– Vad vill du göra idag?
Maken slog sig ned bredvid mig där jag satt på förstukvisten och avnjöt en kopp kaffe i förmiddagssolen. Första soliga dagen på evigheter där de lovat sol hela dagen. (Ja jag vet, det lovade de igår också, men kl 17.15 fick vi på 10 minuter ytterligare 15 mm i regnmätaren, så med den prognosen gick det ju så där.)
En solig sommardag, första augusti. Ja vad ville vi göra? Inte tomtarbete i alla fall. Så det blev en tur till de sörmländska skogarna för att leta bär och svamp. Närmare bestämt Krampan Marvikarnas naturreservat, strax söder om Mariefred. Med badplats, parkering och torrdass. Väl ordnat, alltså. Och goda marker – vi kom hem med en god skörd. Fast inte som vi väntat, kanske.
Vi tog leden upp mot Kvarnkärret för att där ansluta till Sörmlandsleden, gå den en bit, vika av upp på Falkberget och vandra stiglöst land ner mot sjöarna igen. På vägen var det tänkt att hitta massor med svamp, enligt maken. Särskilt i det där stiglösa området.
Det här är vad som hände.
Vid första vägen, över åkrarna och genom hagarna, tjöt jag till av förtjusning. Champinjoner överallt! De åkte ner i påsen. Fast det var ju inte champinjoner, visade det sig. Det var röksvampar. Maskerade, enligt min mening. De åkte ur påsen igen.
När vägen sen slingrade sig vidare uppåt visade den sig kantas av mängder av smultron. Måste plockas. Jag plockade och plockade. Stundtals gjorde vi inhopp i skogen där maken spanade kantareller. Jag övergick då till att plocka blåbär. Vilka är gigantiskt stora och förekommer i mängder i år. Inhoppen resulterade i ökade mängder blåbär, noll mängder kantareller.
Vi travade vidare, jag fyllde på med fler smultron (det tog verkligen aldrig slut), vi avvek från Sörmlandsleden upp i skogen. Nu äntligen fick vi lite svamplycka. Ett par kantareller åkte ner i påsen. Liksom en aspsopp. Mer blåbär blev det också. Och nu vet jag var alla myggor håller hus.
Ner genom stiglöst land bar det över nedfallna träd, över stenar, mellan granar, följandes djurstigar. Det var inte lätt. Men det betalade sig: längs stigen hittade vi några fler kantareller.
Så småningom kom vi svettiga, myggbitna och med en relativt klen skörd åter fram till vägen. Vi beslöt att ta en annan rutt tillbaka ner mot sjön. Vilket visade sig vara ett lyckokast. För längs den vägen växte oerhörda mängder smultron. Jag har nog aldrig sett så mycket. Min ländrygg skrek, men plockade gjorde jag.
När vägen så småningom mynnade ut i en kohage korsade vi den. Bärhinken var hyfsat full, svamppåsen fick duga. Vi siktade mot parkeringen och ett välförtjänt bad på andra sidan hagen. Uppför en sista backe i hagen bara, sen skymtade vägen där bortom.
Då hände det otroliga. Längs med hela stigen upp stod kantarellerna i givakt. I mängder. I en kohage. Alltså i en grässluttning, omgivna av ängsblommor. Helt emot all forskning om var kantareller ska finnas. Men vi plockade, förstås. När vi var färdiga kunde vi konstatera att den där backen stod för mer än hälften av dagens svampskörd.
Väl hemkomna rensades bär och svamp. Innan vi åkte hade jag gissat att vi skulle komma hem med någon liter blåbär och kanske någon enstaka kantarell. Istället landade vi på 1,5 liter kantareller och ca 8 dl bär. Och bären bestod av ca 50 % blåbär, 40 % smultron och 10% hallon.
Ska man plocka svamp ska man göra det i Sörmland, uppenbarligen. Och smultron också.
Det blev nystekta kantareller som tillbehör till middagen. Och till frukosten väntar en tallrik färska bär i yoghurten. Som luktar sommar.
Amatörbiologen 