– Jag tog in färgburkarna och penslarna från baksidan, sa maken, eftersom det har börjat småregna igen. Det blir ju ändå ingen mer husmålning den här helgen. Och du vet väl om att det ligger en död fågel under utebordet, va?
Chock. Knappt har vi kommit hem från skyttetävlingen och min erfarenhet som snäckmördare förrän jag får höra att vi har ännu ett mord på halsen den här dagen. Men denna gång var jag åtminstone oskyldig.
– Vad var det för fågel? frågade jag. Stor? Liten? En tätting?
– Inte vet jag, fick jag till svar. Det är du som kan fåglar. Men den var huvudlös.
Som om det uttalandet skulle hjälpa i artbestämningen. Men då visste jag ungefär vad som väntade – ett stympat fågellik. Jag gick ut för att inspektera. Jag såg inte fram emot det, men där kunde ju den stackaren inte ligga, varken för sin egen skull eller vår.
Det finns en rottinghylla under vårt bord som är ganska tjock, så utrymmet mellan hyllans botten och marken är på sin höjd några decimeter. Jag böjde mig fram och kunde konstatera att den huvudlösa fågeln släpats in i gruset till ungefär mitt under hyllan. Där låg den, med benen spretande och avslitna fjädrar överallt omkring sig. Det såg ut att vara någon form av trast, kanske en nyligen flygg koltrastunge, men jag var inte säker. Placeringen av offret avskrev en eventuell rovfågel från förbrytarlistan. Den skulle aldrig välja ett sådant ställe. Istället föll misstankarna på grannens katt. Men oavsett vem förbrytaren var så var denne borta sedan länge. Kvar fanns ett fågelkadaver där rödmyror redan börjat festa. Samtliga måste bort.
Medelst en pinne och några bitar hushållspapper lyckades jag, om än inte särskilt värdigt, baxa upp den stackars fågeln och dess fjäderrester på en skyffel och tog sikte på allmänningen bakom huset. Det enklaste sättet att destruera den döda fågeln var att låta naturen ha sin gång, det vill säga låta dödgrävarna (skalbaggarna, alltså) och myrorna äta rent. Så jag klättrade upp för berget med min hädangångna last och tog sikte på en bra plats att stjälpa av den. Det blev väl kanske inte det mest engagerade begravningståget (kolla, vi har gott om blåbärsris här uppe, så kul!), men jag la i alla fall ner fågelstackaren varsamt och skänkte den en stilla tanke med en bön om att jag hoppas att den nu har det bra var den än är.
Regnstrilet upphörde och solen bröt fram. Det blev en vacker sommarkväll till slut, efter en tragisk dag där två liv har gått vidare. Vi andra finns kvar att njuta av sommaren. Men jag hoppas att morgondagen förskonar mig från fler dödsfall.
Amatörbiologen 