Det ser mörkt ut – men vi ger inte upp

Det är för tragiskt. Vi hann inte med. Eller så begrep vi inte bättre vilka ödesdigra konsekvenser det skulle bli när vi väntade. Vilket jobb det skulle bli att få ordning på eländet. Nu ser det onekligen mörkt ut. Men vi ger inte upp. Det är förvisso krig, och utsikterna för att vi ska vinna är inte stora, men vi ger inte upp.

Vad det handlar om? Jo, den här:

20150729_grasmatta

Vår gräsmatta. Vi håller på att bli besegrade av vår gräsmatta. Ja, just den där 1,8 tons-gräsmattan som vi la i maj under stora vedermödor. Den rotade sig rätt bra, kan man säga. Växte fint. Växte fort. Växte långt. Växte ännu längre. Och så växte den lite till. Man skulle inte klippa för tidigt, stod det i instruktionerna. Och sen när man väl skulle klippa skulle man göra det försiktigt. Så vi väntade. Jag har ingen som helst erfarenhet av gräsmattor, men snart tyckte jag nog ändå att det kanske var en bra idé att montera ihop den där gräsklipparen, för det var väl inte bra om det blev alldeles för långt? Maken däremot ansåg att vi skulle låta det första gräset fröa av sig så vi skulle få en tätare gräsmatta. Och det lät ju klokt. Han kan ju det där med gräsmattor. Han har bott i hus.  

Och det var väl ungefär där det gick snett, som ni säkert redan räknat ut. I väntan på avfröandet lät vi det växa sig alldeles för långt. När vi väl tittade upp från målarburkarna efter lite mer än en månad var det försent. Alldeles försent. Gräset hade redan vuxit långt förbi gräsklipparens maximala klipphöjd och var på god väg att tredubbla den. Inte ens en motorgräsklippare skulle rå på gräset vid det här laget. Vi stod där i vår grässkog och insåg att en grästrimmer alternativt röjsåg var det som gällde. En granne kom förbi med sin hund medan vi stod där och begrundade vårt misstag och sa diplomatiskt:

– Den har ju tagit sig bra, gräsmattan. Mycket gräs. Man har nästan kunnat se dag för dag hur det vuxit.

Jag antar att det var någon form av pik. Men det var ju svårt att säga emot.

Så vi inhandlade en grästrimmer. Och en grässax. Och en räfsa. Och sen satte vi igång att jobba hårt. Kampen mot gräset hade börjat.

Nu en månad senare står det fortfarande i stort sett oavgjort. Ibland leder vi, ibland leder gräsmattan. Vi klipper och vi klipper. Vi hade faktiskt lyckats komma ner en bit. Gräset var nere på dryga decimetern på många ställen. Inte på alla, men på de flesta. Men sen regnade det ju hela tiden och då kan man inte klippa. Och sen åkte vi bort några dagar. Och när vi kom hem hade förstås det där j-a gräset vuxit upp igen så vi var nästintill tillbaka på ruta ett. Som en bonus hade dessutom det myckna regnandet och det långa gräset gett oss en företeelse som jag förstått kallas ”gräsfilt”. Det låter ju lite gosigt och mjukt så där. Men det är det inte alls. Det är ruttet gräs som lagt sig som ett täcke, en filt, i botten av gräsmattan. Där ligger det och surnar och täpper till och orsakar bruna fläckar och dött gräs.

Man googlar på hur man ska komma tillrätta med en förvuxen gräsmatta. Alla sajter säger i stort sett samma sak. Klipp ner i omgångar, aldrig mer än en tredjedel av grässtråets längd. Ok. Det är det vi gör. Men hur man ska bära sig åt för att få grässtråhelvetet att stå upp så man kan klippa av det när det istället bara lägger sig ner som slickat längs marken på grund av allt regn trots att man räfsar som en besatt men då bara orsakar rufsiga brungröna tuvor på grund av tidigare nämnda underliggande gräsfilt, det står inte. Däremot talar de gärna om vad som händer om man inte blir av med sina tuvor och sitt långa gräs: det blir svartmyrstackar, sorkar, gräsfilt (no shit Sherlock), skadedjur, Guds straff och allt möjligt annat elände.

Just nu känner jag mig en aning tröstlös. Idag hann jag med en timmes kamp innan det började regna igen. Knappt hälften av gräsmattan är tuktad. Som vanligt syns det knappt. Jag ska erkänna att jag hade en tanke om att låta det vara. Ge upp för i år, liksom. Acceptera att vi misslyckades. Invänta hösten och nedvissnandet, sedan vintern och det tjocka snötäcket. När det sedan smält skulle allt gräs på något magiskt sätt vara borta – det hade ju vissnat och förmultnat – och nytt fint vårgräs skulle spira som vi sedan skulle ta hand om i tid och alla våra problem i år skulle vara ett minne blott. Vi skulle börja om. Men det är ju inte så enkelt. Gräs försvinner liksom inte om det är för långt och tjockt. Istället blir det som ett tjockt täcke det också. En gräsfilt modell duntäcke, om man så vill. Med brunt, långt, tråkigt, visset gräs. Som måste bort innan vi kan få nytt gräs. Så så var det med den lösningen.

Så det är bara att bita ihop och klippa sig vidare för att minimera skadorna så gott det går. Det gäller att inte ge upp. Bit för bit, tuva för tuva, strå för strå kämpar vi vidare.

Det är tur att nyklippt gräs doftar gott i alla fall.

Detta inlägg publicerades i Växter och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.