Föreställ er en skjutbana för hagelgevärsskytte på en jaktskytteklubb. Det är en solig höstlördag och mycket folk. Varje skjutplattform är upptagen. Banan är kanske 50 m lång och avslutas med en sandvall som fungerar som ammunitionsuppsamlare och ljuddämpare. De orangefärgade lerduvorna viner genom luften, en i taget, bort mot vallen och skyttarna avfyrar i tur och ordning. Smällarna är öronbedövande. Hörselskydd är ett måste.
Det jag försöker måla upp här är en bild av liv, rörelse och en mängd skarpladdade vapen som man inte vill befinna sig på fel sida om. Ser ni den framför er, bilden? Bra.
Lägg nu till två UFP:er som plötsligt dyker upp, kretsande i luften ovanför sandvallen. Inte alls långt bort. Inte alls högt upp. Inom skotthåll, alltså. Jag förtydligar: två rovfåglar inom skotthåll för ett gäng erfarna jägare som under jaktsäsongen tävlar om samma byten som rovfåglarna.
Det var inte bara jag som höll andan. Hur skulle detta sluta? Skulle det bli någon vådaskjutning med en – eller två – UFP:er mindre som följd? Hur mycket kliade det i avtryckarfingrarna? Skulle det krävas eld upphör? Fåglarna fick inte på några villkor skjutas, sådana är reglerna.
Men allt gick väl. UFP:erna – någon sa något om havsörnar vilket inte var osannolikt med tanke på storleken – blev inte träffade. De cirklade vidare upp genom luften, bort mot havet och försvann snart bortom sandvallen. Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför de flög in över banan överhuvudtaget? Är inte rovfåglar intelligenta djur? Varför utmana ödet och utsätta sig för en sådan livsfara?
Eller så kände de helt enkelt till jaktlagstiftningen och ville bara retas lite.
Havsörn
Foto: Steve Dahlfors
http://www.fageln.se
Amatörbiologen 