Häromdagen satt jag på pendeltåget och slötittade ut genom fönstret. Tåget stod stilla vid en station och min blick föll på ett vårkalt körsbärsträd som stod intill spåret. Inget märkvärdigt med det. Förutom det gigantiska skatboet som var byggt i en stor grenklyka mitt i trädet. Skator återvänder gärna år efter år till samma bo, men nöjer sig inte med att bara flytta in på nytt utan passar också alltid på att bygga till med minst en våning. Det är därför skatbon ofta är så stora – de är gamla, välanvända, utbyggda bostäder.
Medan jag satt där och tittade kom en skata inflygande mot boet med ett gäng kvistar i näbben och bekräftade min gissning om vem husägaren var. Kvistarna placerade den ut på lämpliga ställen för att förstärka isoleringen och försvann sedan ner, i boet, helt utom synhåll. Det var verkligen ett stort bo.
Så dök skatan upp igen, men inte där den försvunnit in som man kunnat tro, utan istället helt oväntat i underkanten av boet. Den hoppade ut ur boet, ut på en gren och flög iväg. Nästan exakt samtidigt kom en annan skata, den äkta hälften gissningsvis, inflygande med sin skörd av grenar och landade där den första skatan landat – i överkanten av boet, snett ovanför. Vid huvudingången, så att säga.
Uppenbarligen hade dessa två skator tagit bostadsbyggandet på fullt allvar och sett till att skapa en ordentlig värdehöjning av sin fastighet. Att döma av storleken på boet och den undre utgången kan man helt enkelt konstatera att de åstadkommit inte mindre än en trerummare med separat ingång. Snyggt.
Amatörbiologen 
Så häftigt!
Så duktiga fåglarna är att bygga.
Jag tycker att det är så roligt att titta på småfåglar som hittar en hönsfjäder och sen flyger iväg med den. En del är väldigt optimistiska på vilken storlek dom klarar av.
Imorse var det två tranor som spatserade nere på åkern. Alltid lika trevligt att se dom, särskilt på så nära håll. Och när dom är tysta!
Kramar
Evy
GillaGilla