Genom dörren, ut på vägen. Till höger, först uppför backen och sedan nerför. Kolla efter bilar. Sedan höger igen, på gångvägen. Raksträcka nu. Fötterna dunsar mjukt mot underlaget. Andningen kommer igång. Rytmen infinner sig. Blicken lyfts.
Jag känner värmen från kvällssolen i ansiktet där jag springer på villagatan, mot ängarna och skogen bortom dem där solen sakta börjar närma sig trädtopparna. Det är en varm junikväll, en av de där första härliga när man inser att sommaren äntligen är här. Folk är ute och påtar i sina villaträdgårdar, ungar cyklar på den lugna gatan. Jag möter en och annan hundägare med sina lurviga följeslagare i koppel. Alla njuter vi av kvällen.
Det är skönt att röra på sig. Kanske orkar jag springa hela vägen runt ängarna utan att stanna? Jag springer vidare, tar vänster in på grusvägen och tar sikte på ängarna där framme. Andas, springer, runt kröken.
Men – vad är det här? Jag tvärnitar nästan mitt i steget. Förvåningen är total. Hur hamnade jag här?
Framför mig har jag den här vyn.
Jag har plötsligt hamnat i en total lantidyll. Hagar med islandshästar, fridfullt tuggande på sitt nyligen serverade kvällshö, omgivna av blommande syrener, badande i kvällssol. På avstånd hörs en traktor brumma. Luften doftar av gödsel, fågelsången sköljer genom luften. Invid grusvägen står lupinerna i blom jämte midsommarblomstren. Inget annat hörs. Inga bilar, inga tåg, inga stadspåminnelser överhuvudtaget.
Jag känner mig tvungen att vända mig bakåt. Passerade jag någon slags Narnia-övergång? Nädå, villagatan och de nybyggda villorna är kvar där bakom. Det blev bara landet väldigt fort. Tja. Så blir det väl när man bygger ut ett gammalt sommarstugeområde. Någonstans tar det nya slut och det gamla tar återigen vid.
Så mycket för att springa hela vägen. Fast det är som det brukar med mina löprundor. Alldeles för mycket att stanna och titta på längs vägen.
Men inte kan man bli nedslagen av att ha en lantidyll fem minuter från hemmet.
Amatörbiologen 