Ytterligare dramatik på skjutbanan

Kvällen på skjutbanan bjöd på ytterligare överraskningar av biologisk karaktär. Denna gång var det ett riktigt drama på liv och död, med oviss utgång. Och då var inte ens några vapen inblandade.

Lagom till att vi avslutat en skjutserie och inväntade att samtliga skyttar skulle bli klara, gjorde mig min skjutgranne uppmärksam på en rörelse i gräsmattan. Han pekade, men jag såg inte vad det var. Inte heller hörde jag vad han sa, i skjutdånet från de övriga skyttarna. Så när serien var avslutad och vi var på väg över gräsmattan mot måltavlorna stannade både jag och min skjutgranne till vid platsen han pekat på.

Och har man sett. Där i gräset låg två kopparödlor, slingrande sig om varandra. En stor gråfärgad och en mindre mörkbrun. Det såg ut som om de höll på att para sig, vilket jag tyckte de kunde få lite avskildhet för, så jag reste på mig för att gå därifrån. Men då hojtade min skjutgranne till och började peta på den stora gråfärgade ödlan.

-De slåss ju! utbrast han.

Jag böjde mig ner igen för att titta närmare. Och visst hade han rätt. Det här var ingen parning. Den stora ödlan hade bitit sig fast i den mindre, alldeles mitt på, och bet hårt. Den lilla ödlan slingrade och slingrade för att komma undan. Den började gräva ner sig i gräsmattan för att försöka undkomma. Den stora ödlan följde efter. Snart syntes bara hälften av den stora ödlan. Den mindre var helt under jord. Resten av striden försiggick under marknivå. Det var ett dolt krig. På liv och död.

Nu började flera skyttar samla sig runt oss och undrade vad som pågick. Min skjutgranne, välsigne honom, kunde inte längre stillatigande se på utan började peta på den större ödlan för att sära på dem. Det var inte populärt. Det slingrades och rycktes. Men så, till sist, släppte den stora ödlan taget, kröp upp och började ringla iväg över gräsmattan. Vi som samlats pustade lättade ut. Det nära förestående dödsfallet var avvärjt.

Vid det här laget var skjutledaren en aning irriterad över dröjsmålet och vi skyndade iväg för att markera och sedan återuppta skyttet. Vi fortsatte med några skjutserier till och funderade inte så mycket mer över ödlorna.

20150527_skjutbaneödlor

Tills vi vid återkomsten efter en markering plötsligt såg att den stora kopparödlan hade parkerat sig precis vid ingången till skyttebåsen. Där låg den, med huvudet höjt, stirrande mot oss där vi kom inklivande, för att, som vi trodde, ta första bästa tillfälle i akt att bita min skjutgranne i foten som hämnd. Dramat tog ny fart. Skyttarna stannade upp igen och tittade. Skulle det bli mer bråk?

Men naturligtvis inte. Den stackars ödlan var bara stressad och rädd och hade försökt ta skydd för att slippa bli störd och petad på. När vi böjde oss ner, pekade och hojtade, ringlade den sig ännu djupare ner i gruset in under båsen. Vi lät den förstås vara och klev tillbaka in i våra bås. Sedan såg vi inte till någon av ödlorna mer under resten av kvällen.

Man kan inte låta bli att undra vari bråket mellan ödlorna bestod. Revirintrång? Annan ödlas inkräktande avkomma? Vem var ond, vem var god? Fanns det egentligen någon vinnare eller förlorare i detta drama? Borde vi ha låtit bli att ingripa?

Dessa frågor får vi aldrig veta svaret på. Men jag hoppas att båda ödlorna får leva vidare i bästa välmåga och samexistens.

Detta inlägg publicerades i Ormar ödlor och sånt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.