Hur en amatörbiolog planerar sin trädgård

Helgen som gick bjöd ju på ett fantastiskt sommarväder med temperaturer över 25 grader. Nästan ofattbart varmt. Särskilt om man står ute och målar ett hus. Efter fyra timmars kamp i värmen var både väggen och vi själva rätt färdiga. För att kyla ned oss blev det en tur till badsjön. Jag lovar att det ångade om vattnet när vi gick i.

Nåväl. Efter detta välbehövliga avbrott, och i förnöjsamheten efter ett väl uträttat dagsverke, vaknade tankarna i bilresan hem på roligare tomtrelaterade saker i stil med växtlighet. Tankarna omsattes per omgående i praktik: vi styrde kosan till Blomsterlandet.

Jag antar att de flesta som åker till en plantshop har någon slags idé om vad de är ute efter. Typ har bestämt sig för vilka växter de vill ha utifrån vad som faktiskt klarar att växa i trädgården och var de ska planteras. Jag tror att maken har någon liknande plan även för vår tomt. Han har säkert också förklarat vad han tänkt. Häckar, fruktträd, bärbuskar, allt finns planlagt. Men vad gäller trädgårdsplanering har jag teflonminne. Inget av det som sägs fastnar. Det är en brist jag har. Så besöken på plantshoparna brukar bestå i att jag planlöst och förvirrat går runt bland gångarna utan en aning om vad jag tittar på, medan maken går igång på idegranar, tujor, björnbärsbuskar och babblar om var allt ska stå.

Men denna gång stegade jag till skillnad från tidigare in genom Blomsterlandets entré med bestämda steg. Nu visste jag nämligen vad jag var ute efter. Humleväxter. Efter min upplevelse med humleträngseln i salviabeståndet dagen innan, och brist på sagda trängsel överallt annars, stod det utom allt tvivel att jag måste ha humleväxter i min trädgård. Jag måste ta mitt ansvar. Som tur var hade maken samma åsikt.

Det visade sig vara ett ganska enkelt uppdrag att hitta humlebuskar. Eftersom Blomsterlandet har utomhusförsäljning är butiken rena smörgåsbordet för traktens insekter. Bland alla kryddväxter, buskar och träd surrade humlor och andra insekter frenetiskt omkring och samlade nektar. Det var bara att leta sig fram till i vilka växter det fanns flest av dem.

– Kolla! I de här verkar det finnas massor av olika sorters humlor! ropade maken och pekade på ett gäng små buskar med blommiga toppar på en rullvagn.

Jag kom närmare och läste på lappen runt en av buskarna. Astilbe. Det kände jag igen från min mors trädgård. Och visst var den poppis. Inte mindre än fyra olika sorters humlor såg jag kravla omkring bland blommorna. Två sådana buskar i olika färger åkte ner i kundvagnen. De fick sällskap av två salviaplantor – förstås – och två berberisbuskar. Berberis var ett för mig obekant namn, men jag kände igen buskarna från min barndom: röda, runda blad, långa grenar, taggar. På etiketten stod det ”anspråkslös”. Ett lite taskigt om än passande omdöme. Men det viktiga med de här buskarna var inte utseendet, utan att de blommar i massor i juni och då drar till sig massor av humlor.

Några buskar rikare och några hundralappar fattigare åkte vi så hemåt med vår levande last. Inte förrän vi lastade av slog det mig att jag inte funderat över var växterna skulle planteras. Maken hade förstås idéer, och efter lite resonerande blev det så här:

Första steget mot en rikare trädgård. På både buskar och humlor. Visst blev det fint?

Annons