Vitsippor. I stora fält, under träd, i sluttningar. Mängder av små vita blommor som vänder ansiktena mot solen och påminner om att den varmare årstiden är här. Det är mycket som är vackert med våren, men just detta, de stora vitsippsfälten, är nog bland det vackraste.
Vad gäller min egen tomt kan jag inte direkt stoltsera med några vitsippsfält. Men jag skulle gärna, gärna ha några egna vitsippor. Tänk så underbart att ha ett stycke vårpåminnelse så nära inpå. Och har man bara en vitsippa, så får man ju snabbt fler. De är duktiga på att sprida sig.
Men häromdagen var jag ute och röjde i vårt jord- och lerhörn av världen och fick en liten överraskning. Eller två, kan man säga. Jag gick där med min skottkärra med tegelkross och kastade som av en händelse ett öga upp emot bergsknallen. Och vad fick jag syn på, om inte en handfull vitsippor! Stående alldeles vid bergskanten, vajande lite i vinden, fångande solstrålarna genom granarna. Jag blev så överraskad att jag stannade och inte ens kom mig för att ställa ner den tunga skottkärran. Egna vitsippor! Jag kunde svära på att de inte stått där några dagar innan. Hur gick det till, så fort? Eller hade jag sett fel? Hade de funnits där tidigare?
Men glad var jag hur som helst. Nu var plötsligt förutsättningarna för ett eget framtida vitsippsfält betydligt bättre. Jag visslade rentav en stump där jag travade vidare med min tunga last. Jag nådde husknuten, lassade av mitt tegelkross längs husets kortsida och gick sedan för att ställa undan skottkärran. Och tvärstannade.
För där, mitt framför fötterna på mig, mitt i den ganska nyligen runtvälta och bearbetade tomtjorden, mitt i LERAN, växte en vitsippa.
Jag bara gapade. Men den här gången visste jag. Den vitsippan hade INTE stått där för några dagar sedan. Och eftersom vi ju vänt upp och ner på all jord, alla växter och alla rötter på tomten under hösten på grund av bygget, vilket var efter förra blomnings-säsongen, hade denna vitsippa, på något mirakulöst sätt, lyckats med att slå rot, forcera stenhård torkad lera, växa upp och börja blomma inom loppet av några dagar.
Nog för att jag längtade efter vitsippor, men så bönhörd kan man bara inte bli från ovan. Inte med så kort varsel. Den enda förklaringen som jag kan se är att några vitsippsrötter har överlevt jordbävningen och fortsatt som om inget hänt. Antingen det, eller så är vitsippor ett ogräs som verkligen sprider sig snabbt som vinden. Och i så fall är det ett väldigt vackert ogräs som gärna får sprida sig på min tomt.
Amatörbiologen 