Uteliv

Sol efter några dagars regnig midsommar. Äntligen. Nu kan man börja njuta av sitt husliv igen. Ni vet det där när man går ut på sin altan i morgonsolen med en kaffekopp, plockar lite bland de vissna bladen i någon kruka, lyssnar på fåglarna. Eller långa varma vinkvällar med vännerna runt bordet i solnedgången.

Om jag översätter det till vårt nuvarande husliv: snubblande i foppatofflor ut till rangliga stolar placerade på stenkross (altanen ännu inte byggd) så både bord och stolar lutar. Hinkar och penslar överallt, jämte diverse stegar (fasadmålning pågår). En bit bort ett stort uppgrävt hål bakom garaget ackompanjerat av en lång djup ränna i leran (för att leda bort och dränera dagvatten som orsakar en swimmingpool). Och bortom det – diverse gamla träpallar, restvirke och presenningar. Samt en gigantisk jordhög (efter ovan nämnda dräneringsgrop). Den enda grönsaken i sikte är en halvdöd lavendel på det lutande utomhusbordet. Om man inte räknar ogräset som hunnit slå rot på ytan bortom uteplatsen eftersom vi ännu inte hunnit börja med markarbetena där.

Det är ju en bit kvar till vårt uteparadis.  Fast det beror ju på hur man definierar paradis. Vi kan ju fortfarande vara ute och njuta. Och knepet är att göra alla måsten till något roligt och avkopplande. Det är okej att gå ute och peta med en pensel, gräva lite i leran med en spade. Jobbigt, javisst. Träligt, japp det också. Men man tar lite i taget. Måla lite, vila lite och ta en kopp kaffe. Titta på fåglarna en stund. Måla lite till. Gräva lite istället. Eller klippa lite gräs. Ingen panik. Vi har hela sommaren på oss.

Med den attityden kravlade jag idag runt på knäna för att måla ändbrädor. Jätteskoj. Not. Knäna värkte, vänsterarmen värkte, illamående blev jag av att behöva måla i princip upp och ner. Och de j-a fasadbrädorna tog ju aldrig slut. Men om man lutade sig lite till såg man den blå himlen ovanför, med enstaka molntussar. En svag bris. Värmande solstrimmor. Koltrastarna som flög runt. Rofyllt. Och se där – en spindel som kommer krypande. Den hade byggt bo under en bräda. Här målar jag försiktigt.

– Kolla! ropade jag till maken, som jag vet har ett stort spindelintresse – han kan fota spindelnät i timmar. Vi har en spindel som byggt bo här! Och jag har sett flera andra också!

– Och det är därför det tar sån tid för dig att bli färdig. Koncentrera dig på att måla istället, ljöd det inte helt väntade svaret.

Glädjedödare. Jag målade vidare i min takt. Och tittade på alla spindlar som kom i min väg. Och konstaterade att gräset är moget – plötsligt var den vita färgen i hinken full av små svarta gräsfrön. Biologin tränger sig på.

Detta inlägg publicerades i Allmänt, Spindlar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Uteliv

  1. Evy skriver:

    Ett sånt underbart kaos.
    Man ska alltid se positivt på det som sker, då blir allt så mycket roligare.

    Gilla

  2. Lennart H skriver:

    man undrar, när dom fastnar i färgen, man kan ju inte rädda dom 😦
    Bara mosa så fort det går, eller om det är lösningsmedelfärg, låta dom bli höga ?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.