– Kameran! Måste hämta kameran!
Jag reste mig så hastigt från förstukvisten där jag suttit i morgonsolen så att de jobbrapporter jag suttit och läst hotade att blåsa iväg. Det var av underordnad betydelse. Vad som var av större betydelse var att snabbt hitta den braiga närbildskameran för att kunna fota åkerhumlan som just dykt upp i min pensé för att suga nektar. Någon meter ifrån mig bara! En humla i min försenade pensé!
Jag hade inte lång stund på mig utan skyndade in. Kameran låg nu lyckligen på rätt plats igen efter sommarens utflykter med påföljande bildnedladdningar, så jag greppade den och rusade ut igen medan jag slog igång den. Sjönk ner framför blomman, där åkerhumlan fortfarande surrade omkring och zoomade in. Försökte fånga henne när hon satt still en blomma. Men kameran tog tid på sig och humlan var alltför rörlig. Jag lyckades inte få till en stadig bild. Och så – naturligtvis – ilsknade humlan till, flög några varv runt mig innan hon drog iväg över hustaket. Typiskt.
Jag suckade, la ifrån mig kameran och satte mig tillrätta med mina jobbrapporter igen. Kanske skulle hon komma tillbaka. Under tiden kanske jag skulle göra det jobb det var tänkt att jag skulle göra.
Men just som jag försjunkit i texten såg jag en rörelse i ögonvrån. Något rörde sig i gräsmattan. Jag tittade upp, kisade: vad var det där? Så såg jag det. En kopparödla. En liten kopparödla var i färd med att kravla sig upp från diket in på vår gräsmatta. Jag tittade nu intensivt. Jobbrapporterna var glömda för stunden. Ödlan stannade upp. Låg stilla en stund. Började så sakta ringla sig över gräsmattan, mot verandan och solen. I dess väg hoppade gräshopporna all världens väg, och nattflyna fladdrade förskrämt undan. Tänk vad mycket liv det fanns i gräsmattan!
Fast det blev lite trist efter en stund. Ödlan ringlade på där i maklig hastighet. Det hände just inte mer. Så jag återvände till mina rapporter. Läste och läste där jag satt i morgonsolen. Det var varmt, trots att en tunn bris fläktade. En bil körde förbi en bit bort. När motorljudet försvunnit sänkte sig tystnaden igen. Nästan. Jag blev plötsligt varse den myckna fågelsången som pågick i träden på grannens skogstäta tomt på andra sidan gatan. Märkligt? Det brukar ju inte vara så överdrivet mycket sång så här års. Jag tittade upp, in emot de täta granarna. Och se där. Det var ju talgoxarnas ungar som nu lärt sig flyga och gladdes åt att de äntligen fått full koll på tillvaron. De seglade elegant mellan träden, över vägen, mellan tomterna och tillbaka igen. Sjöng och flög. Jag tittade fascinerat på. Så kul att häckningen hade lyckats!
Så prasslade det till i knäet när brisen gjorde sig påmind i mina rapporter. Javisstja. Rapporterna. Jag slet blicken från skådespelet i träden och återvände till arbetet.
Fast det tog ju som ni förstår inte lång stund innan det var något annat som tilldrog sig min uppmärksamhet. Tror det var en kålfjäril som fladdrade förbi. Och sedan var det något annat. Så jag bestämde mig till slut för att ta lite ansvar. Jag reste mig och gick in för att rapporterna skulle bli lästa någon gång. Och de blev de, faktiskt.
Det är en ynnest att kunna arbeta hemifrån ibland. Men också en utmaning när det händer saker som är mycket, mycket intressantare därute. Och när det är sommar och solen skiner.
Amatörbiologen 