Det var säkert bara för att jag skrev om dem i förra veckan. Jag har inte sett någon på jag vet inte hur många år. Och så imorse sitter det ett prydligt exemplar på trottoaren, effektfullt grönt mot den grå asfalten, på vägen till bussen.
En grön vårtbitare. Förstås. Inte en av de största. Den var ca 3 cm lång, från huvud till vingspets. Men det är stort nog. De är maffiga. Och som sagt, lite lite läskiga. En sådan tar jag inte upp i handen om jag slipper.
Jag makade in ett björklöv bakom vårtbitaren för att ni skulle uppfatta storleken på den lite bättre. Det blev en bra bild. Till slut. Motivet (vårtbitaren alltså, inte lövet) var inte helt med på att ägnas all denna uppmärksamhet och började trava iväg. Jag backade i motsvarande takt, allt för att hålla lite distans. Och passade på med kameran när vårtbitaren tillfälligtvis stod still i några sekunder.
Vårtbitaren har fått sitt namn efter någon slags gammal folklig föreställning om att de kan bita bort vårtor på folk. Hur vågade man? Tack och lov för den moderna vetenskapen med frysning. Jag föredrar vårtbitaren som bakbensspelande musikant i dikesrenarna snarare än plastikkirurg.
Amatörbiologen 