Första offret

Jag kom springande på grusvägen i sommarlandskapet, första kilometern i springskytte-tävlingen. Det var fuktigt i luften, lerigt på vägen, men uppehåll. I sista kurvan såg jag en vinbergssnäcka påbörja sin färd över grusvägen. Jag väjde nogsamt, fortsatte min färd, vände vid vändpunkten och noterade den igen vid tillbakavägen. Jag tänkte att den låg lite farligt till, med flera springskyttar och en och annan bil, men valde att inte stanna och flytta den. Dels för att man ju inte ska påverka för mycket (har jag fått mig itutat), dels för att jag ju var mitt i en tävling och varje sekund räknades.

Som jag skulle ångra detta beslut.

Vinbergssnäcka
Foto: Inger Nilssons blogg
https://nilssoninger.wordpress.com

Efter första avklarade skjutserien och nästa löpvända på samma väg, hade snäckan kommit en bra bit framåt. Det kändes betryggande. Strax skulle den vara i mitten av vägen, i grässträngen, utom fara ur hjulspåren, i säkerhet för både bilar och skyttefötter. Jag nådde vändpunkten och återvände igen, passerade snäckan som fortfarande kämpade på och löpte vidare mot nästa skjutserie.

Vid tredje och sista kilometern sprack molnen upp och solen tittade fram. Det blev varmt och svettigt. Jag var glad att jag nu var inne på sista vändan och låg bra till i tid. När jag nådde sista kurvan höll jag som vanligt utkik efter snäckan, tänkte att jag nu skulle kunna stanna till och flytta den.

Men det var försent. Där det några minuter tidigare funnits en livsglad, nyfiken vinbergssnäcka fanns nu bara en platt, slemmig hög med skalrester. Den hade fallit offer för mina mer snabbspringande medskyttar, eller för en bil från jaktskytteklubben. Åh så ledsen jag blev! Och vilken skurk jag kände mig som. Hur många sekunder skulle det ha tagit mig att flytta den? Tre? Fyra? Det var ju ingenting. Hade jag gjort det hade ett liv kunnat räddas. Sak samma om det finns mängder av snäckor. Ett liv är ett liv. Och jag kunde ha räddat ett.

Där och då beslöt jag mig för att överge förhållningssättet om att inte påverka eller lägga sig i naturens naturliga skeenden. Nästa gång flyttar jag snäckan.

När jag berättade för maken om min självförebråelse berättade han om en annan skytt som han sett böja sig ner på vägen mitt i tävlingen för att, just det, flytta en vinbergssnäcka. Snacka om att hälla salt i såret. Men jag valde att se det ljusa i detta och gladdes istället åt att inte alla vägens snäckor offrades för våra skytteframgångar denna dag.

Annons