Nu i slutet av högsommaren finns de i rikliga mängder på ängar och gräsmattor. Gräshopporna. Deras spelande på kvällarna är precis som svalornas svirrande ett sånt där riktigt sommarljud.
Igår kväll fick jag syn på den här gynnaren när jag slagit mig ner ute i kvällssolen vid skjutbanan för att plocka gräsklipp ur skosulorna. Den lilla gräshoppan studsade glatt omkring framför fötterna på mig. Förmodligen försökte den undkomma den gigantiska faran, men jag väljer att tänka på den som glatt hoppande. Jag tänkte jag skulle fånga upp den i handen för ett foto, men det gick den naturligtvis inte med på. Däremot gick det faktiskt utmärkt att sträcka fram ett finger. Då klev den snällt upp. Sedan var steget, eller fingret, inte långt till en arrangerad bild på rabattkanten.
Jag läste lite mer om gräshopporna på Wikipedia. Det visade sig att de heter just gräshoppor och inte syrsor, som många tror. Och vanligast är den gröna ängsgräshoppan. Jag gissar att den lille gynnaren på bilden är just en sådan.
Till gräshopporna hör också vårtbitarna. De är betydligt större, lite läskigare och dessutom rovdjur. De kan bli närmare en halv decimeter långa. Som en tändsticksask, ungefär. Rätt stora, alltså. En gång i lågstadieåldern fångade jag en sådan för att ha i en låda som husdjur ett tag. Det blev ett väldigt kort tag. Min mamma var inte med på idén, så att säga. I efterhand får jag nog ge henne rätt i att det var en mindre bra idé. Tur att hon var mer positiv till nyckelpigor.
Vårtbitare
Foto: Fågeltornet.se
http://www.fageltornet.se/naturb/pages/gvartbit.html
Amatörbiologen 
Ljudet av hopporna är fantastiskt. Numera blir jag dock ibland hånad av den yngre generationen här hemma att jag inte alltid hör dom – pyttsan!
GillaGilla