Apropå att lägga märke till spår på gångvägen. Ibland har man tur att inte se spåren, utan istället individen som sätter dit dem. Som sådana här till exempel. Dem är det relativt gott om just nu. Fjärilslarver alltså.
Den här gynnaren stretade målmedvetet på tvärs över villagatan när jag var på väg hem. En halvsuddig bild hann jag få. Vem det är, alltså vilken art det är fråga om, kan jag tyvärr inte svara på. Jag känner igen larvens teckning, men kan inte för mitt liv minnas vilken fjärilsart det är. Men vi följdes hur som helst åt en bit. Och jag tänker att: ”Varför måste de ge sig ut på asfaltsvägarna?” Där de så lätt kan stryka med under en ovetande bil, eller cyklist, eller joggare för den delen? Jag inser att de inte inser faran. De väljer säkerligen vägen eftersom det är enklare än att ta sig fram än i skogen. Men jag kan inte låta bli att bli en smula nedslagen. Det känns som ett sådant slöseri. Att naturen frambringar sådana fantastiska och märkliga varelser, med färger, ludd och taggar, och som sedan blir ännu mer – helt omvandlade – fantastiska varelser i form av fladdrande fjärilar, i andra lika vackra färger. Och sen går allt åt pipan på grund av oss människor. En fot mitt i processen som istället blir till död istället för nytt liv.
Just den här lille gynnaren kom lyckligt och väl över gatan, utan fara för liv och lem. Men ibland, i mina filosofiska stunder, blir jag lite beklämd över allt elände vi människor i vårt oförstånd och genom vår självklara plats högt uppe i näringskedjan ställer till med när vi invaderar tillvaron för dem längre ner.
Amatörbiologen 