn på steglitser. För det känns ju lite som om vi har ett särskilt band, de och jag. Även om jag tvivlar på att de håller med om den saken.
Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html
Men visst är de vackra?
Amatörbiologen 