Palliativ humlevård

Jag höll precis på att sopa förstutrappen när maken kom gående i sina tomtgrävarkläder runt husknuten. Han höll sin ena behandskade hand utsträckt framför sig.
– Kolla, jag har hittat en humla! sa han.

Jag ställde bort kvasten och gick nedför trappan fram till hans utsträckta hand. Där i hans handflata låg en mycket sliten och medtagen humla. En liten flitig arbetarhumla som hade jobbat hårt hela sommaren med att ta hem mat till boet och se till att humlesamhället överlevde. Nu var den gammal och trött och det var uppenbart att den inte hade så lång tid kvar. Den var nästan helt svart, det syntes bara några brunaktiga tussar på varsin sida av bakkroppen. Resten av pälsen hade nötts bort under sommarens idoga arbete. Det var omöjligt att avgöra vilken art det var, men jag gissade på åkerhumla med ledning av de kvarvarande bruna tussarna och att de brukar vara talrika på vår tomt.

Frisk åkerhumla Foto: Wikipedia Russia, http://en.academic.ru/dic.nsf/enwiki/11567379

Frisk åkerhumla
Foto: Wikipedia Russia,
http://en.academic.ru/dic.nsf/enwiki/11567379

Maken satte den i salvian där den kravlade omkring medan jag gick in och ordnade sockervatten. När jag kom ut hade den gjort ett försök att flyga iväg men landat platt på gräsmattan bara några meter bort. Helt slut, stackaren. Så jag doppade fingret i sockervattnet, skopade upp humlan och satte den på fingret. Den slickade girigt i sig medan den sakta kröp runt. Jag lät den äta en stund, sedan gick jag fram till min gamla hederliga humlefavorits-echinaceae-blomma – som också numera är på upphällningen – och satte humlan där. Kanske fanns det lite ordentlig nektar kvar i blommorna.

Då hände något märkligt. Den lilla utslitna humlan kravlade runt i några sekunder, sedan började den dra ihop sig. Den vek sig liksom dubbel. I och med det tappade den fotfästet och ramlade ner i gräset. Där låg den, på rygg, viftandes med sina framben och såg hjälplös ut. Men jag gjorde inget för att hjälpa den. Det kan ju låta hårt. Men jag insåg att det var ingen idé. Den hade redan vikt in sina bakben och mellanben, och medan jag tittade blev viftningarna i frambenen allt långsammare. Till slut hade humlan vikt in alla sina ben och det var bara rumpan som rörde sig i små ryckningar.

Det jag bevittnade var troligtvis slutet för den lilla humlan. En insekt på väg att dö viker alltid ihop sina ben och sig själv till en liten klump. Den hade inte lämnat in än, den lilla humlan, men det var väldigt uppenbart att det bara handlade om minuter. Min insats med sockervatten hade inte varit så mycket ett bidrag till ett aningens längre liv som mer en form av palliativ vård. Men det spelar ju ingen roll. Den lilla humlan fick dö mätt och belåten åtminstone.

Detta inlägg publicerades i Humlor och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.