Det här vill man inte se. Inte på några villkor. Aldrig någonsin. Det är en sån onödig, oerhörd tragedi och förlust. Jag blir så uppriktigt ledsen, ända in i hjärteroten.
Den här humlan hittade jag igår på vår uteplats. Död. Inget ovanligt i sig. Döda humlor är vanligt vid den här årstiden. Säsongen går ju mot sitt slut, arbetarhumlor
na har gjort sitt.
Men detta var ingen arbetarhumla. Det var en drottning. En stor, vacker drottning av mörk jordhumla. Det är det som är så ofattbart hemskt.
För det är ju de som ska leva vidare. Hela humlesamhällets strävan går ut på detta: att få nya, unga drottningar på vingarna, som parar sig med de lika unga hanarna (som sedan dör). Därefter äter de upp sig, de unga drottningarna, och söker ett lämpligt bohål för att gå i dvala över vintern. När sedan våren kommer är dessa övervintrade drottningar de första humlor vi ser. De har nu till uppgift att starta ett helt nytt samhälle, föda upp arbetare och i sin tur ge upphov till nästa generation unga drottningar.
Men så blev det inte för den här drottningen. Hon förolyckades innan hon ens hann påbörja sin livsuppgift. Hon hann knappt börja leva. Och med henne försvann ett helt framtida samhälle. Unga drottningar som i sin tur skulle gett upphov till nya samhällen kommer aldrig att bli till. Så många humlor som aldrig blir. Det är så ledsamt, så ledsamt.
Jag hoppas att inte alltför många andra humledrottningar går samma öde till mötes, denna kalla och för humlorna krångliga sommar. Det vore förfärligt.
Amatörbiologen 